Bf juli 2015

Idag har varit en jobbig dag. Nu är vår flicka ca 56tim gammal, så det är väl inte så konstigt att det är lite si & sådär med allt. Vi är fortfarande på BB, får förhoppningsvis åka hem nu på måndag eftermiddag. Barnläkaren har gett sitt utlåtande, hon ser perfekt ut, de vill bara kolla hennes tarmar och mage med ultraljud imorgon pga lite blåsor de såg i tunntarmen medan hon låg i min mage.

Har haft lite problem med amningen, får det inte riktigt på grej varje gång, och brösten tar svinont. Men vi kämpar på! Mjölken har iallafall börjat rinna till nu så jag antar att det ska bli bättre snart?

Nu har jag legat och ammat henne i snart 1,5tim. Är vrålhungrig, helt äckligt svettig och naturligtvis trött. Min sambo ligger här bredvid och gnisslar tänder, stör mig så jäkla mycket. Han gör det annars också men NU stör jag mig på det och vill typ bara förvisa honom ur rummet. Han är dock helt underbar, hjälper mig när jag blir ledsen pga amningen, tröstar och tar hand om henne så att jag får gå bort ett tag och duscha, sova ostört någon timme osv. Verkligen ett guldkorn!

Nu längtar vi bara hem, till vår egna säng, dusch, kök och att bara lära känna vår dotter på hemmaplan. Samt få in någon rutin för det hela, är lite nervös för hur jag ska göra med hunden när sambon går tillbaka på jobb på lördag. Men vi löser det!

Ja, långt inlägg. Ligger lite sömnlöst och tittar ut på fullmånen genom fönstret. Sambons sänglampa är dessutom på och jag sover svindåligt med den lysande, men man vill ju hitta bröstet åt flickan när man ska ge det. :)

Nej, har inte ens fått tips om amningsnapp? Var köper man sådana? Det låter ju underbart, smärtan är olidlig för det känns som om mina bröstvårtor är för stora för att hon ska få in hela och suger bara snett, hur jag än försöker och trixar. Hon blir helt hysterisk till och från bara för att jag inte får det att fungera, blir så himla ledsen själv då.

Vi väntar fortfarande på att få komma in på UL, blir nog ingen hemfärd idag känns det som. :(

Är så himla trött på sjukhus och vill bara hem, har inga illusioner om att det ska bli lättare bara för att vi kommer hem men nog får man sitt eget lugn tillbaka lite! Här skriker andra bebisar och barnmorskor och städerskor springer av & an.

Fick en amningsnapp nu av en barnmorska som tydligen var expert på det här med amning. Hon har hjälpt mig mycket med olika tekniker men hon såg ju att min flicka inte VILL gapa tillräckligt mycket för att det ska bli perfekt, och hon ville inte att jag skulle få sår och mer ont än det behövdes då hon hämtade en som sista utväg och nu går det utmärkt! För stunden iallafall! Åh vad glad jag är.

Aaaaah! Ligger fortfarande på BB och får inte gå hem. Läkarna anser att jag är sjuk och måste ligga under uppsikt. EKG:et såg bra ut men jag har lite väl hög puls, blodvärdet är dåligt och mina infektionsvärden går inte ner.

Annars är allt bra med lillfröken iallafall, de har kollat hennes tarmar nu och allt såg bra ut. Inatt har hon ammat var 2-3 timme och jag har sovit totalt runt 9tim - har inte sovit så mycket sen jag blev igångsatt i torsdags! Första natten utan skrik också, antar att hon kände på sig att mamma behövde sova lite. <3

De har inte hittat orsaken än, men jag börjar bli bättre så jag får åka hem, men måste komma in på fredag och ta nya prover och prata med läkaren. Alltså, kunde nästan gråta av lycka nu?
Nu väntar jag bara på att sambon ska komma hit med bilen så vi kan packa ner allt och åka. Passar på att amma också, måste tyvärr in via en butik och handla lite på vägen hem. :)

