Anonym (Elin) skrev 2014-11-03 11:16:51 följande:
Om det känns som rätt beslut att göra abort så är det förmodligen rätt beslut. Du har ju kunnat bli gravid en gång så det mesta talar ju för att du kommer att kunna bli det igen sedan när ni vill det.
Anledningen till att jag och min partner gjorde var abort var att vi båda studerade. Det gjorde att min och min partners livssituation inte alls såg ut som vi tänkt att den ska göra den dag vi skaffar barn. Nu när det gått tid sedan aborten kan vi inte förstå att vi fattade det beslut som vi fattade. Även om vi inte hade haft världens bästa ekonomi så hade vi klarat det. Det hade ju dessutom varit under en övergående tid som det hade varit tufft. Jag känner iaf att det har varit svårt att rättfärdiga ett beslut om en abort som gjordes pga att den ekonomiska situationen inte skulle ha varit perfekt. Jag anser ju absolut inte att jag kan säga att ni gör fel beslut om ni gör abort, men hade det varit jag så hade jag behållit. Eran ekonomiska situation låter ju relativt bra ändå och den kommer förmodligen att bli ännu bättre inom de närmsta åren. Så jag tycker inte att ni ska grunda ert beslut på det ekonomiska. Ett barn behöver faktiskt inte kosta så mycket de första året/åren.
Däremot kan jag förstå om ni vill göra abort för att ni inte känner er redo ännu. Dock tror jag att det är många som känner så, det är ett stort steg att ta. Du skulle dessutom ha flera månader på dig att förbereda dig och bli redo. Jag kände mig nog inte heller redo när jag fick veta att jag var gravid. Men nu är jag verkligen redo och jag är dessutom övertygad om att jag hade varit redo redan då.
Jag ber om ursäkt för att det låter som om jag försöker övertala dig. Jag vill egentligen bara få dig att fundera igenom beslutet ordentligt. När man väl har tagit den första tabletten så är det för sent att ångra sig. Om du bestämmer dig för att göra abort så se till att komma ihåg vad som fick dig att ta beslutet om abort och håll fast vid det beslutet.
Men om ni tvekar, ta kontakt med en kurator. Jag kände då att jag inte behövde prata med någon om det. Men nu i efterhand önskar jag att någon hade tvingat mig. Jag hade till och med bokat en tid, men jag avbokade den för att det kändes för jobbigt. Men jag fick iaf tipset att jag skulle skriva en lista med saker som talade för och emot att behålla barnet. Jag vet inte om jag skulle orka med att läsa den listan nu, men jag tycker ändå att det var ett bra sätt att tillsammans med min partner diskutera beslutet.
Lycka till med allting oavsett vilket beslut ni fattar!
Jag förstår hur du menar.. Jag förstår att det är med god avsikt som du försöker få mig att fundera mera över mitt beslut. Jag försöker att inte känna så mycket ärligt talat. Jag hade tur och fick en tid imorgon bitti redan, kl 11 och jag känner inte att det är förhastat på något sätt, känner mig ärligt talat bara lättad. Jag hade mått så dåligt av att gå runt och vänta i 1 veckas väntetid som jag har läst att vissa har fått göra... måste vara fruktansvärt. Men det är såklart väldigt individuellt... Jag vet iallafall att jag skulle må jätte dåligt att gå runt och vänta medans det växer i magen.
Jag känner mig inte redo. Jag vill leva några år till som sambo och bara kunna prioritera mig och min partner + valp. Känner att det är full rulle iallafall med alla måsten och allt ansvar. Självklart känner jag mig jätte jätte dum som inte använt preventivmedel... Detta känns så fruktansvärt onödigt och jag trodde aldrig att jag skulle hamna i denna sits. Men det hjälper att läsa inlägg här från personer som upplevt/upplever ungefär samma sak.. Det får mig att inse, att abort är vanligare än vad man tror och att jag inte är ensam.
Min sambo kommer följa med mig imorgon och stötta. Jag vet att det kommer bli tufft och att jag kommer mest troligt gråta... Mestadels för att jag har dåligt samvete. Att det fick gå så här långt. Men jag känner mig inte redo att bli mamma, jag gör bara inte det. Jag vill hinna mogna mer i tanken, bli några år mer erfaren, känna att jag har levt färdigt med tvåsamheten...
Jag försöker heller inte göra detta till "någon big deal", då det är lättare att hantera då. Jag vill bara få det gjort så jag kan gå vidare. Jag vet att det är rätt beslut, det känns inte lika tvivelaktigt längre. Men visst gör det ont, psykiskt
