abort och utan känslomässigt stöd
Jag var i en liknande situation som dig för ett tag sedan. Jag blev oplanerat gravid och situationen var inte alls så bra som man vill att den ska vara när man skaffar barn. Vi beslutade oss därför för att göra abort. Hela tiden innan vi verkligen fattat beslutet var oerhört jobbig men någonstans hoppades jag att det skulle kännas lättare när det var gjort. Så blev det emellertid inte, utan det har varit oerhört jobbigt att försöka gå tillbaka till att leva som vanligt. Hela tiden gnager den där tanken om att vi hade kunnat vänta vårt barn nu. Dock hade jag ett helt annat stöd av min sambo än vad du verkar ha av din pojkvän. Min sambo gick på något sätt också igenom en process som han behövde bearbeta. Men jag skulle nog aldrig påstå att han förstod. Det var aldrig samma sak för han som det var för mig.
Jag vet inte om du kan få han att förstå. Men jag tycker verkligen att han har ett ansvar att stötta dig, finnas där för dig. Det kommer garanterat att fortsätta vara jobbig en tid framöver. Även om inte aborten känns som någon stor sak för han så borde han tycka att det är en stor sak att du mår så pass dåligt. Tyvärr finns det ju inte så mycket annat att göra än att försöka förklara för honom hur du känner och att du behöver hans stöd. Innan du gör abort tycker jag också att du ska tänka igenom det en extra gång, så att du är helt säker. Jag vet iaf att jag inte hade fattat samma beslut om jag hade fått bestämma mig igen. På något sätt känns det som om jag inte visste då, vad jag vet nu. Även om situationen inte är den bästa, så kanske den är tillräckligt bra för att kunna ge barnet allt den behöver.