Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse

Skulle du kunna tänka dig att bara vara vän med henne eller är det för smärtsamt? Vill du inte det så tycker jag att du gjorde rätt.

Om jag klarade av det, så skulle jag absolut kunna tänka mig det - eftersom hon är en helt underbar människa som tycker detsamma om mig. Det har alltid fascinerat mig när människor med mycket integritet och pondus öppnar sig för mig och blir sårbara, vilket är fallet med henne. 
Men jag vet inte hur det här skulle utveckla sig om jag kom tillbaka - vi hade ju spetsat in oss på att jobba ihop, men jag drog mig ur nu - och har egentligen inte för henne berättat sanningsenligt varför. Däremot har jag kunnat ange fullgoda skäl som inte haft med henne att göra....
Det är smärtsamt att välja bort henne, men hade kunnat bli värre om jag hade valt att arbeta där.

Vilken underbar människa du verkar vara! Du tar hänsyn till alla runt om kring er istället för att bara se till vad du vill ha. Jag tycker du skall vara uppriktig, antingen frågar du om hon vill gå ut och äta eller så mailar du henne just det du skrivit här, att du tycker om henne och skulle kunna få djupare känslor för henne men om dom inte är besvarade skulle det bli jobbigt att jobba på samma ställe. Så får du se hur hon reagerar och om hon känner samma, gör hon det så ta upp din oro att något skulle kunna hända mellan er då och att det är fler inblandade än bara ni två. Det är i slutändan hennes val.

Oavsett vad som händer är det kanske klokt att inte jobba tillsammans...

Men släpp henne inte helt, det vore grymt mot er båda tycker jag. I alla fall inte utan att berätta den äkta orsaken - och då får ju hon ta ställning till hur hon vill ha det. Kanske är det inte känslor av samma slag hon har för dig, och kanske kan ni ändå fortsätta ha en vänskaplig relation efter det. Eller så är där (som det ju låter som) något mer..

Lycka till!

Nja, jag är nog inte mindre egocentrisk än någon annan - men lite realist. Himlastormande förälskelse är underbart när den pågår, men vardagen efter det skall fungera också. Det är inte min hobby att krascha familjer med barn, och man kan inte se saker så svart och vitt så att ett är "rätt" och något annat "fel" - och det går inte heller att jämföra en förälskelse med en flera år gammal kärlek.
Jag tror absolut att hon är förälskad i mig och nyfiken - men förälskelsen kan vara i mig som människa och inte nödvändigtvis sexuell/erotisk i karaktär. I en sådan förälskelse kan man också lätt hamna i en kyss eller hamna i säng, i vissa situationer och för att känslorna är stora och överväldigande. Att hitta en annan människa, att bli sedd och bekräftad är jättevackert - även om man inte sedan skulle vara beredd att leva med en kvinna och lämna sin man (som man kanske älskar). 

Med det vill jag säga att jag passar mig lite, och vill undvika att vi hamnar där - för bådas vår skull. Vi ska nog inte sitta och dricka rödvin ensamma i min lilla sommarstuga tex, eller umgås en hel helg med övernattning på hotell. Vi ska nog heller inte jobba väldigt nära varandra, men jag skulle bli ledsen om vi inte kunde fortsätta vår nyfikna, glittrande "lära-känna-resa" på oändliga slingrande stigar. 

Hon är min referent till jobben jag sökt, och har sagt att hon mest har lust att säga att jag inte passar någon annanstans, och att jag inte får söka någonting annat alls...

Så fint, och sorgligt på samma gång att läsa. Hoppas ni hittar något som fungerar ...

Så fint du skriver. Jag vet precis hur du menar och är rädd för hur det ska bli. Jag har nämligen hamnat där själv en gång. Jag pluggade till sjuksköterska och hade min sista praktik på en avdelning på ett sjukhus där jag hade en lite äldre handledare. Vi klickade direkt, vi hade så ofantligt roligt tillsammans och hon tog fram de bästa sidorna hos mig. Vi kunde kommunicera utan ord. Efter 2mån var min praktik slut. Jag fick det bästa omdömet jag någonsin fått. Chefen ville att jag skulle börja jobba hos dem när jag var färdig. Jag började sen jobba där för nyfikenheten på henne blev så stor. Vi arbetade mycket tillsammans och vi blev liksom ett radarpar på jobbet. Folk började nästan se varandra som ett. På våran fritid umgicks vi en del. Hon var gift och hade mer eller mindre vuxna barn, jag var betydligt yngre och tänkte nog aldrig på att mina känslor skulle vara besvarade. Efter ett år åkte vi på tjänsteresa utomlands och alla fick dela rum två o två. Det var liksom självklart att vi två skulle bo ihop. Hotellet hade dock gjort fel och istället för ett rum med två sängar hade vi och ett par kollegor fått rum med grand lit säng, dvs en stor säng med ett stort täcke. Hmmm, ja vi vill gärna ha var sitt täcke i alla fall sa vi, men byta rum dan efter "orkade" vi inte.

