Står ni och tittar på era barn när de leker på exempelvis en lekplats?

Jag sitter absolut mest och tittar på, eller står, eller hjälper till med att lyfta upp, göra fart på gungan och sånt men det är galet tråkigt att aktivt leka. Däremot är det en källa till ständigt dåligt samvete då ju barnen gärna vill att man är med, så antingen blir det nej eller så blir det det där motvilliga jaet som inte är så kul heller...

Fast det är ju inte så att lekgener finns i alla per automatik. Jag är ingen lekperson, jag är ingen som kan spela teater och roller och skämta och skoja och busa. Vare sig med mina barn, andras barn eller andra vuxna. Jag är kass på att delta i lekar på vuxna fester, jag känner mig bara obekväm och fel.

Hur gör en tvååring som sitter i en gunga då, sitter de bara stilla där i gungan utan att den gungar...?

Fast jag blir förvånad över att flera skriver att barnen inte vill ha sina föräldrar med. Jag tror mina barn (3 och 5 år) alltid skulle tycka det var roligt om vi var med aktivt i deras lek, även om de accepterar att vi inte är det och inte heller aktivt frågar efter det i många lägen. Men skulle vi erbjuda oss är jag helt säker på att de glatt skulle säga ja. Varför vill barn i förskoleåldern inte ha föräldrarna med i leken?

Fast min femåring har en enorm fantasi, kan verkligen skapa en lek helt på egen hand hur som helst och var som helst, helt förbluffande. Men att vara med oss föräldrar älskar hon, så jag ser verkligen inte kopplingen mellan att ha mycket fantasi och att VÄLJA att leka ensam.

Hur gör ni för att inte vara med i leken på en lekplats utan att visa för barnet hur tråkigt sån lek är för er? Dvs vad säger ni för anledning till att inte vara med, till att sitta på bänken osv, framför allt om barnet vill att ni ska vara med på något, en kort stund eller längre?

Jag har verkligen blivit bättre på att antingen vara med engagerat eller ärligt säga nej när jag inte vill. Men ibland blir det ju ändå att man lite motvilligt är med, hur trist man än känner sig.

Det blir underbart den dagen barn och föräldrar har lika stort utbyte av att gå på en promenad och bara prata, utan behov av att gå förbi lekplatser och sånt. Vi går ju på lite promenader nu också men barnen vill ju gärna hitta på små avstickare och utforska medan jag så klart låter dem det men helst bara skulle vilja promenera på.

Fast du förstår nog inte alls hur jag menar då du väldigt kategoriskt svarar något helt annat. Det jag menar är att om jag frågade om jag fick vara med, då skulle nog båda mina barn alltid svara ja. Det innebär inte att de inte kan leka utmärkt själva eller att de inte leker för det mesta utan att ens fråga om vi vill vara med, men som sagt, om vi erbjöd vårt sällskap skulle de säkerligen tycka det vore jättekul. Det här började ju med att någon skrev att deras barn inte ville ha dem med och det har jag inte upplevt med mina barn, men därifrån är det långt till att barnen ber om sällskap i alla lägen, det gör de verkligen inte. Inte ens hälften av gångerna ber de om det. Men då och då.

Fast jag har pratat om både och, det är inte så stor skillnad tycker jag. Jag har pratat om att mina barn vill ha mitt sällskap, om det sen innebär att jag aktivt leker eller mest hejar på rutschkanan är inte så viktigt, men att jag är mera med än att jag sitter på en bänk längst bort och pratar med andra. 

Ja precis, det är ju i den perioden vi är nu också och jag ser fram emot när man bara kan traska på, prata med varandra och beundra omgivningen på en promenad. Jag blir lite rastlös av att stå stilla hundra gånger medan treåringen funderar på något okänt...

Låter underbart! Jag sa just det igår till maken, hur roligt och mysigt det är att promenera hand i hand med femåringen och prata med henne. Det är mer lillebror som inte nått den fasen ännu.

Hur har ni tid att promenera två gånger om dagen ihop på det viset? Är det till och från skolan?