Min 3½-åring är rädd för en docka.

Man skall inte vänja barn vid sånt som är ont. Det är något demoniskt uttryck över dockan men jag oroar mig mer för den som köpt dockan till barnet. Troligtvis har denne person också vant sig vid demonisk närvaro tex på arbetsplatsen. Skulle göra mig av med dockan helt och hållet, men ändå viktigare är att få bort de demoniska influenserna i livet hos den vuxne. Om du inte tror på jesus kan du få problem. Men "den som har sonen har liv", och du har ju sonen, men han kan tappa förtroende för dig om du inte beskyddar honom från dessa influenser

Usch vilken hemsk docka, lägg bort. Varför ska barnet "vänja" sig vid en docka? 

Jag köpte den när jag var runt 14 eller så. Han såg den på en bild för några månader sedan och ville absolut att jag skulle ta fram den, men när jag väl hade gjort det så tyckte han att den var läskig och då lade jag undan den bland mina sygrejer och så häromdagen tog jag fram dem utan att tänka mig för och så tog han fram dockan och kom med den till mig och sade att den hade läskiga ögon och att han var rädd för den.

Jag tänker inte slänga den för att han är rädd för den, jag köpte den ju inte till honom.


För att det inte är bra att vara rädd för/ha ångest över saker? Alltså, när jag var liten så var jag livrädd för sagoslottet på Liseberg och det var först när jag var runt 11 år som jag vågade åka det. Och så var det inte farligt alls. Tänk om jag insett det tidigare? Att Askungens styvmor inte fanns på riktigt och inte skulle döda mig om jag åkte in i sagoslottet? Eller om jag var med på dansuppvisningen den dagen då min dansgrupp skulle bli passade av en äldre tjej som skulle spela Askungens styvmor i vår "danspjäls"? Tror ni inte att det hade varit bättre för mig att inte behöva gå runt och ha ångest över sådana saker?

Visst, dockan ser skrämmande ut. Men det är den ju inte. Så det är mer principen. Skall man stötta barnets rädsla/ångest genom att ta bort allt som skrämmer eller skall man stötta genom att låta barnet konfrontera det som leder till ångest/rädsla istället? Om det då handlar om saker som exempelvis en docka som ser otäck ut.

Jag hade förresten fobi för missbildade när jag var yngre också. Kunde aldrig slappna av, i synnerhet inte på sommaren då folk gick runt med kortärmad och -bent. Tyckte mig se arm- och benstumpar överallt, särskilt på badhus, och folk som var med mig fick gå eller simma runt och kontrollera så det inte fanns några missbildade i närheten. En gång så vet jag att syrran sade att det var en med bara en arm i bassängen och då kunde jag inte stanna kvar och leka mer för ångesten blev för stark.

Gjorde mina föräldrar då rätt i att skydda mig genom att  bara låta mig hållas och undvika att se missbildade till den grad det var möjligt eller hade det varit bättre i längden ifall de hjälpt mig genom att exempelvis bjuda hem en enarmad väninna till mamma utan att förvarna mig eller så?