Inlägg från: hope27 |Visa alla inlägg
  • hope27

    min lilla ängel med allvarligt hjärtfel

    Beklagar så hemsk mycket. Jag befinner mig i liknande situation nu. Var på KUB test förra veckan. KUB testet visade hur bra resultat som helst, men samtidigt upptäckte BM att hjärtat inte såg normalt ut. Vänster hjärtkammare såg ut att vara mindre. En läkare tittade dagen efter på mig och hon var i princip helt säker på att det är ett väldigt komplicerat hjärtfel HLHS. Hon ville ändå att en hjärtspecialist skulle titta på mig och jag fick en tid efter en vecka. Hon sa att det är så tidigt nu (v 14 +) och att det är bra att vänta en vecka innan man tittar igen. 


    Mitt hjärta har brustit. Jag kan inte förklara känsla med ord, hur hemskt jag mår. Jag trodde aldrig något sådant skulle hända mig. När vi först såg på UL var vi så lyckliga, bebisen rörde sig och sög på tummen - för att efter bara någon minuter efter det krossas av dessa hemska nyheter. 


    Jag tror att läkaren var ganska säker och förmodligen är det den infon vi kommer få från specialisten. Vi har tänkt hela veckan och vi kommer inte fullfölja graviditeten om det är det. Jag känner att det är bäst så för barnet. Men det känns så fruktansvärt hemsk. Det skulle bli vår första. Jag har gråtit i en vecka i sträck. Jag vet inte hur jag ska ta mig genom detta. Det är mitt barn. Jag känner att jag har mitt barn inom mig. Och nu ska ”någon” ta det ifrån mig. 


    Jag försöker tänka positivt; att jag kan bli gravid igen, jag är bara 27 och har tid på mig. Och att förmodligen var detta bara en hemsk slump och att jag kommer få flera frisk barn i framtiden. Men samtidigt skriker det inom mig att det är detta barn jag vill ha. Just detta och inget annat. Och jag förstår i mitt förnuft att det inte är något jag kan påverka (om barnet är sjukt), det är utanför min makt. Men i mitt hjärta är det svårt att förstå hur detta kan hända. Hur världen kan vara så grym. Att ta ett barn från en mamma.

  • hope27

    Tack för era svar. Jag tror egentligen att det inte finns några rätt eller fel. Men personligen känner att det är detta som är bäst för barnet. Jag vill bara som mamma kunna ge mitt barn ett tryggt liv, utan den oro som ett barn inte ska behöva ha. Enligt läkaren är det en så grav missbildning, det är 5 olika hjärtfel i ett (som hon tyckte sig se), att det inte ens är säkert att barnet överlever graviditeten. Hon nämnde även något om stor risk för hjärnskador.. vilket jag inte riktigt förstod.. Hade det handlat om ett mindre hjärtfel med bra prognos hade det aldrig ens kommit en tanke på att avbryta.


    Men i morgon ska jag få träffa en kardiolog och få den slutgiltiga diagnosen. Och jag hoppas så mycket på att de ska säga något annat, ge något hopp. Veckan har varit hemsk. Den långsammaste veckan i mitt liv. Jag känner mig som att jag befinner mig i en mardröm, bara det att varje morgon när man vaknar och inser allt så förstår man att det är verkligheten.

  • hope27

    Tack för ditt svar. Får man fråga vad för hjärtfel han har? Har så mycket frågor till kardiologen i morgon. Hoppas så på att få höra något litet som kan ge hopp, eller öka bebisen chanser. 

    Jag tänker, tänk om det är för tidigt att se? Tänk om hjärtat kommer ikapp med utvecklingen under graviditeten? Kanske är jag naiv eller önsketänker, jag vet ej...

