• Anonym (Anonym)

    Söker råd från vem som helst..

    Hejhej.
    Jag kan kortfattat skriva att jag för exakt 2 veckor sen gjorde abort. Anledningen är att jag då ansåg det vara enda rätta alternativet för killen i fråga inte gav mig något som helst stöd som jag verkligen behövt. Jag försökte i nära 3 veckor att få honom att engagera sig tillräckligt för att ens möta mig igen och diskutera det men jag blev totalt ignorerad så jag gav upp och fick helt enkelt hantera hela situationen ensam. Kunde inte med att blanda in någon annan för jag skämdes så över att jag för det första hade sex med honom, lyckades bli gravid och sen på det tvingades göra abort. Så jag har gått igenom hela historien ensam. Jag känner mig otroligt blåst och dum över allt detta och skyller allt på mig själv som var så naiv från början till slut. Men i vilket fall, nu känner jag verkligen att jag ångrar allt och för första gången i mitt liv så har jag en enorm längtan efter barn och vill så otroligt gärna hitta rätt man som kan ge mig det och kärlek. Är det någon som känner igen sig i situationen som kan ge råd på hur jag ska klara detta?? Känner mig väldigt depp och vet inte alls hur jag ska hantera det.. Kunde inte klara det själv så berättade allt för en nära vän men elakt nog känner jag att hon tyvärr inte kan ge mig det stödet jag nog behöver. Därför sökte jag mig hit där det kanske kan finnas någon som kan berätta hur ni hanterade det. Luddig text men kom inte på nåt bättre än detta..

    Tacksam för svar!!

  • Svar på tråden Söker råd från vem som helst..
  • flygarhund

    Hej!

    Jag förstår dig... Har själv liknande/samma erfarenhet.

    Jag minns inte exakt hur jag klarade det, jag var ensam med allt. Till och med på sjukhuset, igen vän eller förälder..

    Fick en kurator att träffa tre ggr efter aborten men det gav ju inte så mycket.

    Har du någon förälder som du kan prata med? Jag önskade att jag hade haft mamma där, då var det inte möjligt men idag hade det kanske varit det...

    Jag var också fixerad vid barn något år efter, längtade och önskade. Men åren gick och det går i perioder det där. Men ju mer jag ville desto mindre tycktes komma om man säger så... :)

    Vet inte om mitt svar hjälper dig så mycket, men du är inte ensam iaf!

  • Anonym (Anonym)

    Ja, jag var också själv på sjukhuset. Dåligt val helt klart! Har återbesök om 2 veckor och känner inte riktigt att kurator är någon jag vill prata med. Jag kan verkligen inte prata med mamma... Är för rädd att hon ska bli besviken på mig osv. Fånigt egentligen i den här åldern men ångern går djupare än förnuftet om man nu kan säga så.

    Är så arg och besviken mitt i allt också. Hur kunde han svika mig så!?!? När jag behövde stödet som mest så fegar han ur totalt och svarar inte ens i telefon! Morr!!!

    Men jaja, jag löser ju detta med hoppas jag. Tack så mycket för svaret! Känns skönt att veta att jag inte är så ensam som jag tror jag är. Många fler har gått igenom det samma och värre..

  • flygarhund

    Visst känner man sig ensam i det, särskilt när killen i fråga går under jorden... Jag gjorde allt för att försöka få tag i honom. Till slut ringde hans vän till mig och skällde ut mig efter noter att om jag behöll barnet så skulle jag sabba hela deras resa till USA... Haha, va liksom? Jag var tydligen både egoistisk och hemsk som människa som ens velade i frågan om abort eller inte...

    Sen gick aborten snett, slutade med sjukhusvistelse o blodförgiftning. Men det var sjukhusets fel, de bokade aldrig efterkontroll med mig utan skickade bara hem mig..

    Tycker du är stark som klarat dig så här långt. Och att killen sjunker så lågt att inte ens finnas där är bara förjävligt, samtidigt som det visar att han är varken är mogen eller något att ha. Var glad för att du slipper honom trots allt, även om det känns hårt nu.

    Jag är SÅ glad för det idag, många år senare. Att jag slapp hans närvaro för resten av livet (om jag behållt).

    Du kommer må bättre så småning om. Jag repade mig även om det tog lite tid!

    Styrkekramar!!

  • flygarhund

    Och försök att inte känna dig inte dum o naiv.... Du ska inte behöva känna så, du är bra som du är oavsett om du hamnat i säng med någon eller ej.

    Det befäster inte vem du är som människa!

    Men förstår ändå att du får dessa tankar med tanke på hur det blev, (naturliga reaktioner på en svår situation) kom bara ihåg att du ändå är en bra och fin varelse!

  • Scoops

    Du låter så klok och känslig. Förstår att du känner som du gör men jag tycker inte alls att du låter dum på något sätt.

    Jag tycker det var synd att ingen följde dig till sjukhuset. Det är ett svårt beslut du tagit och du hade och har behov att stöd på hela resan, lägg ingen skuld på dig själv. Men BEHÖVER inte alltid vara starkast. Och kärleken kommer absolut, bara fortsätt hoppas {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (Anonym)

    Gud vad gulliga ni är! Tusen tack verkligen! Precis sånt jag behövde få höra för att bli lite lugnare :)

Svar på tråden Söker råd från vem som helst..