Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse

Jag blir både glad och ledsen när jag läser din historia. Klart du inte ville vara utan den, tänkt att få uppleva denna passion och dessutom under så pass lång tid som sex år. Inte många håller passion vid liv så länge. Kanske berodde passionen på att ni inte kunde ses hur ni ville eller den kan ju faktiskt bero på att ni är/var ämnade för varandra. Samtidigt är det lite grymt av henne att hålla dig så hårt under så lång tid, utan att ge dig chansen att bli lycklig på annat håll. Jag menar att hon ville ju inte att det skulle bli ni "på riktigt", åtminstone inte på det att hon stod för er kärlek. Detta gjorde att du hämmades i livet och var "i andra hand". Du säger också att åtta år senare gör det fortfarande ont.

Jag har haft fyra längre förhållanden i mitt liv och jag är 40+ år (och man). Detta har gett mig ett par underbara barn, men också stora sorger och mycket frustration. Det gemensamma i dessa fyra förhållanden är at jag viker ner mig och blir undergiven. I arbetet är jag en naturlig ledare och har en bra position. Jag gör intressanta saker och tjänar bra med pengar. Men privat är jag vek och undergiven, står inte för mina åsikter och min rätt att bli älskad och känna sig viktig. Ett av de längre förhållandena var två år med en kvinna som visade sig har flera andra män samtidigt, och jag visste om det. Jag trodde dock att hon var den jag ville ha och "såg mellan fingrarna". Ett typiskt beteende för någon som inte tror sig vara viktigare än så. I mitt senaste förhållande, som varade sex år, var jag en slav även om det låter hårt. Jag gjorde allt för att vinna hennes gunst.

I förhållanden gör jag lika mycket fel som jag gör rätt i arbetslivet, och jag skulle kunna göra vad som helt för att det vore tvärtom.

Jag förstår din svårighet att bryta dig lös och jag förstår att det efter åtta år fortfarande gör ont. Din historia smärtar också mycket för att det hade hur enkelt som helst kunnat vara jag.