Ångrar abort

Usch vilket jobbigt läge. Skickar en stor kram till dig.

Jag förstår vad du känner.

Nu har det snart gått 1,5 år för mig sedan sist. Hamnar fortfarande i svackor vissa dagar och bara gråter, skäller på min sambo. Nu har två av mina närmsta vänner precis fått barn med två dagars mellanrum och jag känner mig helt tom. Tänker varje dag på det lilla livet vi hade kunnat ha här hemma nu..

I mars är det 2 år sedan jag gjorde en abort. Det var min och sambons gemensamma beslut jag kände mig aldrig tvingad eller så. Jag var i vecka 9. Hade otroligt bra stöd från min sambo. Men det var lite för tidigt in i relationen. Efter aborten så tänkte jag nu skulle jag vara i vecka 14,26, 38 osv. Kände mig nedstämd. Jag tänker på aborten ofta. Vad det skulle bli för barn. Idag har vi en son som är 9 veckor gammal. När jag ser honom så tänker jag på att vi valde att avsluta ett liv. Ett liv som förmodligen skulle vara lika fantastisk och fin som våran son. Aborten blev nästan jobbigare nu efter man vet hur kärleken till ett barn känns. Men hade jag inte gjort abort då så hade vi förmodligen inte haft våran son nu och den tanken är bara fruktansvärd.

Jag gråter nästan här!

Blir så rädd att något sådant kanske kommer hända mig en dag. Jag har alltid tänkt att jag aldrig ska göra det, men tänk om det blir så ändå.

Förstår att du mår fruktansvärt dåligt nu, men det kommer bli bättre och du var inte så långt gången heller.

Jag vet inte hur jag ska avsluta, men känner med dig! Kram

Jag förstår hur du känner. Jag är också 24 år och genomgick en abort i december (v.10). Det var inte ett enkelt beslut för mig och min sambo utan vi funderade fram och tillbaka, tog ganska lång tid på oss att bestämma oss för vilket beslut vi än funderade på så kändes det som fel beslut. Minns att det kändes som om jag var i en dimma, kunde inte se klart på det hela och ville helst att någon annan skulle fatta ett beslut åt mig. Anledningen till att vi tog beslutet var att omtändigheterna inte är perfekta för ett barn just nu, även om vi båda längtar. Har mått oerhört dåligt efter aborten och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Vissa dagar känns det enklare medan vissa dagar så raserar allt, känns som om jag inte kan leva med beslutet när allt jag önskar är att ha ett barn. 

Just nu önskar jag bara att min sambo ska säga att vi gjorde fel och att vi försöker igen. Det känns som om det är enda sättet för mig att gå vidare. Men samtidigt vet jag att det inte kommer att bli så, i vart fall inte just nu eftersom att ingenting har ändrats sedan vi gjorde aborten. Vi båda läser en lång högskoleutbildning, men är klara om ungefär ett år. Så antar att vi sätter igång när vi båda lyckats få jobb. 

Har har väll egentligen inga tips på hur du ska kunna må bättre, men jag försöker iaf fokusera på varför vi tog beslutet och på att slutföra utbildningen. Men jag känner liksom du att hade jag fått ta ett beslut igen så vet jag att jag hade behållit barnet, skulle aldrig vilja gå igenom det här igen. Det känns som om jag inte visste då, det jag vet nu. Allting annat i livet har på något sätt förlorat mening i jämförelse med hur det hade varit om jag istället hade väntat mitt barn just nu.

Jag pratar gärna mer om du vill. Styrkekramar till dig!

Det är så sorgligt att läsa era historier. Vi får försöka komma ihåg att vi fattade beslutet där och då baserat på olika omständigheter. Självklart vill man att allt hade varit annorlunda, men ibland måste man fatta ett tufft beslut och försöka gå vidare.

Själv är jag väl halvvägs uppe i min abort nu, och det är mycket tankar och känslor. Tog första tabletten igår och andra ska tas imorgon bitti. Saknar min sambo som är bortrest just idag och imorgon, önskar att jag hade någon att prata med men det är ingen annan som vet om graviditeten.

Vi vill ha barn så småningom, när ekonomin är bättre, så jag vet att vi kommer gå vidare mentalt efter det här, men just nu känns det jobbigt.

Jag minns den där känslan när man hade tagit första tabletten, på något sätt var det nästan värre än själva aborten för då har man ju definitivt fattat ett beslut. Men det är ju precis som du säger, man måste försöka gå vidare för när man väl har gjort en abort så finns det ju ingen möjlighet att ångra sig och göra det ogjort. Så oavsett om man känner att det var rätt eller fel beslut så måste man försöka lämna det bakom sig. Men det är inte enkelt när alla tankar gnager hela tiden. Tycker att anonym (ledsen tjej) har tagit ett bra beslut som bokat tid hos en kurator, själv har jag ältat det hela med min sambo och försökt att skriva av mig ibland. Men det är ju också svårare när man inte har någon annan att prata med, har som du i princip inte berättat det för någon. Men jag tror att man måste tillåta sig själv att känna, att vara ledsen och sörja om man behöver det. Jobbigt att din sambo är bortrest, kommer han att vara med under själva aborten? Är det en medicinsk eller kirurgisk abort du ska genomföra? 

Jag försöker tänka som du, att det kommer att bli barn och framtiden när situationen är bättre och istället längta efter den dagen istället för att vara ledsen över det som hänt. Och har man har blivit gravid en gång (pga. ett misstag) ska ska man förhoppningsvis lyckas bli det igen. 

Jag hoppas att aborten ska gå bra för dig.

Jag genomförde aborten själv idag, en medicinsk abort hemma. Var lite orolig över att göra det helt själv, men jag kunde smsa/ringa min sambo eller kontakta kliniken om något skulle kännas fel. Som tur var gick allt bra tror jag, det gjorde skitont i ungefär en halvtimme men sedan släppte smärtan.

Jag vet inte hur jag kommer må framöver eller i framtiden angående aborten, men kanske känner jag lite mer distans än andra har gjort i tråden. Det känns skönt att det är över nu, det kändes väldigt jobbigt att vara gravid och veta att vi inte kunde behålla det, att behöva smussla med illamående på jobbet och samtidigt känna sig tom och ledsen inuti. Nu känns det som att vi är på rätt spår igen, och vi har även fått en godkäntstämpel i rumpan på att vi kan få barn, så förhoppningsvis kan vi bli gravida igen i framtiden när vi känner oss mer redo.

Stor kram till er alla. Kämpa på och försök se det positiva i er livssituation just nu. Ett barn passar kanske mycket bättre om ett eller två år för er? Försök uppfylla era drömmar och mål fram tills dess, förbättra ekonomin/utbildningen eller hitta er drömprins eller vad det nu kan vara. Snart är vi här igen och då behåller vi!

Detta var precis det jag behövde höra idag, lite pepp inför framtiden. Desto mer man kämpar med att ordna allting desto snabbare är man där och då kan också barnskaffandet bli något som inte behöver vara förknippat med ångest över hur allting ska ordna sig. Vad skönt att aborten gick bra! Direkt när jag hade gjort aborten kände jag nog också egentligen en lättnad, över att det var över. Men känslan av lättnad byttes ganska snabbt ut mot ånger, men då tror jag också att vi var betydligt mer tveksamma till beslutet än vad du och din sambo verkar ha varit. Jag tycker att det verkar som att det var rätt beslut för dig och din sambo i dagsläget.

All lycka till dig i framtiden!