LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Jag känner att jag måste få skriva av mig. Har en enorm stor sorg inom mig som gör sig påmind varje dag. Varje dag i över ett års tid.

Jag ser gravidmagar och lyckliga föräldrar med sina barn överallt. När en söt prins eller prinsessa springer efter sin förälder och ropar "mamma, mamma" så hugger det till i hjärtat, och jag känner att jag knappt kan andas. Det slutar med att jag snabbt måste rusa iväg för att torka de tårar som börjat rinna. Folk i min närhet har fått barn och rekordsnabbt fått sina andra barn. Jag klarar knappt att gå in på sociala sidor längre där det känns som att de trycker upp sin barnlycka i ansiktet på en. Jag har blivit en mästarinna på att komma på undanflykter för att slippa gå på alla event där deras barn finns med. Det handlar inte om att jag inte vill missunna dem deras lycka, det handlar om att jag inte klarar av att bli påmind om den enorma sorgen jag bär på. Min längtan. Min dröm och den verklighet jag istället lever i.

Besvikelsen varje månad när mensen kommer mynnar ut i frustration, ilska, sorg och en enorm tomhet som slukar upp mig i många tankar. Varför jag? Varför vi?

Men nu har äntligen jag och min sambo fått tid för att få göra en utredning på en IVF-klinik. Även om det känns som en lättnad, så känns det..."åhå, YTTERLIGARE" månader av frustration och väntan. Har kollat upp priset på en privat klinik och där tar de 60 000 för tre försök. Det är 60 000 mer än vad vi har just nu, men om det ska behövas sättas ett pris på lycka, så är väl det vi får betala. För jag klarar inte av den här sorgen längre, samtidigt som jag vet att jag inte har något val.

Det kändes skönt att få skriva av sig, då detta är ett ämne som är svårt för andra att förstå. Folk som inte är i samma situation. Samtidigt som man önskar att ingen ska behöva gå igenom det här. Det tär på psyket, det tär på förhållandet. Det tär på ens dagliga energi. Inombords har jag en fantastisk härlig bild av hur livet med våra små knyten kommer att vara. Men samtidigt, varje månad, är det någon som spränger mitt luftslott. Och jag står där igen, utan hopp och bara förtvivlan.

Jagärbarajag: Att få första barnet är iallfall början till att känna att livet blir komplett på något sätt. Dessvärre tror jag att vi som har svårt att få barn kommer ju känna en stor stress inför fler barn. Om det har varit såhär kämpigt nu, så är det ju inte ens säkert att man kommer att kunna ge sitt barn ett syskon.

Det känns jättehemskt att tänka så, att tänka negativt redan nu. Men samtidigt har jag tänkt positivt så länge, och tänkt "denna månad", "denna månad" "nu känner jag på mig"....och stått där lika arg och ledsen varje gång.

Jag tyckte dock jag läste några väldigt kloka ord här. Att den enda gång man misslyckats är när man ger upp. Det är nog det bästa jag läst på länge. Ska leva efter det mottot från och med nu!

Håller helt med. VI ska acceptera saker och ting är...och den här klassiska..."ni kan fokusera på annat en stund".

Hur lätt tror de att det är att fokusera på annat? När varje minut, av varje vaken stund blir man påmind om det man inte kan få?

Dels har man all barnlycka uppressat i sitt ansikte varje dag på varenda sociala mediekanal, går du ut genom dörren ser du gravida kvinnor, samtidigt som hela kroppen SKRIKER efter barn. Saknaden och tomheten varenda morgon när väckarklockan går, istället för att få bli uppväckt av små tassande fötter som ropar 'mamma, mamma'.

Folk med barn/ lr som inte vill ha barn har svårt att sätta sig in i situationen. För dem är det som att vi är otåliga hysteriska kvinnor som inte kan vänta på vårt lördagsgodis...typ. De har dock ingen aning om vilken emotionell stress vi går igenom, och alla de tårar av ilska och tomhet som kommer var och varannan dag.

Jag tror ändå innerst inne att de "känner för oss" men då de inte behöver gå igenom samma sak kan de få för sig att det är lite som att vara ledsen, och då behöver man bara tänka på annat och göra annat en stund för att må bättre. I stil med nalle puh "ingen kan vara nere med en ballong".

Men det är som du säger, om en person i rullstol vill kunna gå eller en person som har cancer...ska de "göra annat en stund"...njaaae....så lätt är det inte. Det ironiska med barnlöshet att det är i prinicip som ett handikapp. Osynligt och få som kan relatera till det. Men det påverkar alla aspekter av ens liv, socialt (vart och vilka man klarar av att vara kring, emotionellt (depression, sliter på förhållandet, tomhet och fysiskt (enorm stresspåslag, magont, som att någon vrider en kniv i hjärtat på en varje dag)

Dumdummast: Jag har också slutat gå in på sociala medier. Klarar inte av det längre. Det värsta är nog ändå inte att de är gravida, det är när de väl fått ungen och VARTENDA inlägg är en bild/videoklipp av deras barn. Då rinner tårarna rätt frekvent. Så jag har slutat gå in där. Jag har bestämt mig för att inte lägga upp bilder på mina barn/videoklipp/ultraljud när jag blir gravid/mamma dels för att jag vill inte trycka upp i ansiktet på någon annan min lycka. Fast vill man göra det så ska man såklart få göra det!

