Min son slåss emellanåt och vi står handfallna.

Ni kan nog inte göra så mycket mer än det ni gör, d.v.s försöka förklara att det är fel att slåss. Sen ligger ju ansvar på förskolan att göra åtgärder där. Låter som om personalen måste vara mer alert och punktmarkera honom när han slåss. Om de är så få personal att de inte kan göra detta så kanske det behövs någon mer vuxen i gruppen under en tid så en vuxen kan hålla sig i närheten av honom. Sen är det ju bra att försöka analysera varför han gör som han gör också. Kanske upplever han det som för stimmigt när det är många barn? Du skriver ju att han är lugnare när det är färre barn. Också ett skäl att de kanske behöver fler personal på förskolan så de kan dela barnen i mindre grupper när det är rörigt.

Det är bara att jobba vidare och vara konsekventa.

En 3-åring som slåss betyder inte att nåt är fel på vare sig barn eller föräldrar. Vissa barn beter sig som "man ska" utan större arbetsinsats och vissa kräver mer helt enkelt. Att en 3-åring inte alltid kan behärska sig är inget konstigt. Man får jobba vidare med att tillrättavisa, försöka förstå mekanismerna bakom och förebygga.

Min snart 6-åring var helt hopplös i den åldern. Slogs en del men framförallt kastade han vilt omkring sig när han blev frustrerad. Man fick vakta honom som en hök. Nu har han varit helt ok rätt länge. Tror det vände vid typ 4.5 år. Han kan ff få impulserna att slå och kasta när nåt går riktigt emot honom men numera behärskar han sig.

Storebror blev en fena på att trycka på rätt knappar för att få honom att flippa och det kan mycket väl vara som du tror att din son får skulden för en del som händer för att han gör det som s a s syns. Säkert därför han börjar gråta när fröknarna tar undan bara honom. Sen behöver det eg inte ha hänt något men han upplever det nog så, en 3-årings världsbild är sällan objektiv.

Men håll ut, det blir bättre när man jobbar med det!

Jag tror det kan hänga ihop med att han är lite sen med språkutvecklingen. Jag tycker mig ha sett flera gånger att barn i den åldern som är lite sena med språket slår eller puttar på andra barn för att de inte kan uttrycka i ord om de blir frustrerade över något och då slår de istället det barn som råkar sitta närmast (som inte alls alltid behöver vara orsaken till frustrationen).

Oj vad jag känner igen mig!:)
Min äldsta var precis så här och jag och hans pappa visste till slut inte vad vi skulle göra. Det är svårt också när dom inte riktigt kan redogöra för vad som hänt! Jag upplevde också att min son ofta fick skulden för allt tillslut, för ibland kunde man se hur nån slog honom först och han som är väldigt tålig börjar inte gråta utan slår tillbaka istället och då börjar det andra barnet gråta och då är det helt plötslig bara mitt barn som gjort fel! När vi började se att det var så här ganska ofta så sa vi till vår son att han MÅSTE komma till oss eller annan vuxen om nåt händer och absolut inte slå tillbaka och nu när han snart är 5 år så har det blivit mycket bättre! Det är så skönt att inte känna att man alltid måste ha koll på sitt barn! Så det är nog bara att fortsätta att tjata om att man inte får slåss, det går över med tiden!:)

Jag känner också igen mig med framförallt mitt äldre barn. Vi har nu präntat in i hennes huvud att man absolut inte slåss (dock kan hon fortf bli arg och försöka klappa till mig och min man men aldrig kompisar nåt mer) Det har tagit tid...Nu är hon nästan 6. Tror ni bara kan säga till honom med ett bestämt NEJ. Lycka till!

Jag skulle också skriva att jag inte tror att det nödvändigtvis hör ihop med lite senare språkutveckling!
Min son var nämligen väldigt tidig i talet och kunde tidigt formulera meningar, han var och är dessutom väldigt mogen på andra områden! Så detta med att slåss är nåt han bara måste lära sig att behärska sig med!