Sent missfall i v 16 med tvillingar

Beklagar sorgen! Jag gick igenom samma sak 2008, förlorade enäggstvillingar, pojkar, i vecka 16. Vattnet gick bara... Inget fel på dem och inte på mig heller. Det var något av det värsta jag varit med om... Kram

Ska tillägga att det inte hade gått att stoppa eftersom sjukvården inte gör något för att stoppa det så tidigt. Jag har fött två prematura barn, det ena extremt prematurt så jag vet vad som gäller. I vecka 16 är det helt enkelt för många veckor kvar till man kan rädda barnen... Men jag känner igen mig i allt du skriver, alla tankar du har. Och att man hoppades in i det sista att det kanske skulle gå, trots att man nån stans visste att det var kört.

Jag fick gå på täta kontroller nästa graviditet och det kändes väldigt skönt. Sen i mitt fall så finns det nog ett samband mellan att föda prematurt och våra tvillingar som vi förlorade, men i de flesta fall så är det nog "bara otur". Det är i alla fall vad de sa till mig. Och har du en fullgången graviditet bakom dig så tycker jag att du har all anledning att känna dig lugn inför en ny graviditet. Men det är såklart inte så lätt. Men jag tycker i alla fal inte att du ska känna att det är oklokt att försöka igen, utan att oddsen är till er fördel... 

Jag gjorde ett återbesök hos min läkare på sjukhuset efter missfallet och jag tror inte vi väntade så länge innan vi försökte igen. För trots att sorgen var enorm så hade jag en akut vilja att komma på rätt spår igen. Fick höra av vänner att vi borde vänta, och sörja ordenligt först. Som om vi inte sörjde!!?! Vi var så fruktansvärt ledsna båda två och vi kommer alltid att sörja de barnen som vi inte fick behålla. Jag kommer aldrig glömma deras små ansikten och deras små händer... Och det barn vi fick efter dem kan aldrig ersätta deras små liv. Men det känns inte lika meningslöst efter vi fick vårt sista barn. Det fanns ingen mening med att våra tvillingar dog, men det fanns en mening med att vi fick vår yngsta dotter.

Lycka till!
 

Beklagar verkligen er förlust! Vi har fått en dotter till efter vårt missfall. Jag födde henne tyvärr för tidigt, i vecka 25, så i mitt fall var det nog något fel på min kropp helt enkelt, min första föddes två månader för tidigt. Vet fortfarande inte vad som var fel, men nu har vi två barn och är nöjda med det. Sen är det ju alltid större risk med tvillingar, särskilt enäggs, och kanske hade våra tvillingar inte kommit riktigt så tidigt om det bara var en, det tror jag i alla fall. Jag har fått intrycket av att vårt fall var relativt ovanligt, att sannolikheten för att det ska gå bra efter ett sent missfall är ganska stor! När vi väl blev gravida igen var vi jätteoroliga såklart, men jag gav mig sjutton på att glädjas åt barnet så länge jag bara kunde, även om det bara skulle vara under en kort graviditet och inte mer. Det hjälpte mig att tänka så. Jag hoppas att ni vågar försöka igen, få saker är så starka som längtan efter ett barn. <3 Lycka till!