Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse

Om jag klarade av det, så skulle jag absolut kunna tänka mig det - eftersom hon är en helt underbar människa som tycker detsamma om mig. Det har alltid fascinerat mig när människor med mycket integritet och pondus öppnar sig för mig och blir sårbara, vilket är fallet med henne. 
Men jag vet inte hur det här skulle utveckla sig om jag kom tillbaka - vi hade ju spetsat in oss på att jobba ihop, men jag drog mig ur nu - och har egentligen inte för henne berättat sanningsenligt varför. Däremot har jag kunnat ange fullgoda skäl som inte haft med henne att göra....
Det är smärtsamt att välja bort henne, men hade kunnat bli värre om jag hade valt att arbeta där.

Nja, jag är nog inte mindre egocentrisk än någon annan - men lite realist. Himlastormande förälskelse är underbart när den pågår, men vardagen efter det skall fungera också. Det är inte min hobby att krascha familjer med barn, och man kan inte se saker så svart och vitt så att ett är "rätt" och något annat "fel" - och det går inte heller att jämföra en förälskelse med en flera år gammal kärlek.
Jag tror absolut att hon är förälskad i mig och nyfiken - men förälskelsen kan vara i mig som människa och inte nödvändigtvis sexuell/erotisk i karaktär. I en sådan förälskelse kan man också lätt hamna i en kyss eller hamna i säng, i vissa situationer och för att känslorna är stora och överväldigande. Att hitta en annan människa, att bli sedd och bekräftad är jättevackert - även om man inte sedan skulle vara beredd att leva med en kvinna och lämna sin man (som man kanske älskar). 

Med det vill jag säga att jag passar mig lite, och vill undvika att vi hamnar där - för bådas vår skull. Vi ska nog inte sitta och dricka rödvin ensamma i min lilla sommarstuga tex, eller umgås en hel helg med övernattning på hotell. Vi ska nog heller inte jobba väldigt nära varandra, men jag skulle bli ledsen om vi inte kunde fortsätta vår nyfikna, glittrande "lära-känna-resa" på oändliga slingrande stigar. 

Hon är min referent till jobben jag sökt, och har sagt att hon mest har lust att säga att jag inte passar någon annanstans, och att jag inte får söka någonting annat alls...

Oj, vilken vacker och skärande smärtsam historia! Det är just det här jag vill undvika att hamna i - och jag är inte beredd att offra min egen stabilitet och lycka för att utforska henne till kropp och själ idag. Hade jag varit 20 år hade jag förmodligen resonerat på annat sätt. Skulle vi vara varandras stora kärlek kanske det visar sig ändå, men det tror jag trots allt inte. 
Det är inte lätt att ta sig ur när man är intrasslad i sitt eget beroende av en annan människa, och där varje minut utan henne gör ont och ger ångest. Jag vill skona mig själv ifrån att hamna i någonting sådant igen, och trots allt har jag flera barn som behöver ha en stabil och känslomässigt kontaktbar mamma. 

Tack snälla för att du delade med dig av din berättelse, en hel del av det är som att lägga läskpapper på oss.

I torsdags höll min överläkare  en 3h lång föreläsning för alla oss underläkare. Jag hade mentalt förberett mig på att tvingas sitta och se på henne och höra hennes röst under hela eftermiddagen, och hade föresatt mig att prata med de andra underläkarna på rasten, dvs inte gå fram till henne.
Jag kom in litet sent, och en av de andra underläkarna noterade att hon regerade, kom av sig och tittade till när jag kom in. Sedan var jag förtrollad, och såg henne och bara henne i över en timme. Sedan kom rasten, och jag väntade in en av de andra för att bli "upptagen" och inte fundera över vad hon gjorde, och vem hon pratade med. Så när jag kom ut stod hon och väntade....på mig, och bara på mig. 
Den andra underläkaren försvann ganska fort, eftersom hon bara tilltalade mig och bara var uppenbart intresserad av mig. Det var extremt övertydligt, men jag hade inte riktigt väntat mig att hon skulle göra/handla så.

På något vis fick jag fullkomlig panik efter ett par minuter, vi stod i närheten av 60 andra underläkare - och det kändes som om vår relation lyste om oss. Jag kände mig naken, avskalad och hudflådd - blottande alla mina känslor till allmän beskådan. Så jag sa till henne att jag tänkte gå och sätta mig vid ett bord, bland de andra - och jag bjöd liksom inte in henne att följa med.

När jag kom bort till bordet vände jag mig om, och där stod hon - det vackraste jag vet, och såg fullkomligt förvirrad och ledsen ut - totalt ensam. Och jag insåg hur förtvivlat mycket jag tyckte om henne, och vad jag precis hade gjort mot henne, för att skydda mig själv.
Så gick hon in....jag gick efter och hittade henne ensam stående med ryggen åt alla. Jag gick förbi henne och mot toaletterna, och när jag kom ut var hon försvunnen, kom inte tillbaka förrän till föreläsningen när rasten var slut. Och efter föreläsningen försvann hon fort, fort....

