39 år, barnlös, göra abort?

Jag har svårt för abort när det handlar om två vuxna människor som skulle kunna ta ansvar. Situationen behöver inte vara perfekt. Men jag har också svårt för när ena parten inte vill: "Ett Nej ska väga tyngst".
Därför har jag försökt finna skäl för mig som ska göra att även jag kan välja abort, vill inte mannen så "måste" kvinnan acceptera detta. Men då blir aborträtten snarare en abortskyldighet, och det var inte riktigt tanken med lagstiftningen heller.

Det är svårt att göra det bästa för oss båda, när det bästa för den ena inte är det bästa för den andra.

Har givetvis kollat upp det mesta, från ekonomi till dagis/nattis, föräldragrupper för andra ensamstående, hur praktisk vardag ska fungera, vad man behöver köpa, ner till detaljer som hur många blöjor som går åt och vad det kostar osv.

Och givetvis är det tufft, när man blir sjuk som ensamstående och ska klara sköta barnet, möjligheten till socialt umgänge, sömn och se till att man tar hand om sin egen hälsa och välmående också - för att orka. Bland mycket annat.

Är det någon magisk kraft som gör att man bara snurrar på med vardagslivet? Visst är alternativet ett barnfritt bekymmersfritt liv i total frihet, men på bekostnad av livssorg att jag "hade ett barn" som jag valde bort? Är det lättare att hantera allt praktiskt jobbigt än allt psykiskt jobbigt?

Jag vet att detta är ett forum och många har skarpa åsikter. Lugn (mor) m.fl. Jag ska uppdatera men hoppas ni som är ivriga förstår att jag kämpar med att ta mig igenom detta och har haft mycket tunga dagar sedan jag skrev.

Jag är så tacksam för alla fina råd jag fått! Tack tack tack! Läser alla.

För de som inte läst tydligt från tidigare inlägg: Fick veta om graviditeten sent, eftersom vi har delad uppfattning om abort har vi pratat och besökt kurator några gånger för att fatta ett GEMENSAMT beslut som båda kan respektera, ett försök till abort HAR redan gjorts och jag VET hur fostret är utvecklat och att abort nu är en "förlossning", jag har tagit tid att se över hur ekonomi och praktiska lösningar skulle kunna/inte kunna fungera inför att behålla. Samtidigt som jag jobbar och pluggar. Allt detta har inte hunnits på en vecka...och jag har VÄGRAT att fatta ett ogenomtänkt beslut eftersom det som många säger handlar om ett "nu eller aldrig" för mig.

Så varför tvekar jag fastän "nu eller aldrig"? Därför att jag fortfarande inte anser att man kan få allt i livet hur gärna man än vill, ett livsåtagande som att bli förälder är inget jag själv vill göra utan att känna att jag har de förutsättningar jag anser ett barn vara värd. Ett barn kan inte leva bara på kärlek. Jag anser att det är otroligt oansvarigt att bli förälder med ett "det ordnar sig"-tänk. "Du ångrar aldrig ett barn" - nej självklart inte, det finns ingen ångervecka där. En abort då? Visst, men se till att få hjälp då? Gå igenom sorgen men låt den inte definiera ditt liv. Livet blir vad man gör det till. Finn nya vägar, kämpa för att må bra, precis som jag hade fått kämpa med allt som ensamstående förälder?

Jag är mycket trött och emot det "tänk-på-dig-själv-"samhälle vi lever i idag. Egoism är bra så länge det inte skadar någon annan. Och jag tänker på fler än mig här. Barnet - som jag inte vill vara egoistisk mot att behålla "för min skull" med en pappa som (just nu iallafall) inte önskar hen.
Pappan - som jag inte vill vara egoistisk mot genom att tvingas bli far
Pappans släkt - farmor/farfar osv.

Men självklart tänker jag även på MIG SJÄLV - hur jag än vänder och vrider på det är det JAG som måste klara av allt ansvar. Trygghet, ekonomi, mat på bordet, socialt nätverk osv. Jag känner mig oerhört orolig över att riskera både mitt eget och barnets välmående genom att bli ensamstående förälder.

