39 år, barnlös, göra abort?

Att jag frågar mycket om praktiska saker är just för att jag tänkt mycket på detta och det är en stor anledning till att mår dåligt över situationen. Jag är mycket imponerad av alla ni ensamstående, tillochmed utomlands, som klarar av det men jag vet ärligt talat inte om just JAG kommer göra det.
Jag önskar jag kunde behålla men jag kan känna att det går bara inte... att få höra av andra hur de faktiskt löser problemen gör att jag ibland får lite hopp att det skulle kunna gå. Men det hoppet känns så litet så litet :(

Jag har fått så många fina svar och hjälp här så det kan jag lova att jag kommer göra. Och hoppas att det, vilket beslut det än blir, respekteras.

Jag vill inte riskera ett liv i beroendeställning och svårigheter för barnet och mig med fattigdom, försörjningsstöd (det är väl massor med osäkerhet och jobb för att få det) socialkontakt för stödfamiljer osv. Jag behöver inte vara rik men har ingen stabil grund att stå på här, allt känns fruktansvärt osäkert och som ni vet har jag inget för en "det ordnar sig"-attityd. För det är inte alltid det gör det.
Och jag känner att sättet att lösa det är möjligheter till avlastning så jag KAN göra något åt det - dvs studera klart och jobba, både under studietiden (har inte CSN), och sen såklart efter. Om pappan inte är villig att ta en del av ansvaret ser det för mig jättesvårt ut att klara av detta.

Tack, du sätter ord på det jag inte förstår själv. Precis såhär är det.  Att behålla verkar inte "vettigt" för mig. Och vet inte om det kommer kännas vettigt nånsin... med alla funderingar börjar jag undra varför nån överhuvudtaget vill bli förälder. Jag har svårt/tillåter mig inte se det positiva som kan komma ur det utan ser bara svårigheterna.

Just nu står jag inför att avsluta. Men har försökt förut och om det verkligen inte går så går det inte, då är det något annat som styr som jag inte klarar att gå emot. Och att läsa svaren här ger tröst i att det inte blir en katastrof eller slutet på mitt liv oavsett hur det går. Att barn inte är allt men heller inte enbart alla de svårigheter och oro jag fokuserar på, att inte kunna hantera.

Jag har varit/är lika orolig att inte kunna ta tabletten och konsekvenserna av det - att ställa in sig på att ändra tankesättet och acceptera att bli förälder i den här situationen. En abort kan för mig just nu kännas som en vansklig men "enkel" lösning ut. "Bara" att hantera sorgen och gå vidare. Jämfört med att hantera allt ett barn innebär.

Har försökt igen, imorse, kunde inte. Bröt ihop båda två. Han inför hur svårt detta är för mig och att han ju inte vill bli pappa. Pappan har åkt iväg nu och jag varit hos kuratorn. Ska ev återgå och försöka en sista gång.

Rädd bli förälder med allt ansvar. Själv. Vågar inte tro på mig själv. Vill jag verkligen detta? Gör jag ett misstag i att sätta mig och ett oskyldigt barn i en helt okänd situation som jag aldrig kan ta mig ur?Vem tar hand om barnet om jag misslyckas?

Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.

Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.

Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".

Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.

Pappan, jag vet inte hur jag ska hjälpa honom. Han har bara mig att prata med, han vågar inte berätta för sin mor eller sin flickvän.

Jag har letat upp en manlig terapeut som sysslar med just såna här situationer för män. Har gett pappan numret men han tycker inte nån kan hjälpa honom och att terapeuten ändå bara kommer säga till honom att ta sitt ansvar...

Jag är ändå glad att han hör av sig, även om han just nu mest anklagar mig för att jag gör fel, inte går att lita på, rädslor att barnet kommer få en dålig uppväxt utan sin pappa, är på väg att bli en "dålig person" och kanske inte vill ha med mig att göra längre, att han inte kan fatta hur jag tänker etc.

Försöker hålla mig lugn, bemöta frågor, lyssna. Upprepa att oavsett vad han tycker och tänker och känner inför mig och hela situationen finns jag här, jag överger honom inte.