Vad ska jag göra? Jag tycker ju så fanatiskt mycket om den här människan, och ändå gör jag ju henne illa genom att försöka skydda mig själv från att blotta mig. Jag tyckte att det gick så bra när vi inte träffdes, men det här gick ju åt skogen totalt!!

Det är kanske varandras älskarinnor vi håller på att bli, trots att jag kämpar emot hela tiden. Helt riktigt arbetar jag stenhårt på att hålla rätt avstånd till henne, för att inte förlora mig själv och blotta mig. Men jag inser ju att det här inte kommer att fungera många sekunder till, vi kommer att landa i att falla i varandras famn eller så kommer allting bara att krascha ihop.

Jag får ont i magen av tanken på att ta upp det här samtalsämnet med henne, men inser att jag på något sätt måste förklara mina konstiga handlingar, jag väljer ju inte bort henne i hjärtat utan håller henne krampaktigt inom mig. Det är ju min överläkare, sektionschef, referent - och den personen hade jag utan tvekan kunnat prata med i 10 minuter på rasten och därefter gå ifrån till mina underläkarvänner. Men henne, min själsfrände, min förälskelse, som har mina tankar, min mjukhet och hela min kropp just nu. Det var henne jag såg när jag vände mig om.

Självklart kan jag inte göra henne så här illa. 

Kanske ska skriva ett sms....till att börja med.

Men saken är den att vi trots allt kommer att arbeta en del ihop i höst, det föll sig så tillslut även om min tanke var motsatsen. På ett sätt bävar jag för det - hur kommer det att mynna ut? Var kommer vi att hamna? På ett annat sätt ser jag fram emot det - av samma skäl. 
Mitt inre skriker efter henne, samtidigt som jag vet att jag nu är ute på väldigt djupt vatten. Man riskerar att drunkna på riktigt....

Helt riktigt, jag och min man har skilt oss, jag är öppet lesbisk. Däremot är min överläkare gift och 2-barnsmamma till tonårsbarn. Det är det största dilemmat inför att berätta det här, förutom att vi fanktiskt kommer att arbeta ihop över hösten och julen, hon kommer att vara min bakjour osv.

Jag håller med om att man skall vara uppriktig, och är oftast rak i alla lägen. I det här fallet är jag bara så himla rädd att mista hennes förtroende och de mysiga sidorna med oss - och att hon ska bli äcklad eller någonting ditåt. Jag känner mig livrädd för att tänka på hennes ev reaktioner, faktiskt....

Jag inser att jag är alldeles för harig för att klara att berätta det här för henne just nu, är verkligen livrädd för hur saker sedan skall bli, att hon ska äcklas av mig, att vi inte ska kunna luncha, samarbeta. Att inte längre få hennes gillande som överläkare, vara lilla favoriten och alla andra onödiga egocentrerade skäl.

Var uppe på hennes rum idag. Hon var först avvaktande när jag kom, nästan lite avståndstagande, och det kan man ju förstå. Sedan lossnade det, och vi pratade som vanligt om ditt och datt - högt och lågt. Efter ett tag tog jag upp torsdagens händelse, att jag ju gått ifrån henne. Hon reagerade när jag tog upp det, såg spänd och lite påverkad ut, och nickade lite. Jag berättade att vår relation känns väldigt privat för mig, och att jag blir splittrad när hon och jag är bland 60 andra underläkare, och känner mig hudlös och blottad. Jag sa också att jag hade en hel del olika uppgifter ihop med en del av de andra, och att vi inte träffas så ofta längre (pga att många av oss är placerade på olika enheter) - och att vi verkligen behövde stämma av en del saker. Det sista var väl lite tillspetsat kanske....

Jag sa att jag hade tänkt väldigt mycket på henne sedan den dagen, funderat på om jag skulle skriva ett sms, eller ett brev - men att jag var rädd att stjäla av hennes tid med familjen. Att jag suttit och tänkt på vad hur hon tagit mitt handlande, och blivit rädd att jag gjort henne ledsen. Att hon betyder väldigt mycket för mig, och att jag är rädd om henne - även om det kanske inte alltid skiner igenom. Hon sa att hon blivit ledsen, inte förstått varför - och att jag gärna hade fått ta kontakt med henne efteråt - oavsett privat tid.

Sedan gav jag henne en födelsedagspresent (hon fyller år snart), och hon kramade mig. Nu kommer vi inte att ses förrän om många veckor.
Jag vet faktiskt inte vad jag tycker att det här blev i slutändan. Jag fick kanske inte fram det jag borde sagt, eftersom jag fegade ur - men jag tror att hon kanske uppfattade det som att jag åtminstone bryr mig mycket om henne...och det gör jag ju. 
Hon skickade mig ett sms efteråt där hon sa att allt kändes ok igen. 
Jag är rädd att saker inte ska bli som förut, och att hon inte ska våga lita på mig igen. Jag vet inte, suck!