  • hope27

    enligt läkaren är det 100 % dödlighet utan 3 stora operationer. överlevnad för var och en av operationerna är under 50 % och slutligen måste man göra en hjärttransplantation. 

    var din bror tvungen att operera sig, eller det gick att leva med hjärtfelet? jag får hopp när jag läser om bra slut, men det känns som att det nästan bara finns dåliga slut med det hjärtfelet som det misstänker att min bebis har. och hur mycket vill man utsätta en liten bebis för? det är så svårt....... det enda jag hoppas på nu och ber för är att få någon annan information imorgon.....

  • hope27

    Det har inte gått bra. Kardiologen och flera läkare tittade och bedömde att det var så gravt att det inte skulle ens gå att operera.

    Vi avslutade graviditeten för några dagar sen. Det är det värsta och mest hemska jag varit med om. Jag fick se min fina lilla pojke. Man förstår verkligen hur mycket man älskar det lilla liv man bär på i magen när man faktiskt ser sitt barn. Det blir så verkligt. Känner mig bara tom och saknaden är större än vad jag någonsin kunnat ana. Hur går man ens vidare? Jag älskar honom så.

  • hope27

    är ny på allt detta med att skriva/läsa på forum så jag vet inte riktigt vad ts står för, men jag förmodar att du menar den som startade tråden. jag hoppade in i tråden en månad efter första person skrev och har skrivit lite här i denna.

    tack för de fina orden och stödet som man fått. låter kanske överdrivet men familjeliv har varit ett enormt stöd genom detta. att bara läsa andras inlägg och veta att man inte är ensam, hjälper mer än vad man hade kunnat ana.

    hoppas att du som startade tråden mår bättre oavsett beslut. finns inga rätt eller fel, ingen annan vet bättre än en själv vad som är rätt beslut för sitt barn och familj. kram <3

  • hope27
    J Hanna skrev 2014-02-23 11:06:21 följande:
    Hope27. När jag läser ditt inlägg är det som om det vore mina egna ord. Mitt foster såg ut att må hur bra som helst på KUB, fick låg risk för trisomi 13, 18 och 21 (1 av 20 000).

    På rutinultraljudet såg allt så fint ut, till de kom till hjärtat. De kunde inte säga riktigt vad som var fel, bara att det inte såg helt normalt ut. Då förstod vi att inget skulle bli som vi hade tänkt oss. Bara det faktum att de kunde se felet så tidigt (vecka 19) talade emot att felet skulle vara lindrigt.

    En hel vecka fick vi vänta på att få komma till Uppsala. Det var en hemsk vecka. Vi ställde oss mer och mer in på att bli tvungna att avsluta graviditeten, men ville inte tappa hoppet helt och hållet.

    I Uppsala fick vi bekräftat att vänster sida av hjärtat var för litet, vänster kammare fungerade inte alls, aorta var för smal, vissa klaffar fungerade inte och blodet strömmade baklänges. Vissa "kopplingar" var också fel. Barnet skulle med sannolikhet dö så fort det fötts. Efter tre stora operationer skulle överlevnadschansen bara vara några procent. Och även om vi skulle lyckas pricka in de procenten så var det stor risk att det skulle dö efter några år. Diagnosen liknande HLHS, men var ändå inte riktigt samma,

    Det var varit två helvetesveckor. Vi valde att avsluta graviditeten. Att bli igångsatt för att föra ut sitt döda foster i vecka 21 var det värsta jag varit med om.

    Helda fredag 21 feb gick åt till att gråta, gå omkring med värkar och få smärtstillande.
    Igår 22 februari 04:20 när jag skulle nattkissa kom min lilla ängel ut. Jag fångade upp honom med händerna och fick se det vackraste jag någonsin sett, vår lilla ängelpojke. Barnmorskan tvättade av honom och vi fick in honom igen i en fin korg. Sedan låg vi och tittade på honom och sov sedan några timmar tillsammans. Framåt lunch sa vi hejdå till kroppen. Man känner sig ju aldrig redo att lämna sin lilla pojke, men genom att tänka att han faktiskt alltid kommer att vara med oss, och det vi lämnade bara var en icke fungerande med otroligt vacker kropp, så klarade vi av det.

