Ångrar abort

Jag förstår hur du känner. Jag är också 24 år och genomgick en abort i december (v.10). Det var inte ett enkelt beslut för mig och min sambo utan vi funderade fram och tillbaka, tog ganska lång tid på oss att bestämma oss för vilket beslut vi än funderade på så kändes det som fel beslut. Minns att det kändes som om jag var i en dimma, kunde inte se klart på det hela och ville helst att någon annan skulle fatta ett beslut åt mig. Anledningen till att vi tog beslutet var att omtändigheterna inte är perfekta för ett barn just nu, även om vi båda längtar. Har mått oerhört dåligt efter aborten och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Vissa dagar känns det enklare medan vissa dagar så raserar allt, känns som om jag inte kan leva med beslutet när allt jag önskar är att ha ett barn. 

Just nu önskar jag bara att min sambo ska säga att vi gjorde fel och att vi försöker igen. Det känns som om det är enda sättet för mig att gå vidare. Men samtidigt vet jag att det inte kommer att bli så, i vart fall inte just nu eftersom att ingenting har ändrats sedan vi gjorde aborten. Vi båda läser en lång högskoleutbildning, men är klara om ungefär ett år. Så antar att vi sätter igång när vi båda lyckats få jobb. 

Har har väll egentligen inga tips på hur du ska kunna må bättre, men jag försöker iaf fokusera på varför vi tog beslutet och på att slutföra utbildningen. Men jag känner liksom du att hade jag fått ta ett beslut igen så vet jag att jag hade behållit barnet, skulle aldrig vilja gå igenom det här igen. Det känns som om jag inte visste då, det jag vet nu. Allting annat i livet har på något sätt förlorat mening i jämförelse med hur det hade varit om jag istället hade väntat mitt barn just nu.

Jag pratar gärna mer om du vill. Styrkekramar till dig!

Jag minns den där känslan när man hade tagit första tabletten, på något sätt var det nästan värre än själva aborten för då har man ju definitivt fattat ett beslut. Men det är ju precis som du säger, man måste försöka gå vidare för när man väl har gjort en abort så finns det ju ingen möjlighet att ångra sig och göra det ogjort. Så oavsett om man känner att det var rätt eller fel beslut så måste man försöka lämna det bakom sig. Men det är inte enkelt när alla tankar gnager hela tiden. Tycker att anonym (ledsen tjej) har tagit ett bra beslut som bokat tid hos en kurator, själv har jag ältat det hela med min sambo och försökt att skriva av mig ibland. Men det är ju också svårare när man inte har någon annan att prata med, har som du i princip inte berättat det för någon. Men jag tror att man måste tillåta sig själv att känna, att vara ledsen och sörja om man behöver det. Jobbigt att din sambo är bortrest, kommer han att vara med under själva aborten? Är det en medicinsk eller kirurgisk abort du ska genomföra? 

Jag försöker tänka som du, att det kommer att bli barn och framtiden när situationen är bättre och istället längta efter den dagen istället för att vara ledsen över det som hänt. Och har man har blivit gravid en gång (pga. ett misstag) ska ska man förhoppningsvis lyckas bli det igen. 

Jag hoppas att aborten ska gå bra för dig.

Detta var precis det jag behövde höra idag, lite pepp inför framtiden. Desto mer man kämpar med att ordna allting desto snabbare är man där och då kan också barnskaffandet bli något som inte behöver vara förknippat med ångest över hur allting ska ordna sig. Vad skönt att aborten gick bra! Direkt när jag hade gjort aborten kände jag nog också egentligen en lättnad, över att det var över. Men känslan av lättnad byttes ganska snabbt ut mot ånger, men då tror jag också att vi var betydligt mer tveksamma till beslutet än vad du och din sambo verkar ha varit. Jag tycker att det verkar som att det var rätt beslut för dig och din sambo i dagsläget.

All lycka till dig i framtiden!