Känner mig så maktlös...

Tid. Ge det tid?

Han var/är en sån bekymmerslös, lugn, omtänksam och fundersam man. Med många järn i elden och nära till ett leende. Det smärtar mig så enormt att se honom såhär.... :(

Chockfasen börjar väl släppa och jag förbereder mig mentalt på att ta oss genom hans reaktionsfas. Det kommer ju gå över men kan ju dröja.

Tack, blir så glad över all pepp jag får!

Jag ska fokusera på det positiva så gott jag kan nu.

Idag kikade jag förbi efter "mamma-avdelningen" i en klädbutik för första gången i mitt liv. Jag har haft problem med byxor ett tag men inte vågat bry mig om att köpa några mammakläder tidigare... Det känns så overkligt.

Ska också mentalt låta mig vila i att det är en tuff period för pappan just nu och att den förr eller senare kommer gå över. Jag hoppas bara på ett bra sätt men det är mycket upp till honom. Han bryr sig ju tydligen om barnet även om han inte förstår det själv... Jag håller tummarna för honom.

Jag har tänkt på hans sida av barnets släkt och tidigt nämnt det för honom (att jag inte glömt att det inte bara handlar om honom utan även en ovetande blivande farmor och farfar etc.) Vi har pratat om varandras liv och lärt känna varann lite bättre under den här tiden så jag har en liten hum om hans familjesituation, men inget mer än så. De vet inte att jag existerar ens. Så sålänge han inte vill prata med sin familj finns där inget jag kan göra åt saken, för kontakta dem om detta är hans ensak, inte min.
Självklart skulle det vara nervöst men givet att jag träffar dem om de skulle få veta i framtiden. Barnet har all rätt i världen att lära känna sina farföräldrar hur nervös jag än skulle vara för vad de skulle tycka om mig och att jag gått emot deras sons vilja.

Nu har snart en vecka gått och jag ligger lågt, hört av mig någon enstaka gång för att fråga hur han mår. Får mest enstaka skuldbeläggande sms som jag bemöter lugnt. Bekräftar att jag förstår hur han känner just nu och avvaktar med att nämna något om kommande rutinultraljud, att något fortfarande kan gå snett, eller framtida saker som namntankar och förlossningsdatum - finns inte ens på kartan att jag skulle nämna för honom just nu.

Jag var i kontakt med dem ganska direkt för att få hjälp med beslutet, att höra hur andra har haft det, hur det är möjligt att orka leva som ensamstående, vilket stöd som finns. Hur man hanterar en oense situation och ofrivilliga pappors reaktioner.

Så jag har återupptagit kontakten nu och kommer delta i deras vänta-barn och föräldra-grupper istället för de på "vanliga" mödravårdscentralen som jag går hos annars. Läser lite i "Vänta barn"-boken man får och är redan medveten om den heterosexuella tvåsamhetsinriktning vanliga vården har. Det är normen visst, mamma-pappa-barn, men som familjesituationer ser ut och uppstår, löses och förändras idag tycker jag det är synd att utbildningsmaterialet inte skiljer sig mycket åt från den kärnfamiljsnorm min egen mors "Vänta barn"-bok från 70-talet beskriver....

Hej, många månader senare, men kikade in och tänkte berätta att allt gått bra :)

Alldeles helt fantastiskt bra faktiskt!
Samtidigt som jag skriver detta sitter jag och leker tittut med en underbar, snäll och glad liten son som är det bästa som hänt mig - oss.

Oss - då pappan efter total frånvaro kontaktade mig efter förlossningen. Han träffade sin son dagen efter jag kom hem från bb, och har helt tagit honom till sitt hjärta och är en stolt och närvarande far. Det känns helt otroligt och trots en väldigt snabb omställning för mig, nyförlöst och allt, så är jag så lycklig idag.

Förutom det nätverk med släkt, vänner och faddrar jag byggt upp så har han alltså fått sin biologiska far och farföräldrar som älskar honom, samt all övrig släkt och vänner från pappan.

Ibland sker helt fantastiska saker i livet och jag är inte längre rådvill och sorgsen. :)