    Jag är 26, men blir 27 i år. Vår lilla ängelpojke blev till på första försöket så jag hoppas innerligt att det kommer att gå enkelt igen. Än så länge verkar det bara vara slumpen som gjort att det blev som det blev. Fostervattensprovet har hittills visat att det inte var avvikelser på kromosompar 13, 18 eller 21 (eller könskromosomerna). Mer svar än så har vi inte fått än.

    Något som känns tungt just nu är att i och med att han hade ett gravt hjärtfel så ökar risken att nästa foster får det. Men experten på Uppsala sa att det är 1 på 1000 att få ett sådant här gravt hjärtfel. Nu har risken stigit till 2 på 1000. Så risken är ju fortfarande otroligt låg. Oddsen talar ju emot att vi som prickats in slumpen en gång ska göra det igen.

    Jag kommer alltid att älska min lilla ängelpojke. Och han kommer att finnas i mitt hjärta och i mina tankar varje dag resten av mitt liv.

    Mina tankar finns även hos er som genomgår eller har genomgått samma eller liknande saker. Sådant som ingen borde behöva genomgå. Jag hoppas att det blir en nästa gång för oss alla, och att det då går bättre, även om inget kan fylla tomrummet efter våra små änglar.

    Kram
    Kan inte förklara känslan av när jag läser ditt inlägg. Det känns så likt min situation. Det gör ont i mitt hjärta att läsa att fler personer råkar ut för detta, även om det är skönt att veta att man inte är ensam. Jag önskar att detta aldrig hade hänt någon, jag önskar att jag hade kunnat ta bort all denna smärta från oss alla. För ingen människa ska behöva uppleva detta.

    Det låter i princip exakt som i vårt fall. Efter att jag skrev det inlägget, var vi igen hos specialist från Lund + två andra som var med och hjälpte till att ställa diagnosen. Beskrivningen vi fick var nästan identiskt med det du skriver. De sa att det inte var HLHS trots allt (först läkaren trodde det), men liknade det. De sa precis som det du skriver med att aortan var för smal, ja - hela din beskrivning är nästan exakt som den infon vi fick.

    Jag har tänkt ur så många olika håll och synvinklar på detta, om varför det hände, om det var något jag gjorde, om vi hade kunnat förhindra det... men tyvärr var det nog bara en himla dålig slump som drabbade en. Precis som din läkare sa, så har det ökat från 1%-2% men att just detta hjärtfel som var så allvarligt skulle hända igen, sa han att det i princip var näst intill omöjligt. Han sa att om det skulle vara något med hjärtat igen, om man nu var trots allt de 2%:en, så är det dessutom inte vanligt att det är så allvarligt, utan att det är oftast ett mindre fel som går att leva med. Och när jag har läst om andra i samma situation, har de fått helt friska barn efteråt utan några hjärtfel.

    Jag tror att i både ditt och mitt fall, är det inget som är ärftligt/genetisk, inget vi har gjort, vi har bara råkat "bli" slumpen. Och jag är övertygad om att vi kommer bli gravida snart med friska barn. 

    Men precis som du skriver, finns ens pojke (min var också en liten pojke) alltid i ens hjärta. Inget annat barn kan någonsin ersätta.

    Många kramar <3
  • hope27
    Aquavit skrev 2014-02-24 10:34:15 följande:
    Usch, så ledsen jag blir när jag läser om era fina änglar, och just hjärtfel har alltid en extra ledsam koppling för mig.
    För snart tre år sen föddes mitt andra barn efter en helt normal graviditet och förlossning, men ganska snart började han bli blåaktig så han fördes ner till barnkliniken. Det visade sig att han hade ett allvarligt hjärtfel, transposition av de stora kärlen. Det betyder att kärlen in till hjärtat har bytt plats, och det syresatta blodet från lungorna som normalt sett ska ut i kroppen istället cirkulerar tillbaka till lungorna och det syrefattiga från kroppen går tillbaka ut i kroppen. De försökte hjälpa honom, men han klarade sig inte. Ironsikt nog hade det kunnat hjälpa honom om han hade haft flera hjärtfel, tex hål mellan kamrarna. Nu hade han bara detta enda.

