Något som gör mig lite ledsen är att det alltid blir två läger när man talar om kejsarsnitt och kommentarer som "gjord för att föda barn", "naturliga att.." osv kommer upp. Det blir en duktighetstävling utan någon vinnare.
Jag fick min etta 2002, född vaginalt, sprack ingenting, tog 3 timmar från första värk. Och det var fruktansvärt! Av den enkla anledning att jag inte var bekväm med att vara naken, bajsa på mig, få lavemang eller se mitt barns hjärtljud gå ner. Moderkakan ville inte släppa och jag som är blödarsjuk mådde dåligt. Kunde inte ta den slemmiga fina bebisen till mig riktigt. Kroppen värkte.
Nummer 2 dog under förlossningen. Fullgången med lockigt svart hår. En riktig bebis vars liv jag aldrig fick uppleva.
Nummer 3 skulle ut på säkrast möjliga sätt som är ett planerat snitt. Alla varnade mig för hur hemskt det var mot barnet, amningen skulle inte funka, jag skulle få ett ärr och så vidare. Men det var fantastiskt. Vi promenerade till sjukhuset på morgonen och fick nålar, träffa läkaren och blev inrullade på OP. 8.00 lades bedövningen. Vi spelade Winnerbäck och skrattade ihop och plötsligt hörde vi ett argt skrik. En liten kille i 37+0 med full apgar var född. Så lugnt och säkert.
Det spelar ingen roll hur man väljer att föda sitt barn så länge man själv är medveten om risker och komplikationer. Huvudsaken är man själv mår bra i sitt val.
Ni som får snitt, för ett par bebisar kommer ligga knasigt i mars/april, det är också fantastiskt!