Vi tänker alla olika, och det måste man ju respektera naturligtvis.Jag har själv gjort en abort i tionde veckan, men kände det aldrig som att jag dödade mitt barn. Hade aldrig den tanken, och jag mådde inte dåligt efteråt, och jag har aldrig ångrat mig. Men jag har full respekt för att du tänker annorlunda.
Jag har inte fått klart för mig om du lever tillsammans med den här mannen eller inte. Du skriver att du gör inget annat än gråter just nu. Hur reagerar han på att du mår så dåligt?
Är han medveten om och förstår hur fruktansvärt dåligt du mådde efter den aborten du gjorde? Om han älskar dig, vill han då utsätta dig för det en gång till?.
Hur mycket vi nu än har pratat med varandra och med en kurator så känns det inte helt okej att göra en abort. Det är helt klart det vettigaste i detta läget. Men det gör så ont. Jag vill verkligen inte göra det. Men känner heller inte att jag bör tvinga på killen att bli pappa. Det känns som hur man än gör just nu så kommer hela relationen att ta slut nästan och det är det sista jag vill. Men hur hittar man styrkan i sig att göra en abort trots att man egentligen inte vill? Känns som man ska gå sönder inombords.
Jag tycker också att du ska tänka på det barn som du redan har.
Din abort för 3 år sen gav dig dödslängtan, och du hade väldigt svårt att vara nära ditt barn eftersom du kände dig som en barnamördare. Utsätt inte ditt barn för det en gång till.