Jo, skönt att komma hem!
Men har dessvärre åkt på en riktig baby blues. Har ångest för att jag inte ska klara av att amma utan amningsnapp, för att världen ska gå under i ett apokalypsliknande scenario, hur teknologin i vårt samhälle sänder skadlig strålning genom oss & alla gifter vi besprutar oss själva och maten med, störtlipade för att min hund inte är här hemma då mamma varit hundvakt och tänkte oss låta komma hem i lugn och ro och ta med honom hem imorgon - tror min sambo åkte iväg och hämtade honom nu dock för att jag grät så mycket.
Börjar gråta när sambon håller i bebis, eller när han kommer och kramar mig eller smeker mig när jag håller i henne för jag kan inte hantera alla känslor som fyller mig...
Alltså, gråter för de mest dumma sakerna men kan inte sluta. Vet att detta är vanligt men känner mig så fånig då jag aldrig riktigt varit en känslig gråtig människa förut.
Har särskilt ångest över amningen, känns som att jag fått alla tips i världen men ända fattar jag inte. Tur att Lillan är nöjd med amningsnappen och hon är nästan tillbaka på födelsevikten nu (gick ner till 3610g) iallafall, men vill ju att det ska fungera "på riktigt".
Usch. Det här är nog det jobbigaste jag varit med om hittills. Hade så lätt graviditet och sjukt lätt förlossning & vår flicka är hittills väldigt snäll (var lite tungt de två första nätterna men nu går det bra). Och det är ännu jobbigare när min sambo eller när barnmorskorna frågade om hur jag mår eller "hur är det?". Jo, jag mår utmärkt men har FÖR MYCKET KÄNSLOR inom mig.
:(

Jo jag vet och det går utmärkt med amningsnappen, mina bröst mår bra med den och hon verkar vara nöjd och får mjölk. Men när flera barnmorskor kom in och frågade "Jahaaaa, varför har du den? Är det för att dina bröstvårtor är såriga?" & "Du vet sen att det där bara är en tillfällig lösning och du måste få det att fungera utan!". Då blir man ju lite stressad och får ångest, för jag får verkligen inte greppet riktigt på grej utan. Ska dock verkligen försöka, men så länge hon får i sig det hon ska hoppas jag att det inte är någon fara.
Är med i gruppen 'Amningshjälpens slutna grupp' på facebook också för att få råd. :) Och sen är min sambo väldigt stöttande i det här så det ska nog gå bra.

Fick ångest för att jag kände mig så egocentrisk när jag skrev långt inlägg här om min ångest också. Suck. Tur att ni inte tar illa upp. <3

Nu ska vi sova, Lillan har just släppt bröstet och ligger nu och kramar om det i sömnen. :) Så himla söt!

Hoppas ni som väntar på era små också snart får se dem! Hade ju mycket väl kunna varit en av er nu om jag inte blivit igångsatt. :)

Åh grattis doccah!!
& vilket fint namn ni valt!

Åh herregud det där första dygnet, då sov min flicka sig igenom allt. Andra & tredje natten - trodde inte jag skulle klara av livet pga skrikande bebis, jobbigt med amning och tröttheten från helvetet. Fjärde natten - sov totalt 9tim & tänkte att NU! Femte natten - bebis vaken i 8tim sugandes på brösten och jag grät av trötthet för hon VILLE ALDRIG SLUTA SUGA.
Men nu går det någorlunda. Nu är det 8:e natten & hittills har jag sovit ca 3tim, går och lägger mig tidigt när jag ammat henne efter middagen & varit ut med hunden. Samt att vi vilar tillsammans på eftermiddagarna.

Idag blev hon 1 vecka gammal och det känns helt sjukt? Ändå känns det som att hon varit här längre, men det är nog pga de där långa tradiga dagarna på sjukhuset i början.

Varit på premiärtur med vagnen idag också, jisses vad nervös jag var!
Men det gick ju suveränt!

Åh vad söt hon är doccah!

Här är en bättre bild på vår flicka, Vega ska hon heta. <3