Idag har vi ägnat en hel eftermiddag år att maila och smsa....vi är ju inte på samma ort just nu. Det jag gillar med oss är vår extrema kemi i alla former av kommunikation - samtalsämnena flyger som vita brevduvor fram och tillbaka mellan oss...och pendlar mellan skratt och allvar, lugn och energi. Det känns som om det glittrar, alltihop. Nu har vi bestämt att börja umgås vid sidan om jobbet. Det var ju bra, eftersom vi förstörde massor av arbetstid på våra samtal, och förstörde en massa värdefull samtalstid/umgängestid genom att vara tvungna att arbeta.

Vi kommunicerar mycket just nu, sms:ar hela kvällarna om ditt och datt, både skratt och allvar. Ingenting mer än så har hänt. Men det är skönt att vår relation utvecklas, och att händelsen runt föreläsningen inte fick med ringar på vattnet än så här.
Vi jobbar inte ihop just nu, och det är också rätt bra....det kan nog bli en intressant och rolig höst ändå. Om inte annat kanske jag får en jättefin och nära vän.

Uppdatering: eftersom jag nu blir färdig specialist till sommaren ( den specialitet jag utbildat mig till under flera år) så hade jag egentligen tänkt att arbeta vidare inom sektorn på det sjukhus och de mottagningar som jag varit på. Dock övervägde jag länge om det var intelligent, och jag bytte tillslut till att bli placerad på en sidoenhet (dvs ett annat sjukhus som är närbeläget). Tog det efter visst moget övervägande, för ett par veckor sedan.

Ganska snart efter det att jag gjort detta så meddelade hon mig att hon och familjen flyttar söderut pga att maken har fått arbete där, och deras yngsta dotter går ut gymnasiet i vår/tar studenten, och därmed blir fri att flytta. Så nu kan det inte hända så värst mycket mer, men vi skall träffas om en vecka på fika och kulturellt jippo, och då skall vi prata ordentligt...och jag tänkte vara ärlig på riktigt.

Blir nog bra (jag har uppdaterat också). Nu tänker jag inte skriva fler inlägg i tråden, tror jag....

Jo...jag tänkte höra av mig förstås hela tiden, men det har runnit lite vatten under broarna. När en annan människa går så där långt under huden på mig, så är det svårt att få tillvaron att sluta gunga under lång tid efteråt...

Vi sågs en sista gång helt ensamma vid en av sjöarna häromkring, det var ju fortfarande sommar då och ganska varmt. Vi hade med oss mat, lite rosévin, en filt och varsin cykel. Och vi pratade.....miste allt perspektiv om tid och rum. Tillslut berättade jag - hur jag sett henne från första gången och till nu, hur hon kommit mig närmare än någon gjort på många år, hur jag får fjärilar i hela kroppen när vi ser varandra i ögonen, och hur jag kan gå och känna mig halv så fort hon inte är i närheten. ...Och att jag på föreläsningen insett att jag satt framför det vackraste jag vet. Detta berättar jag alltså för min överläkare, min referent, bakjour osv....helt otroligt. 
Hon blev helt tyst, i flera minuter. Sedan lutade hon sig mot mig och höll om mig, lade in ansiktet mot min hals och bara höll mig i en evighet. Och hon tog mig mellan sina händer och kysste mig - egentligen inte passionerat - men mjukt. Sensuellt. Sedan låg vi där på filten och bara kramade varandra i säkert någon timme, och hon höll händerna under min tröja. Hon kysste mig en gång till där och då. Hon svarade nog aldrig på det jag sa egentligen, lade inte fram sin berättelse.

Sedan flyttade de ju. Har hört av mig en gång per sms, men hon har inte svarat. Skrev en gång att jag saknade våra samtal, oss, i ett mail - men fick inte svar på det heller. Så jag antar att historien slutade där. 
Jag vet fortfrande inte vad jag ska tro, mer än att hon inte ville ha mig tillräckligt mycket ändå. 

Nu håller jag på att vänja mig vid att gå på samma avdelningar, i samma korridorer och i samma matsal som jag alltid brukade möra henne - fast utan henne. Det är något att lära sig...

Dock tror jag ju fortfarande att hon tyckte väldigt mycket om mig. Hon kanske har behov av att hålla mig ifrån sig nu, helt enkelt. 

Men skärp er - båda två!! Fixa egna omogna grältrådar för sandlådenivåerna. För mig var det här en viktig sak att få ur mig, uppskattar inte när andra tillåter sig att bara förstöra diskussionen och reflektionen.....