Vi stannade i fyra nätter och umgicks mycket på tu man hand så snart det fanns möjlighet. Sista natten förförde hon mig och jag förlorade mig totalt. Det var början på ett 6år långt förhållande bakom ryggen på hennes man. Hon var totalt förälskad men skulle aldrig lämna sin man och kunna stå för det inför sina barn. Jag hade inte styrkan att ta mig ut det, att säga stopp, för jag ville ju ha henne, hon gjorde mig hel men samtidigt väldigt trasig

Jag slutade sen på det arbetet, inte pga henne, och efter det så tunnades kontakten ur. Idag är vi vänner, hon kommer alltid att vara speciell, min tvillingsjäl, men idag har jag modet och styrkan att säga stopp. Jag skulle aldrig låta det gå lika långt en gång till, inte med henne eller någon annan å andra sidan vill jag inte vara utan de vi haft heller.....

Oj, vilken vacker och skärande smärtsam historia! Det är just det här jag vill undvika att hamna i - och jag är inte beredd att offra min egen stabilitet och lycka för att utforska henne till kropp och själ idag. Hade jag varit 20 år hade jag förmodligen resonerat på annat sätt. Skulle vi vara varandras stora kärlek kanske det visar sig ändå, men det tror jag trots allt inte. 
Det är inte lätt att ta sig ur när man är intrasslad i sitt eget beroende av en annan människa, och där varje minut utan henne gör ont och ger ångest. Jag vill skona mig själv ifrån att hamna i någonting sådant igen, och trots allt har jag flera barn som behöver ha en stabil och känslomässigt kontaktbar mamma. 

Tack snälla för att du delade med dig av din berättelse, en hel del av det är som att lägga läskpapper på oss.

Ja jag var ung och extremt kär och upp över öronen förälskad. Jag tycker själv att hela våran historia är som en saga, men en saga utan lyckligt slut och så ska inte sagor vara.......

Men mer romantik och förälskelse än det kommer jag nog aldrig finna. Allt var perfekt, om hon bara hade vågat stå för den hon är och det hon kände och fortfarande känner. Vi älskar varandra och jag kommer nog aldrig sluta göra det. Hon är min tvillingsjäl för evigt och jag hennes men det var en saga som aldrig blev helt sann.

Visst var det en enorm smärta också. Jag grät många gånger över henne. Jag blev arg och hon blev än mer kärleksfull, men stå upp för våran kärlek skulle hon aldrig göra.....

Det är nu 8år sen våran saga tog slut men jag kan fortfarande känna smärtan jag kände då och visst fan saknar jag henne ibland så det gör ont!

I torsdags höll min överläkare  en 3h lång föreläsning för alla oss underläkare. Jag hade mentalt förberett mig på att tvingas sitta och se på henne och höra hennes röst under hela eftermiddagen, och hade föresatt mig att prata med de andra underläkarna på rasten, dvs inte gå fram till henne.
Jag kom in litet sent, och en av de andra underläkarna noterade att hon regerade, kom av sig och tittade till när jag kom in. Sedan var jag förtrollad, och såg henne och bara henne i över en timme. Sedan kom rasten, och jag väntade in en av de andra för att bli "upptagen" och inte fundera över vad hon gjorde, och vem hon pratade med. Så när jag kom ut stod hon och väntade....på mig, och bara på mig. 
Den andra underläkaren försvann ganska fort, eftersom hon bara tilltalade mig och bara var uppenbart intresserad av mig. Det var extremt övertydligt, men jag hade inte riktigt väntat mig att hon skulle göra/handla så.

På något vis fick jag fullkomlig panik efter ett par minuter, vi stod i närheten av 60 andra underläkare - och det kändes som om vår relation lyste om oss. Jag kände mig naken, avskalad och hudflådd - blottande alla mina känslor till allmän beskådan. Så jag sa till henne att jag tänkte gå och sätta mig vid ett bord, bland de andra - och jag bjöd liksom inte in henne att följa med.

När jag kom bort till bordet vände jag mig om, och där stod hon - det vackraste jag vet, och såg fullkomligt förvirrad och ledsen ut - totalt ensam. Och jag insåg hur förtvivlat mycket jag tyckte om henne, och vad jag precis hade gjort mot henne, för att skydda mig själv.
Så gick hon in....jag gick efter och hittade henne ensam stående med ryggen åt alla. Jag gick förbi henne och mot toaletterna, och när jag kom ut var hon försvunnen, kom inte tillbaka förrän till föreläsningen när rasten var slut. Och efter föreläsningen försvann hon fort, fort....

Vad ska jag göra? Jag tycker ju så fanatiskt mycket om den här människan, och ändå gör jag ju henne illa genom att försöka skydda mig själv från att blotta mig. Jag tyckte att det gick så bra när vi inte träffdes, men det här gick ju åt skogen totalt!!