Behöver stöd

Tack men jag tror inte att det är öppet idag..

Jo  jag sa det en kväll, upprepade mig så att jag va säker på att han hörde och han svarade ok.
Nu säger han att han trodde att jag skämtade...
Fast att han vet att jag vill ha ett barn till

Vi förlorade vårt första barn i  ett missfall och kan inte låta bli att tänka tillbaka på den smärtan och saknaden

Tack barnlängtan.

Jag tänker som du beskriver.
Men jag vill ha barn och han är mycket bestämd. Känner inte igen honom..
Känns som om jag aldrig kommer förlåta mig själv eller honom.
Då kan man fundera på om vårt förhållande kommer att överleva oavsett beslut

Men jag vet inte om jag orkar tre barn själv..
Eller ett liv utan honom..

Känns som om jag inte har något annat val än att göra som han vill..

Jag kommer att ångra mig. Varje dag. Resten av mitt liv.

Vår yngsta är 6år.
Fick den djupaste depression/förlossningsdepressionen i samband med hans födelse/graviditet.
Jag har varit "frisk" i ett år ungefär.

Trodde aldrig själv att jag skulle våga få ett barn till med tanke på den tidigare depressionen.

Jag skulle så gärna vilja uppleva bebistiden som jag förlorade med min son. Jag har inget minne från hans första år

jag känner som du

Jag mår skit. Varje dag känns som en lång väntan inför avrättning...
Jag/vi har en tid på torsdag på abortkliniken. Undersökning och samtal med kurator.
Jag önskar såklart att det ska göra allt solklart (do-dont)

Jag lägger mitt hopp till att min man tar sitt förnuft till fånga när han får "se" livet.
Han ska vara med. Det är mitt krav eftersom det är hans önskan och inte min.
Han ska vara vid min sida varenda sekund av det här helvetet.
Sista halmstrået.

Vi hade tid för abort idag.
Barnmorskan ville att vi skulle prata med kuratorn först.

Kuratorn fick oss att förstå varandra.

Jag har kvar mitt barn

Lycka

Tack så mycket <3