ToK skrev 2013-12-24 00:30:21 följande:
Jag förstår vad du menar TS!
Jag är själv rädd för väldigt mycket med många rädslor och några fobier. Jag blev liksom du väldigt skyddad från allt jag tyckte var läskigt.
Min man däremot blev "härdad" som barn, ingen skyddade honom från ofarliga saker. Hans föräldrar har aldrig sett en poäng i att skydda någon från något som inte ens är farligt.. Min sambo har inga irrationella rädslor som jag har. Vi pratar ofta om huruvida det är bäst att överskydda barn mot allt eller helt enkelt inte skydda barn mot ofarliga saker, "härda" eller vad man kallar det.
För att bli av med rädslor är det ju känt att man måste konfrontera dom. Det är intressant att se hur jag och min man blivit så olika och haft så olika uppväxt.. Vi vet ännu inte hur vi tänker göra, men det blir nog mer åt hans håll så att säga.
Det är väl kanske så att man måste ha varit i samma situation för att fullt ut förstå hur någon ens kan fundera på att "härda" sitt barn. :)
Svårt att veta hur man skall göra ibland. Jag vet ju inte hur jag hade blivit ifall mamma och pappa hade försökt härda mig. Det kanske hade gjort saken ännu värre, vem vet.
En kompis till mig blev, liksom din man, härdad som barn. Om han drömde en mardröm och ville sova hos sina föräldrar så sade de typ bara "Det var bara en dröm, gå och lägg dig igen" och så fick han gå tillbaka till sin säng. Det tycker jag dock låter lite väl extremt. Jag får nästan intrycket av att han inte såg sina föräldrar som en källa till trygghet på samma sätt som jag alltid gjort. Men återigen vet man inte ifall det berodde på att han "härdades" eller ifall det bara är sådan han och de är/var.
Nåja, jag har i alla fall lagt undan dockan nu igen. När sonen hittade den för någon vecka sedan (när jag startade denna tråden) så verkade han i alla fall inte så hysteriskt rädd som jag hade blivit som barn i samma situation, så förhoppningsvis utvecklar han inte så stark ångest som jag hade och har. Nu när han hittade dockan så tog han ju fram den och kom med den till mig. Han bara höll för ögonen på den och sade att han inte tyckte om den. Om jag som barn hade sagt redan innan att jag tyckte en docka var läskig och jag trott att mina föräldrar gjort sig av med den så hade jag blivit helt förstörd och brutit ihop om jag råkat hitta den i en garderob. Hade skakat, gråtit, skrikit och så vidare. Samtidigt så är mindre minnen av liknande händelser från när jag var äldre. Jag kanske reagerade likadant som sonen när jag var 3½ och så eskalerade rädslan och ångesten eftersom ingen tog tag i saken och hjälpte mig på rätt sätt. Det är väl det jag är orolig för att skall hända med sonen.
Samtidigt så är han ju bara 3½ så jag antar att han och jag har tid på oss. :)