    Det jag i alla fall vill säga till er är att även om risken ökar något för barn med ytterligare hjärtfel så kommer ni få mycket extra kontroller nästa gång. Vi fick fler UL pga oron och dessutom ett specialiserat hjärt-UL. Det kändes tryggt, även om det inte helt tog bort oron. Jag vet att det kanske är svårt att tänka framåt på "nästa gång" men hoppas att ni vågar om ni vill. Tänker så på er och alla andra där ute som går igenom sånt här.  
    Tack för att du delar med dig <3 Och jag beklagar så hemskt mycket. Kan inte ens tänka mig hur det är att gå en fullgången graviditet, normal förlossning och sen förlora sitt barn. Vad du har uthärdat bör ingen människa få gå genom.

    Vet inte om det var samma hjärtfel som hos din ängel, men läkaren sa till oss att efter förlossningen kommer barnet inte kunna få någon syre, bli blått och dö om det inte opereras. Och att om operationen skulle gå, var det en väldigt liten chans.

    Får man fråga om du blev du gravid efter det igen? Tog det lång tid i så fall när du väl började försöka? Är barnet friskt och ditt första barn? Vi ska snart börja försöka igen. Känns bra att man kommer kunna få fler kontroller osv vid nästa graviditet. Vet inte hur jag ska klara av oron för nästa graviditet. Oroar mig redan och jag är inte ens gravid än =(

    Kram =)
  • hope27
    Izzza skrev 2014-02-14 10:34:02 följande:
    Hejsan! När jag skulle föda min son för snart 4 år sedan, hade jag ingen susning om att mitt liv skulle vändas helt upp och ner, kom in på överburenhetskontroll 16 dagar över tiden och blev sen inlagd efter mycket tjat och gnäll på personalen på förlossningen. Hamnade tradigt nog på ett rum på bb då det hette från deras sida att dom inte hade resurser till att kunna lägga in mig på förlossningen. Hade kraftiga värkar till och från i ca 10 timmar och under tiden så sjönk min sons hjärtljud från och till. När jag sedan efter mycket om och men fick komma in på förlossningen så får jag till svar att anledningen till att hjärtljuden sjönk är att barnet suger på tummen. 2 månader efter födslen slutar Felix att äta och sover nästan dygnet om. Tar mig bort på bvc för kontroll och blir då iväg skickad av läkaren som misstänker UVI (urinvägsinfektion). Inne på barnakuten hade jag tur i oturen att få träffa en helt underbar astma läkare som till sista stund innan vi ska åka hem upptäcker ett stort och komplicerat hjärtfel. Det kändes som att få en fet smäll på käften att få höra att min son var så sjuk. Vi blev inlada direkt och togs väl om hand. Felix blev efter två veckors kontroller opererad nere i Lund och idag är han sk helt frisk och ska aldrig mer behöva opereras igen.
    Jag trodde helt klart att min son skulle dö, varför skulle jag ha turen med att han skulle få leva.(?) Massa tankar for genom huvudet den tiden, och för att slippa ta emot massa samtal från familj och vänner valde vi att lägga upp allt på facebook så alla kunde följa lille felix. Det hjälpte oss enormt och idag är vi för evigt tacksamma att allt har gått så bra som det gjorde. Jag håller alla tummarna för dig TS och sänder massviss med styrkekramar till dej <3
    Va kul och läsa om när det faktiskt i slutändan gått bra. För ibland för det ju det också =) Men kan inte ens tänka mig de oron ni måste ha fått levt med under tiden. 

