Ska jag verkligen?

Det kan ju mycket väl gå bra att behålla också om man vill ha barnet. Kanske får du jobb snart och hinner jobba 6 månader innan förlossning, och då har du din sgi. Har du inte fått jobb är ni ju ändå vana att leva på lite pengar, så då kanske du kan vara hemma med låg föräldrapenning?
Att studera med barn går lika bra som att jobba med barn, om inte bättre, i och med att det är friare. Att man "inte vet hur det kommer gå" tycker jag inte är "giltig" anledning till abort.
Vill ni ha barnet löser ni dessa saker, men känns det helt fel med barn nu så är ju abort rätt beslut.
Fråga honom om han är helt säker eller om lite tvivel finns. I slutändan är det ändå ditt beslut.

Jo det har du ju rätt i. Jag tror jag har hängt upp mig alldeles för mycket på allt med ekonomin.
Grejen är att båda vill ha barn, men att den tidpunkten inte var just nu. Min sambo är mest orolig tror jag över att han inte ska vara redo och att allt kommer att gå åt fanders och det är jag med orolig för någon stans.
Men jag är också orolig för att jag ska ångra aborten och känna att jag gjorde helt fel beslut för det känns som om det är något som kommer förfölja en i livet.. :(

Man kommer alltid vara orolig för om tidpunkten är rätt och över om man är redo eller inte.
Saken är den att man oftast blir redo allt eftersom. Man behöver inte kunna allt och veta hur man skall göra med en bebis. Det lär man sig efterhand. Att båda vill ha barn är positivt, men det handlar också om att vilja ha det nu. Inte tro att man behöver kunna allt osv, men man skall inse att man får ett annat slags liv med knappt någon "egentid". Man blir styrd av en annan människa för de närmsta åren (mest styrd de första 2-3 åren), och har ganska lite att säga till om själv. Är man beredd att göra detta för sin bebis (ge av sin tid och avstå från långa stunder framför en bok, tv:n mm, inte få sova när man själv bestämmer det (såvida man inte turas om)) osv. Då är man redo.
Som sagt.... mycket svårt val, och det är bara ni som känner er själva och kan fatta det beslut som är rätt för er.
Tala i alla fall med din sambo om hur du känner nu, och om att du är tveksam!! När man talar om sina känslor kanske allt faller på plats. Behålla eller inte, men det är lättare när man är öppen om hur man tänker.

Många föräldrar pluggar, och det är hundra gånger enklare att plugga med en bebis än med ett större barn. Allt kommer inte att gå åt fanders och ingen tid i livet är någonsin riktigt perfekt för barn. Känner du så starkt att du är orolig att ångra aborten tycker jag INTE att du ska genomföra den.

Bara för att man vill ha barn, någon gång, behöver det inte alltid innebära att exakt nu är rätt tillfälle.

2011 gjorde jag själv en abort, ca v 10, visserligen kirurgisk. Fysiskt upplevde jag inga större problem, jag blödde mycket då jag gick hem - men det avtog snabbt under kvällen. Hade mensliknande blödning i drygt en vecka... Sen var jag fysiskt som vanligt igen. Jag bad om en kirurgisk då jag hade svårt att se att jag mentalt skulle klara av en medicinsk abort - jag upplevde mig själv som mycket ensam i början (blev gravid trots skydd med en kk). Möte en fin läkare som förstod detta väl och lät mig välja, men uppmanade mig att tala med någon av mina vänner. I slutändan var en tjej som idag är lätt en av mina närmsta vänner, med mig på sjukhuset och vi gjorde det bästa av situationen. Kanske är det bra om du har en vän med dig också som inte är lika berörd av aborten som din kille?

I min situation 2011 fanns det egentligen inga logiska skäl till abort. Jag hade arbete, var i en ålder som kunde vara rimlig även om jag blivit ensamstående, jag hade bostad samt mina föräldrar i samma stad som säkerligen stöttat. Det var ändå inte rätt, jag ville ha barn men inte just då var känslan. Jag hade svårt att sakna logiska skäl, mer för min egen skull.... Men som sagt, fin och bra läkare lät mig mogna in i mitt beslut. Ångrar jag mig idag? Nej. Var det svårt då? Oh ja, hade fler vänner/kollegor som annonserade sina blivande bebisar runt tiden för mitt beslut. Som dessutom då senare fick barn när jag skulle fått....... Det var däremot tufft, mycket känslor att hantera just då. Däremot aldrig ångrat mig. Det var rätt beslut då - både för mig samt den bebis som aldrig blev till.

Idag är jag gravid - i vecka 24. Idag är det beslutet rätt, att få barn. Jobbsituationen kanske är mer osäker, men fortfarande bra... Har en man som är involverad, det är väl den stora skillnaden. Har idag heller inga skuldkänslor över mitt beslut då, eller i relation till det.

Jag tror att du/ni ska känna efter vad ni vill. Försök inte logiskt resonera dig fram.... Försök känna vad du vill, men även din sambo. Att råka bli gravid kan hända, även med skydd, och även för högutbildade och/eller vettiga människor som borde "veta" bättre.

Arbetar som lärare - barn som klarar sig bäst är de som är önskade av sina föräldrar. Oavsett om de lever ihop eller inte, har hög eller lågutbildning spelar mindre roll. Önskar du ett barn är nog frågan du ska ställa dig och var beredd på att bägge besluten kan stundvis ge dig känslan att du borde gjort tvärtom.

Lycka till.

SGI spelar ingen roll om hon inte har arbetat 240 dagar innan födsel.

Jodå, det räcker att arbeta 6 månader om man är på ett jobb som är planerat att fortsätta längre tid, dvs ett 6-mån vikariat räcker inte, men ett 1-årsvikariat där man hunnit jobba 6 månader är ok för att få upp sin sgi.