Jag skulle vilja säga för barnets skull.
Ett barn förtjänar 2 föräldrar som faktiskt vill ge den kärlek. 1 kärleksfull förälder väger inge upp mot 1 icke kärleksfull förälder i mina ögon.
Ett barn förtjänar även föräldrar som kan ta hand om samt försörja det.
Allt annat går väl att lösa. :)
Nej, abort är inte för barnets skull. Man kan aldrig säga att ett barn mår bättre av att inte födas. Man ska inte göra abort till något det faktiskt inte är.
Så du menar att om barnet är allvarligt skadat och kommer mest troligt inte att överleva alternativt inte kunna leva ett drägligt liv, ska ska man fullfölja graviditeten så länge man tar sitt ansvar som förälder?
Jag ser det som att man tar sitt ansvar om man inser att man varken kan eller vill ta hand om ett barn. Något annat vore ansvarslöst.
Det verkar tyvärr som att allt fler kommer till denna värld utan att bägge föräldrarna är med på noterna. Ofta resulterar det i att relationen kraschar.
Somliga löser det kanske genom vv boende etc. Men mina föräldrar är än idag gifta. I min familj är vi ärliga - alla vet om hur det gick till med lilla mig. Inget jag direkt "sörjer". Jag är uppvuxen och har alltid vetat sanningen.
Att mamma säger "men jag älskar dig dubbelt så mycket" är ändå inte samma sak.
Jag vet att hela hans livsdrömmar gick åt pipsvängen. Det var liksom inte fel i tajmingen då - utan det var helt och hållet inte med i planeringen..
Min väninna blev för ett par år sedan lämnad pga att hon gjorde abort. Hon kände sig inte redo (knappt 20+, inget fast arbete). Hon säger själv att hon hellre är ensam än tvingas leva ett liv hon varken vill eller kan. Tycker det är strongt att hon hade självinsikt och fattade ett beslut som lämpade sig bäst för alla än att lyssna på honom som ville bli pappa.
Jag hade valt 2 föräldrar såklart. Jag ser det inte som att dö eftersom jag aldrig då hade börjat leva (efter födseln). Men det är ju skitsvårt att göra sin röst hörd när man är instängd i livmodern...
Har aldrig sagt att man ska mörda levande barn - speciellt inte som är 1 år.
Klart att livet utvecklas även efter födseln. Föräldrarna kan separera, dö i en olycka osv.
Tråden handlar ju faktiskt om man ska avbryta en graviditet eller inte. Inte om att döda levande barn. (Sen när livet börjar är en annan diskussion).
Trot eller ej, men jag står fast vid min åsikt. Är man dessutom i en fast relation så är det brukligt att ta hänsyn till varandra. Om man då verkligen vill ha barn med en som inte vill blir ju saker lätt komplicerade. Då är det humanaste (enligt mig) att bilda familj men någon annan som vill eller kan. Man blir trots allt bunden för livet. Har man möjlighet så tror jag att alla vill ha de bästa förutsättningarna redan från början.
Jag är inte bitter. Jag gör det bästa av situationen. Däremot ser jag mig själv som realist. :) Men om svaret är så "självklart" då ska man väl inte ens behöva ställa frågan om abort?
Såklart finns det många ensamstående som klarar sig helt utmärkt. Men tråden handlade väl ändå om att låta en graviditet fortskrida trots att ena parten inte önskade det. Jag tolkade även trådstarten som att de har en fast relation.
Läger låter ju inte direkt "njaaa, föda barn V.50 passar inte, jag ska ju öla med Roffe då".
Man vet ju inte riktigt varför den andra tvekar. (Kommer inte riktigt ihåg ts). Beror det på inkomst, boendesituation, utbildning/arbetssituation eller relationen i övrigt? Det finns många parametrar att ha i åtanke. Man är ju faktiskt två i ett förhållande. Att en vill ha barn NU och den andra inte just nu kan man ju kompromissa om. Sen kan man ju vilja ha barn - men kanske inte just med DEN personen.
Jag har inget direkt svar på hur just nu ska göra, det kan ju bara ni veta. Men frågar man så får man ju vara beredd på att få olika svar också.