Har totalt tröttnat på mitt bonusbarn!

Du kan väl ringa till biomamman och berätta det du skrivit här? Tala om för henne att du hatar att hennes och din mans barn är hos er och att du omöjligt kan hålla käften och sluta hacka och gnälla på barnet. Berätta att pappan blir sur på ditt gnäll på barnet men att han inte gjort något mer åt saken. Come clean, vet jag. Hade jag haft en idiot till far åt mina barn som i sin tur tillåtit sin vuxna partner att bete sig så mot våra barn hade jag hemskt gärna velat få inblick i situationen så att jag kunde plocka ut mina ungar ur den destruktiva miljön. 

Barn ska inte behöva vistas ihop med människor som inte tål dem och som har så lite självkontroll och vanligt vett att de inte ens kan behärska sina impulser att bete sig illa. 

Ring mamma du. Skräd inte orden. Hon vill säkert veta.

Nej jag skäms faktiskt inte. Detta är vad jag känner. Absolut är det inte optimalt men det är sanningen. Men som du säger har jag inte så många fler val än att acceptera henne. Vad jag bad om vad tips och råd för att komma vidare i detta.

Ett förslag är att behandla bonusbarnet så som du skulle önska att ditt biobarn blev behandlat av sin bonusmamma om du och din nuvarande man separerar

Ja, det är precis vad den här familjen hade behövt. En pappa som börjar ta det största ansvaret för sitt första barn.

Du kanske inte lade märke till det men den ts har skuldbelagt i sin trådstart är inte fadern utan flickan.... Det visar på den tragiskt sneda synen bonusmammor ofta har. De ser barnet som en konkurrent snarare än som en individ som sitter i samma båt, dvs har en pappa/partner som engagerar sig för lite.

Vill bara säga att jag har tagit åt mig av flera av inläggen här. Vissa är dock väldigt hårda och påstår att jag hatar mitt bonusbarn vilket jag absolut inte gör och inte heller har påstått. Jag är helt och fullt med på att jag som vuxen måste ta ansvar för mina handlingar och se till att relationen mellan mig och flickan fungerar. Från och med nu ska jag verkligen tänka till både en och två gånger innan jag låter irritationen ta över.

Dessutom ska jag prata med min sambo om detta ikväll. Jag ska be honom ta ett större ansvar för sin dotter de dagar hon är här. Kanske kan han byta arbetspass så att han är hemma mer och jag slipper vara den som tar ansvar och därmed tjatar om saker och ting. Då kan nog jag lättare ta mig ur det som blivit något av en ond cirkel.

Men vill samtidigt poängtera samma sak som en del varit inne på här. Att vara bonusmamma är inte helt enkelt! 

Du kanske ska be henne om ursäkt först? Eftersom du vet med dig att du har betett dig onödigt strängt och gnälligt så bör du väl visa dig så vuxen att du ber om ursäkt och förklarar för henne att du önskar göra bot och bättring. 

För det kan jag ju säga dig, att är hon som jag så är det inte intressant att gå på bio eller shoppa ihop med dig innan du gjort det. 

Jag har sett detta hos en fd nära vän. Hon stötte bort sin bonusdotter som hon hade en fantastisk relation till i samma stund hon fick en egen dotter. Det var fruktansvärt att de hur denna kvinna som lovordat sin bonusdotter och älskat henne som sin egna helt plötsligt kände hat.

Kan inte 12 åriga.flickan bo hos sin mamma mest, och bo hos er kanske varannan  torsdag kväll - söndag kväll?

Alltså 6-7 heldagar per månad och resten av tiden hos mamman?

Och relationen till styvmamman icke att förglömma.

Visst är det så, men tydligen så är ju pappan här borta på jobb och då är det bonusmamman som får ta hnd om barnet. Och då kan jag tycka att det är bättre barnet är hos sin biomamma istället för pappan verkar ju prioritera jobbet inte barnet.

Ja, det får han göra om inte mammorna tar heltid.
Trist bara att han inte inser redan nu att hans frånvaro förstör ts och dotterns relation. 
Trist att han inte inser att hans partners och hans barns relation inte är stark nog att klara av tjatande och tjaffsande, från båda hållen.

Jag tror inte på de relationerna där föräldern släpper allt och tror att det löser sig av sig självt. Det ser man ju här. Tjejen måste tycka det är pest att pappans partner går efter henne och tjatar om undanplock osv. När partnern i sin tur tycker precis lika illa om det, men känner att hon inte orkar/vill va städerska som med ett leende tar allt.
Eftersom deras relation bygger på att dom gillar varann, så är detta döden att bli intvingade i dessa banor.

Sen har pappan mage att ovanpå allt gnälla över att han tycker ts gnäller på dottern (jag hade gladeligen strypt gubben). Hade han skött sin bit så är jag 99% säker på att hela scenariot sett annorlunda ut.

Det är väl inte så underligt. Tror du inte tjejen svarar samma, om någon frågar henne?
Pappan har tvingat in dem i roller som deras relation är för bräcklig för att klara av. Antingen kommer dottern att få nog och flytta till sin mamma på heltid, eller så får ts nog. 

Har pappan verkligen så lite intresse för sin dotter så ska hon bo heltid hos mamman.

DU kan inte ta vardagliga konflikter med någon som inte betyder något för dig. Det gäller naturligtvis inte för alla.
Se på alla fostermammor. Jag förstår att du aldrig hade klarat av att axla den rollen men det finns många kvinnor som gör ett fantastiskt jobb med andras barn som far illa. Men enligt dig går detta alltså inte!?

Så visst går det om man har ett stort hjärta!

Dessutom bör man inte flytta ihop med någon om man har NOLL känslor för några av familjemedlemmarna. 
Det är väl där många styvmammor gör fel!

Absolut så är ju största delen av ansvaret om barnet hans, men även bonusföräldern anser jag! Man är väl en familj eller? Och då beter man sig som en familj oxå. Ni som har bonusbarn borde ju rimligtvis vetat om att er sambo har ett bonusbarn som är där och gillar man inte det så,ger man fan i att bo ihop! . Jag tycker synd om alla bonusbarn som känner att det finns någon i deras hem som inte vill ha dom där.

Alla bioföräldrar vill inte lämna över föräldraansvaret till sin nya partner. Är det också obegripligt?