Gravid - abort utan att berätta för maken?

Jag gjorde en hemabort i v.6 utan att min dåvarande pojkvän (far till barnet) eller någon annan visste om det. Jag fick ta första tabletten som avbryter graviditeten på sjukhuset medan en sjuksköterska tittade på, tror det var torsdag. Sen på lördag morgon var det dags att ta tabletterna som stöter ut allt. Det är 4 vagitorier, tror att jag fick "cytotec". Jag hade fått med mig ett "kit" hem med dels de tabletterna och dels panodil och starkare smärtstillande, tradolan. 

Jag hade ställt ett larm så vid kl 7 vaknade jag och petade in tabletterna, sen sov jag vidare till ca 9 (man måste ligga ner ett tag så de hinner ta). Tänkte att "varför händer inget?", det kom inget blod och kändes inget. Reste mig för att gå på toa och jodå, det hade hänt nåt. Menskopp är förresten ett tips, det fungerar väldigt smidigt i ett sånt läge eftersom det kan komma klumpar också. Jag blödde i totalt 9-10 dagar. Utan preventivmedel blöder jag 7-8 dagar så det var som en kraftigare mens.

Jag kände ingen smärta öht, behövde inte ta något smärtstillande alls. Det kan dock vara bra att ha tabletter hemma för säkerhets skull ifall du gör en hemabort. Jag har aldrig mensvärk heller så det kan ju också vara värt att tänka på, om du brukar ha det så kommer det förmodligen kännas som vanlig mensvärk eller "mer" beroende på vilken vecka du är i. 

Jag vet inte om det skulle komma fram att du gjort en abort om du får barn i framtiden. För mig var det inte svårt att gå igenom det psykiskt, står lite mer i min pres om varför jag gjorde det.

Mina föräldrar fick mig och mina 3 syskon inom 5,5år och det har fungerat bra. Min mamma tyckte inte att det var så stor skillnad mellan 2 och 3 barn och därefter 3 och 4. Hon var smart och fick mig som var äldst att känna mig duktig (och inte svartsjuk) genom att be mig utföra lättare uppgifter ibland som att t.ex. räcka henne blöjan när hon skulle byta på ett syskon och säga att "det är tur att jag har dig som hjälper mig" mm :) 

Jag har alltid tyckt att det är roligt att vi syskon är så nära i ålder. Vi har alltid kunnat leka ihop och varit på relativt samma nivå (en 10åring vill förmodligen inte leka/hitta på samma saker som en treåring). Vi har umgåtts med varandra och lekt ihop vilket avlastat föräldrarna. Lycka till oavsett vad ni bestämmer er för :)