Förvirrard qvinna: Nu kommer jobbiga månader...för nu är sommarperioden snart här. Då kommer det vara fullt med barnvagnar och gravidmagar som syns överallt. Hur ska man klara av sommaren?

Nästan så jag önskar jag kunde hyra en ödslig stuga mitt i skogen utan internet för att slippa se alla andras barnlycka.....

Känner igen det där. Man börjar undvika sociala tillställningar bara för att man inte klarar av att vara i närheten av barn.

Jag brukar ta på mig jobb när jag vet att någon med barn kommer närvara vid en sammankomst där så jag slipper "ljuga" om varför jag inte kan vara med. Ironiskt....

såsom Ejia skrev: äldre barn spelar ingen roll, det är mycket värre med gravida och nyckläckta bebisar. Då vrider det om sig i magen.

Det här får mig också att tänka på alla år man gick på preventivmedel. Hur livrädd man var för att å ve och fasa bli föräldrer vid 20, 21, 22,23 o.s.v! Önskar man kunde slippa den där harangen om att allt måste vara perfekt när man blir mamma med karriär, bostad och den perfekta mannen. Barn är ingenting man skaffar, utan en gåva man får. Med facit i handen hade det ju fungerat hur bra som helst att bli mamma så ung....önskar det fanns en tidsmaskin....

Mammamia93 och E linea, sjävlklart har ni lika mycket rätt att få stöttning och vara i denna grupp!!!!

Att inte få ett till syskon är en lika stor förlust som det är att inte kunna få sitt första barn. Man sörjer ju någonting man inte kan få.

Det heter ju trots allt sekundär infertilitet med betoning på sista, infertilitet=ofrivillig barnlös.

Sorg kan komma i olika skepnader och är lika verklig för den som får uppleva det. Dvs man kan inte ta ifrån någon känslan av sorg även fast man tänker "jamen de har ju reda ett barn".

Tänk själv hur sårande det är ifall man inte har barn och någon säger" Jamen du har ju världens bästa pojkvän/jobb/bostad/vänner" etc....skulle det betyda att du måste lägga din barnlängtan åt sidan för att någon som inte har just det du har (pojkvän/jobb/bostad/vänner)  tycker att du är "girig" och att du inte får fokusera på just din drömbild av en komplett familj?

hmm....det är ju iof korrekt och då får vi respektera trådskaparens önskemål. Förstår dock båda sidor. Men famljeliv är stort nog för oss alla och det är som ni andra säger fler trådar där man kan komma med ett specifikt problem oavsett vad det är. Om det är inga barn (här) eller om man har svårt med 6:e barnet.

Till er som redan har barn. Hoppas ni förstår att det är också en fruktansvärd situation för de som aldrig fått uppleva föräldrarskapet över huvud taget och inget personligt eller förminskande mot er sorg!

Hur klarar ni er igenom påskhelgen? Det är familjemiddagar och barn som man måste umgås med. Och för att toppa allting går jag in på facebook och läser om gravidstatusuppdateringar...

Håller tillbaka tårarna så gott jag kan men känner att ilskan inom mig är lika stor. Varför jag? varför?

Har ni berättat för några andra om era svårigheter? Som det är nu är det bara jag och sambon mot världen känns det som.

Jag har funderat många gånger på att berätta för nån nära vän. Men samtidigt vill jag inte heller att de ska behöva känna att de måste "dölja" sin lycka av barn. Det är ju inte deras fel att man är ofrivilligt barnlös...
plus att det här är en så komplex situation att få kan relatera och verkligen förstå. Det går nog inte att sätta sig in i vilken emotionell tortyr man går igenom varje dag. Samtidigt som jag inte vill höra alla dessa klyschor "gör nåt annat, hitta en hobby, slappna av, finns annat  i livet än barn"....:

Precis så känns det. Man springer och springer och kommer aldrig fram till mål. Frågan är hur länge man ska orka???

Just nu känns det som att man har större möjlighet att kunna bli en astronaut eller sveriges statsminister än mamma.

Ironiskt hur man tar sig på magen varje månad i hopp om att den ska bli större.Få gånger en kvinna säger att hon vill gå upp i vikt men för oss är det ju vår största dröm just nu :) Fantiserar om hur stor och härlig kula man kommer att ha. Herregud vad jag kommer att njjuuuuta av mina gravidmånader sen! Känslan av att kunna få drömma sig bort, börja köpa babykläder och spjälsäng etc, börja tänka på namn.....fytusan vad jag är avundsjuk på alla gravida just nu :(