Min son slåss emellanåt och vi står handfallna.
Hej!
Jag har en son som är lite över 3 år och världens goaste när han sätter den sidan till, men sen så har han även en annan.
Det är nämligen så att min son slåss på dagis, inte varje dag men nästan. Oftast kommer det från ingenstans. Han kan sitta och leka med några av sina kompisar och helt plötsligt bara slå till dem.
Personalen har även sagt att han är som "lugnast" på morgonen innan frukost och på eftermiddagen, och just vid dom tidpunkterna är det inte så mycket barn.
Jag lever ihop med pappan och vi står helt mållösa. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra. Både vi och personalen har flera gånger förklarat för honom att man inte får slåss och han just för den stunden verkar han förstå, men sen är det som att efter 5 minuter som bortblåst. Personalen har även berättat att de brukar "ta undan" honom och försöka prata/förklara (vilket vi är helt ok med då vi anser att om vår son gjort något fel ska man säga åt honom) men ibland så slår börjar han gråta och slår personalen i samband med detta.
Vår son var även lite sen med talet (inget fel så att säga, det tog bara ett tag innan han "kom igång" ordentligt) och både jag och pappan har vid flera gången blivit "vittnen" till att vår son fått skäll när han bråkat med någon av sina kompisar och fått skulden för en del olika grejer. Min poäng med detta är att hans kompisar dragit nytta av och rent sagt "ljugit" om att det var vår son som gjorde si och så, fast det i själva verket var kompisen. Det kompisarnas föräldrar inte vet är att oftast (inte i alla fall men oftast) så gör vår son det "andra" slaget, dvs att någon vart elak mot honom först. Kan detta vara en bidragande faktor? Att han "bara sådär" kan slå till någon?
Jag vill poängtera att vi INTE tar honom i försvar för att han slåss!
Även hemma sker det ibland, dock inte lika mycket som det har gjort. Såklart säger vi till honom även då och ibland får han gå in på sitt rum (vi är utanför/i rummet intill) alternativt sitta en stund i trappen. Vi är även väldigt noga med att han ska säga förlåt.
Jag tror nog att trotsen har stor del i det hela, men kan det enbart vara trots?
Så är det någon om har varit/är i samma situation som kan komma med tips/råd, för vi vet verkligen inte vad vi ska göra och både jag och pappan mår verkligen dåligt över detta.