    Önskar er all lycka i framtiden, kram =)
  • hope27
    Aquavit skrev 2014-02-25 08:08:46 följande:

    Jag tror inte det var samma hjärtfel, just att de blir blå är vanligt vid hjärtfel eftersom det innebär att blodet inte syresätts ordentligt. De flesta med det här hjärtfelet klarar sig efter operation, det finns omständigheter som förenklar. Tex finns ju en passage, ductus, hos nyfödda som används när bebisen är i magen. den transporterar det syresatta blodet från mamman som kommer in via navelsträngen till lungorna.  Det är därför barn med hjärtfel ofta klarar sig bra i magen, det är först när navelsträngen kapas det blir problem. Om man kan få ductus att fortsätta vara öppen så kan de klara sig tills de blir opererade.
    Också om de har hjärtfelet med hål mellan kamrarna så kan det syresatta blodet blandas med det icke syresatta blodet i hjärtat, då klarar de sig också bättre. Men ingen av de omständigheterna fanns för vår lille kille. Han kraschade oerhört fort, och efter fyra timmars försök av läkarna att öpna upp mellan kamrarna så sa de att även om han klarade sig nu skulle han ha omfattande hjärnskador pga den låga syrenivån. Hade de lyckats öppna upp mellan kamrarna så hade vi fått flyga honom till Göteborg för operation.
    Ibland kan jag känna mig lite bitter för att vi var på "fel" ställe, hade han fötts i Göteborg hade det kanske gått. Men läkarna hos oss sa att han kraschade så fort att det är inte ens säkert att det hade gått ändå. Och man kan inte hålla på och tänka så där, det är som det är....

    Vi blev gravida igen, och ganska fort faktiskt. I början kände jag "aldrig mer", men ganska snart insåg jag att det på något sätt var det enda sättet att gå vidare. Hela livet sattes på paus när lillebror dog. Det var en hemsk graviditet, jag hade täta kontakter med specialist-MVC och vi fick extra UL.  Inte så mycket för att de var oroliga utan för att jag var det. Och som sagt, ett extra hjärt-UL i Uppsala hos hjärtspecialisten där.
    Vi gjorde även fostervattenprov och tog reda på kön, fick beviljat kejsarsnitt (också för att jag sprack så mycket gången innan), allt för att försöka få VETA så mycket det bara gick, försöka få någon slags känsla av kontroll. Och trots allt det var det så oerhört mycket ångest och rädsla, framför allt första halvan av graviditeten.

    Men allt gick bra, och ett år och en månad efter att lillebror gick bort föddes lillasyster. Allt gick bra, fast hon hade lite andningsproblem när hon kom ut, så de fick dra iväg med henne till barnkliniken. Det var förstås oerhört jobbigt att se dem dra iväg med henne, och jag tror att jag på nåt sätt lät bli att känna efter förrän jag fick komma ner till henne och se att hon var ok.
    Ja, du har förmodligen helt rätt. Och det tjänar nog ingenting till att tänka i efter hand och spela "tänk om" leken i sitt huvud. Vad som har hänt, hände liksom. 

    Ja, det är lite det jag anar att det kommer bli, en riktigt tuff nästa graviditet med tanke på all oro. Kan tänka mig att man måste vara så oerhört nervös inför varje besök. Det hjälper att läsa om andra som klarat allt detta (även om man önskar att ingen hade råkat ut för något sådant), det finns ju inget annat val. Man måste ta sig vidare helt enkelt, oavsett hur tufft det är. 

    Va kul att höra att det gick bra därefter med dottern =)
  • hope27
    Lyckosam skrev 2014-09-20 16:27:42 följande:
    Det finns en grupp på facebook för oss som mist vårt hjärtebarn.
    Skriv till mig om ni vill bli medlemmar där! Där finns också några som varit tvungen att avsluta graviditeten pga svårt/svåra hjärtfel.

    Det finns också andra sorgegrupper på facebook för föräldrar som förlorat sina barn på alla möjliga sätt.

    Varm kram till er! <3
    Hejsan,

    Jag skulle gärna vilja gå med =)

    Kram! 
Svar på tråden min lilla ängel med allvarligt hjärtfel