Har totalt tröttnat på mitt bonusbarn!

Du kan väl ringa till biomamman och berätta det du skrivit här? Tala om för henne att du hatar att hennes och din mans barn är hos er och att du omöjligt kan hålla käften och sluta hacka och gnälla på barnet. Berätta att pappan blir sur på ditt gnäll på barnet men att han inte gjort något mer åt saken. Come clean, vet jag. Hade jag haft en idiot till far åt mina barn som i sin tur tillåtit sin vuxna partner att bete sig så mot våra barn hade jag hemskt gärna velat få inblick i situationen så att jag kunde plocka ut mina ungar ur den destruktiva miljön. 

Barn ska inte behöva vistas ihop med människor som inte tål dem och som har så lite självkontroll och vanligt vett att de inte ens kan behärska sina impulser att bete sig illa. 

Ring mamma du. Skräd inte orden. Hon vill säkert veta.

Ring mamman. 

Du kanske ska be henne om ursäkt först? Eftersom du vet med dig att du har betett dig onödigt strängt och gnälligt så bör du väl visa dig så vuxen att du ber om ursäkt och förklarar för henne att du önskar göra bot och bättring. 

För det kan jag ju säga dig, att är hon som jag så är det inte intressant att gå på bio eller shoppa ihop med dig innan du gjort det. 

Jag kan utan vidare sätta mig in i hur det kan kännas för en tolvåring att åka hem till pappa där det finns en ny fru som är för sträng och gnäller och klagar hela tiden och som dessutom säger sig hata att tolvåringen kommer dit. Jag kan definitivt och utan vidare sätta mig in i hur oerhört skitjävlakasst och jobbigt det garanterat känns för henne. 

Kan du?

Jag kan åtminstone förstå det och har också kommit med råd när sådana situationer beskrivits. Här är det ju däremot inte så. Ts springer inte omkring och gör en massa rätta saker som inte uppskattas, här är det ts som gör fel och som vet om att hon gjort och gör fel men ändå inte tycker sig kunna sluta med beteendet. Jag tycker att hon ska be barnet om ursäkt. 

Jag kan förstå att en del bonusföräldrar har det jobbigt och jag tycker att en del bioföräldrar, både pappor och mammor, inte gör vad de borde för att underlätta, hjälpa och stödja en ny partner och dennes relationsbyggande med barnen - men där det gått snett tycker jag trots allt mest synd om barnen. De har oändligt mycket svårare att påverka sin situation och sitt liv än vad vuxna har. Vuxna kanske inte alltid vill, men de kan nästan alltid göra något åt den sits de hamnat i. Det kan inte barn göra av egen kraft och maskin.