Ångrar min abort för 1½ år sedan, behöver råd och stöd!

Åh vännen❤ jag skickar dig en bamsekram.

Jag har full förståelse för hur du känner. Försök att lägga dig detta bakom och var glad å njut av det kommande barnet du har nu i magen. Ångrar en abort djupt jag med som jag gjorde innan jag fick min dotter. haft ungefär samma tankar som du har nu. Det går över och du kommer vara överlycklig för grabben som kommer. 

Jag gjorde också en abort för många år sedan. Jag ångrade mig otroligt mycket och tänkte också på vem det var jag hade valt bort. Blev deprimerad och fick självmordstankar. Men tiden läker alla sår. För varje år som gått har  jag tänkt mindre och mindre på det, och det kanske är en tröst i sig. Det kommer inte alltid vara så här tungt att bära!

Jag har en flummig tanke som tröstade mig när det var som svårast. Jag tror att aborten bara tog bort "kroppen", men inte själen. Jag tror att samma själ kommer tillbaka när man är redo, dvs när man är gravid på nytt igen. Då har vi inte förlorat någon, utan bara skjutit upp mötet. Det låter säkert tramsigt, men det fungerade bra för mig att tänka så.

Tack vad snälla ni är med era värmande svar! Känns skönt att höra att det inte alltid kommer vara såhär jobbigt! Jag önskar att jag hade förstått konsekvenserna av aborten. Ja tom att de hade förbjudit mig, för tänk om det var förbjudet då hade jag ju aldrig gjort det (men inte vill jag ju att det ska finnas förbud mot abort, när jag tänker rationellt). Det är så onödiga tankar, jag kan ju inget göra, aborten är gjord för länge sen och det finns ingen som vet vem det var, om det var en hon eller en han. Men en sak har jag lärt mig; jag kommer aldrig aldrig igen att göra en abort! Nu känner jag plötsligt att jag vill ha ett fjärde barn också efter detta, som ett sätt att kompensera för det jag gjorde.

Den där fruktansvärda dotterslängtan ingen vill förstå är hemskt :( man kan inte prata med någon för folk verkar ha en tendens att tro att man inte vill ha sina pojkar eller älskar dem mindre. Tänker ofta på ett afrikanskt ordspråk "pojkar gör dig stolt och flickor gör dig lycklig". Det stämmer till viss del. Mitt hjärta svämmar över av stolthet över mina fantastiska pojkar men ändå saknas något. Eller någon, det saknas helt enkelt någon i vår familj. Någon som är mer lik mig, som jag kan förklara allt för. Sen vill jag bli mormor. Känner ingen som träffar sin farmor lika mycket som mormor som har båda i livet.

Egentligen är det enkelt. Det finns ingen anledning till att älta det som är i det förgångna, det som vi inte kan påverka. Se det som att det beslutet som du tog då, tog du av en verklig anledning och lita på dig själv att det vara ett bra beslut. Det hade inte varit rätt för er att få ett barn då men nu så passar det bättre. Hoppas att du kan vara glad över din graviditet och ser barnet som en gåva.

Jag menar: ni tog det beslut som kändes rätt för er då. Är själv sådan som försöker att inte älta, det leder sällan till något konstruktivt. Men det är något som man får jobba med.

Tillåt dig att känna sorg både över aborten och det barn som inte blev då och att du inte får bli mamma till en flicka. Men inget av dessa saker gör att du älskar din pojkar (inkl den som är på väg) mindre för det. Se det som olika saker och att du FÅR vara ledsen för det förstnämnda trots att du är lycklig för det du HAR.

Jag gjorde en abort och talade med en kurator inför den. Hon bad mig skriva ner allt som jag kände då och varför beslutet var rätt för mig och min familj då.

Sorgen över aborten blev enorm men brevet jag skrivit till mig själv satte stopp för allt ältande. Jag har inte ens läst det utan tänker bara på det jag skrev.

Det är för sent för dig att skriva brevet. Men försök minnas hur du kände då och varför beslutet var helt rätt då.