Tänkte starta den här tråden för oss som kämpat på ett tag med ivf men inte lyckats få det där plusset än men nu ska vi lyckas! Själv har jag 8 embryoåterföranden bakom mig varav ett missfall men vägrar ge upp kampen än. Jag och min man klassas som oförklarligt barnlösa och dom hittar ingen anledning till att vi inte får barn. Nu i januari ska vi påbörja vårt tredje försök och jag hoppas vi blir några som kan följas åt nu under våren.
Hej på er alla!
Var otroligt länge sedan jag var inne och skrev, skrev lite i början när vi precis hade gjort vår andra sprutomgång och med ett ET, som misslyckades. Fick ta en liten paus från FL ett tag, men är tillbaka nu.
Har hålla mig uppdaterad om hur det går för er alla och följt alla ledsamheter och glädjebesked!
Vi har hunnit göra ett FET, med en 6 dagars eskimå, i februari som även det misslyckades. Då blev jag inte ens ledsen utan mest irriterad och undrade varför det inte funkar när läkarna säger hela tiden att det ser så fint ut!!
Jag och min man kollade upp lite andra sätt och kom fram till att vi ville testa denna omgången i helt naturlig cykel. Inga ägglossningsprutor eller extra progesteron.
Så idag har vi varit och satt in en ny liten eskimå, 6 dagars. Så nu hoppas vi igen och håller tummarna för denna lilla krabaten!
Vi har fått 19 mars som testdag, så nu börjas det 
...ruvartiden!
PlinaB: Ja det tar hårt på en! Jag är i vecka 7, men tror jag har ett pågående missfall då jag igår började blöda. Fick mf i okt och det känns lika dant.
känns som den här tråden skulle passa mig..
Lite info:
Ett barn sedan innan som är 7 år (annan pappa alltså)
Oförklarligt barnlös med nuvarande sambon och vi har snart försökt i 5 jobbiga år.
Gjort 3 IVF, med 3ET (sista med två ägg), 2 FET med "perfekta" ägg
Testat predenisolon, fragmin, progynon, predenisolon i naturlig cykel mm men nada
inte ett + så långt ögat når.
Detta börjar knäcka mig så jag blir rädd för mig själv.
I höstas blev jag sjukskriven och brakade ordentligt samtidigt som min älskade farmor kämpade för livet.
Dagen efter jag började störtblöda efter vårt sista et med 2st blastocyster gick hon bort. Livet var kaos med andra ord.
Nu är jag starkare och har börjat studera.
Gjorde en spolning i cykeln efter vårt misslyckande som gick bra. Inga fel hittades där heller.
Även testat "skrapning av livmodern" inför ett FET men inte heller det gick vägen.
Nu kommer vi få betala själva och har köpt ett 3pack.
En "mild" stimulering kommer göras, samt behandling mot (eventuellt) aggressivt immunförsvar.
Jag hoppas verkligen det går vägen nu. Samtidigt som jag är så livrädd för att vi sitter där efter våra 3 försök och inte lyckats??? Vad gör jag då?
Höromdagen fick vi veta att våra sista "barnlösa" vänner ska ha barn efter att ha vart ihop 1,5 år och nyss flyttat ihop. Där och då rasade min värld - igen och jag tror inte jag kommer orka ha kontakt med dem kommande tid (behandlingstiden).
Vi är inte öppna med vad vi går igenom förutom med några utvalda vänner, min bror samt kollegor som drabbas av eventuella semesterdagar lite hipp som happ.
Jag har en underbar sambo, en underbar son men ändå är hjärtat i tusen bitar efter det efterlängtade syskonet.
Kram på er
mocha8676- åh såå tråkigt!! Mitt missfall var också "tyst", hela kroppen var tyst! Kändes bara så konstigt! Jag hade mitt mf i v 7+2. Men som alla skriver så det där med blödningarna är bara såå konstiga, ibland mf men ibland bara blödning men med en fortsatt graviditet! Jag hoppas innerligt att det är det senaste för dig och er! Stor kram på dig så länge!
Ingrid 1989- det är svårt att ta kol på hoppet och kämparglöden när det kommer till längtan efter barn och syskon, den är såå stark! Själv så har vi gjort 2 IVF 2ET och 4 FET, sista insättningen gjorde vi idag i naturlig cykel, något vi inte provat innan. Vi har en liten eskimå till i frysen innan vi får starta vårt 3:e sista landstingsbetalda försök!
Längtar så efter en liten knodd! Hoppas det ska gå bra för er nu med det nya försöken!
Vilka tunga resor alla verkar ha gjort och ändå kämpar vi på ändå!! Tycker det är väldigt starkt av oss att bara fortsätta. Kram på er alla
...ruvartiden!