Den enda tröst jag kommit fram till så här långt är att jag visat pappan så mycket hänsyn jag kan, lyssnat på honom, diskuterat för och emot. Och blir det så att jag behåller kan jag känna att jag gjort allt och respekterar hans åsikt.

Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?

Att fatta ett beslut nu är det absolut jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Jag respekterar pappans åsikt och kommer inte utestänga honom från barnets liv om jag behåller. Oavsett om han bryter samman och försvinner under ett tag. Detta eftersom jag förstår att han isåfall kastas in i en kris han måste ta sig igenom, liksom den jag går igenom nu.

Jag har varit tydlig till honom med att jag är förberedd på en sådan krisreaktion, att han ändå alltid kommer vara välkommen och ingen kan ta hans plats som barnets far om han ändrar sig och vill ha kontakt. Han säger sig ha svårt att veta om att han skulle ha ett barn och inte träffa det. Och att om han hade barn skulle han vilja vara med det varje dag. Men då i ett scenario där det varit planerat och/eller tillsammans med en livspartner.

En del av mig har svårt att förstå att vår vänskap kommer tvärdö efter vecka 18 om jag behåller. Han är en lugn och sansad kille som ställt upp mer än jag nånsin trott under den här tiden. Men som jag skrev tidigare, visst finns det en chans att han kommer ta barnet till sig så småningom, men det är inte en chans jag vill räkna med. Utan ser det enbart som en tänkbar underbart lycklig bonus om det sker. Jag är inte ute efter ett förhållande, men att vi kan fungera som vi gör nu, som två vuxna människor och vänner med ett gemensamt barn båda kan älska.

Man kan respektera någons åsikt, det betyder inte att man måste tycka likadant. Jag kan respektera att han inte vill, men det betyder inte att jag måste göra en abort om jag inte vill. Det är så nära man kan komma att finna en lösning när man är oense. Att inte tvinga honom ändra åsikt. Utan leva med att han kanske för alltid faktiskt kommer känna så.

I elfte timmen... ja. Som många, inklusive mig själv säger. När man läser vad jag skriver så visst, jag önskar jag kunde behålla. Men den inbokade tiden är kvar än så länge.

Ni som ber mig behålla och berättar om hur underbart allt är  - är ni ensamstående? Utan möjlighet till avlastning? Utan någon som delar erat barns framsteg? Utan närmre familj och släkt kring er?

Är det lika underbart när det bara är jag och barnet jämt? Och vänner ibland och kanske någon enstaka släkting några gånger per år?

Är inte en dömande eller kall fråga, utan bara ärligt funderande. Jag hade också tyckt det vore underbart om jag inte vore just ensam :(

Jag har inte någon familj i närheten (30 mil bort). Som bäst kan jag räkna med överrenskomna inplanerade besök. Där övernattning ingår och så gott som endast under helger eller högtider. Ingen akut- eller tim-avlastningshjälp finns att tillgå mer än isåfall från vänner.

Åh tack, du anar inte hur skönt det är att ta del av såna här erfarenheter. Har koll på att det finns ett antal "Nattis" i staden jag bor ifall jag fortfarande (som nu) jobbar obekvämt ett par år. Hur gör du när du ska göra såna "enkla" saker som att handla kläder (affärer med barnvagn känns inte lätt), träna (gym med barnpassning?) mm?
Mat kan man ju få hemkört och enstaka inhandling går ju bra med barnvagn eller bärsele.
Vad för mer hjälp och idéer finns?
Är så imponerad av dig och alla som fixar det!

Om någon tar illa vid sig var det inte min mening. Jag kan inte ta hänsyn till om någon förälder tycker denna tråd är smärtsam. Jag postar i abort-delen i "känsliga rummet". Abort är smärtsamt. Både om man är förälder och framförallt den som står inför beslutet. Har man väldigt svårt för aborter som förälder kanske den här delen av forumet inte är bra att besöka?
Familjeliv är bara namnet på forumet.