Står ni och tittar på era barn när de leker på exempelvis en lekplats?

Det beror ju helt på vad vi gör.
Vi är ofta ute i skogen och går, och då deltar jag ju hela tiden i vad vi gör (promenerar/springer/hoppar/klättrar). Men gungar vi så måste jag ju stå och ge fart eftersom sonen inte klarar det själv än. Sandlådan tycker jag är trist, så där får han leka själv. Klätterställningar och rutschkanor är inte heller något jag ägnar mig åt...

Men man måste ju ge utrymme för barnet att leka själv också, och inte alltid lägga sig i. Sonen kan berätta långa historier om vad han gör medan han leker i sandlådan.

Inomhus leker jag gärna tillsammans med honom när det handlar om smålego, pussel eller lera. Men rita och leka med tågbanan eller bilarna gör han oftast själv. Rollspelslekar deltar jag i, men mer motvilligt...

Som sagt, man får göra en avvägning mellan hur mycket man ska leka med sitt barn och att låta barnet få leka och upptäcka själv.

Just på lekplatsen brukar det faktiskt lösa sig själv eftersom jag bara säger att jag är för stor/tung för klätterställning, gungor, rutchkana etc.
Men ibland vill han att jag ska leka i sandlådan, vilket jag tycker är sanslöst tråkigt. Och hur jag väljer att göra handlar lite om dagsformen. Ibland anstränger jag mig och leker med honom där och gräver lite, men andra dagar säger jag bara att "Nej, jag vill inte leka i sandlådan, kan vi inte ta en skogspromenad istället?" eller liknande.

Ja...alltså, en skogspromenad med 3,5-åringen betyder ju inte rask promenad utan stopp...

Nä, det betyder att springa en stund, gå supersakta en stund, gå tillbaka en bit och titta på det omkullblåsta trädet, lämna stigen och gå rakt ut i skogen, stå och kasta stenar i en bäck en låååång stund, pilla på en snigel etc.
Men det tycker jag faktiskt är kul och avkopplande, till skillnad från sandlådegrävande som jag blir ohyggligt uttråkad av.

Jodå, självklart kan ett barn ha en hejdundrande fantasi ändå!
Vår son vill gärna att vi är med och leker, och då gärna rollekar. Och han har mer än tillräckligt av fantasi. Han regisserar och berättar och hittar på, och vi behöver bara hänga med... Det kan vara de mest fantastiska historier som utspelar sig!
Jag förstår inte riktigt hur du kan koppla önskan om sällskap till en brist på fantasi...? Hur tänker du då?

Det handlar ju inte om att inte kunna aktivera sig själv. Vår son aktiverar både sig själv och oss. Och fantasin flödar.
Självklart är det fantasi fullt ut.

Jag känner mycket väl till Reggio Emilia. Jag har läst mycket om det. Men det handlar ju bara om att man som vuxen inte ska styra eller påverka leken. Det handlar inte om att man ska vara helt frånvarande. Man kan mycket väl närvara och delta som ett stöd. Jag vet inte om du har missuppfattat RE-pedagogiken, kanske?

Det där tror jag också är superviktigt...att man visar för sina barn att man är en egen individ som har behov och önskemål och inte bara dansar efter deras pipa.