Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse
Jag får ont i magen av tanken på att ta upp det här samtalsämnet med henne, men inser att jag på något sätt måste förklara mina konstiga handlingar, jag väljer ju inte bort henne i hjärtat utan håller henne krampaktigt inom mig. Det är ju min överläkare, sektionschef, referent - och den personen hade jag utan tvekan kunnat prata med i 10 minuter på rasten och därefter gå ifrån till mina underläkarvänner. Men henne, min själsfrände, min förälskelse, som har mina tankar, min mjukhet och hela min kropp just nu. Det var henne jag såg när jag vände mig om.
Självklart kan jag inte göra henne så här illa.
Kanske ska skriva ett sms....till att börja med.
Du måste prata med henne. Naket avskalat och ärligt. Du har ingen rätt att ta beslut åt henne (läste tidigare i tråden att du inte är någon "homewrecker"). Hon måste ta sina beslut och du dina. Men först efter att ni pratat med varandra.
Jag har en lika eländig kärleksaffär som pågått i flera år. Han är gift och bor i annat land. Vi har haft en och endast en natt tillsammans men desto fler mail och samtal. Vi gör slut, väljer båda andra vägar men det känns som om vi oundvikligen trillar dit igen. Vi är ju inte klara med varandra bara för att vi är intelligenta och rationella nog att inse att vi knappt har någon framtid tillsammans. Ändå så finns han där i mitt sinne varenda dag. Trots brist på näring.
En gång när jag ställde en öppen och rak fråga om framtiden så svarade han "I am not the one that can make you happy..." och avslutade sitt välformulerat brev med att stiga åt sidan för en annan man jag hade mött på närmare håll. Det var vackert men det gjorde ont som f-n. Jag hatade honom denna stund och jag grät floder. Vad hade han för rätt att välja vad som är bäst för mig? Vad har han för rätt att bestämma vad som gör mig glad?
Jag förstår hur du har det. Prata med henne!