Klara av en abort :-(

Fast jag har svårt att se hur det inte skulle vara ett barn. Jag vet ju att ligger det kvar där inne ett tag till kommer det ut en bebis. Visst antagligen är det väl där det går fel för mig, men bar svårt att lur mig själv med att det inte skulle vara ett barn.

Jo det är ju det som skulle kännas mest rätt. Men å andra sidan vill jag ha honom vid min sida då. Hur vet man egentligen när man gör rätt val här i livet? Just nu känns allt piss bara av tanken på en abort. Men tänk om man gör "pappan" lika mycket skada av att behålla. Ingen människa bör behöva må så här dåligt är min tanke. :-/

Jag hade önskat att jag tog lika lätt på saken som du. Men jag vet hur jag mådde efter min förra abort och då var det inte ens i närheten av så jobbigt som det känns inför denna. Jag vet ju att det är mitt barns småsyskon som jag har ihjäl.

Absolut tycker jag inte en abort alltid är fel så menade inte att klanka ner på dig! Min förra abort gjorde jag just för det var en väldigt dålig pappa. Där fanns det inga alternativ. Det var fullt ut mitt val. Men ändå har jag mått väldigt dåligt efter den just för jag vet vad det hade blivit. Jag kan förstå att du mest kände ett lättnad kanske när det var över? Jag däremot vet att jag inte kommer ha den känslan utan mer tvärtom. Förra gången hade jag svårt att förlåta mig själv trots omständigheterna. Den här gången tror jag aldrig art jag kommer förlåta mig istället. Jag vet också att jag övrig kommer kunna berätta det för någon. Förr abort hade jag ändå vänner och familj som stöd. Nu skulle jag skämmas ihjäl för att behöva göra samma sak en gång till. Förra gången grinade jag inte ens hos kuratorn för jag visste att det var rätt beslut då. Den här gången har jag börjat redan läkarbesöket när graviditeten skulle fastställas. Just nu känner jag istället bara att det hade varit lättare om man fick dö själv istället för att genomgå det igen. Har knappt ätit eller druckit på dagar nu utan ligger mest bara och antingen grinar eller känner total tomhet. Jag vet att alla känslorna kring det här kommer jag inte orka med. Att jag på det så redan har ett barn på heltid hjälper inte just nu. Den här tiden hade han haft det bättre hos sin pappa för jag är inte närvarande alls. Jag orkar helt enkelt inte. Jag har gått för långt ner.

Det är inte bara för jag inte vill göra en abort som jag vill behålla det, utan för jag inte vill något hellre än att få fler barn. Hade jag inte träffat denna man hade jag tillochmed börjat en planering på att åka till Danmark och skaffa barn på egen hand. Men nu står jag här och har träffat en man som känns helt rätt. Alltså vill jag inte såra honom. Men jag vet vad du menar.

Jo fast det gör han egentligen. Han säger det att oavsett kommer han finnas där. Men tycker det är olägligt just nu. Han tycker att en abort är det bästa för alla just nu. Så det är iaf bara inte att han skiter i en och situationen

Tack för peppning!

Vi har ett distans förhållande just nu och av den anledningen förstår jag att det inte helt är läge. Nej jag har inte helt ännu kunnat öppna mig om det, utan det var i samband när vi pratade om en abort som jag först nämnde det. Som sagt så är det något jag skämts för väldigt mycket och har haft svårt att berätta om. Men han undrade hur mycket stöd jag egentligen hade den gången och menade på att han kommer ju finnas här för mig hela tiden. Vi försöker dock just nu att få ihop en tid där vi verkligen kan sitta i lugn och ro och prata. Så vi får se hur det känns efter det och hur det blir.

Tack detsamma!

Ja av slarv, så om du tyckte ordet oplanerat var fel så absolut är jag okej med det,

Tack för att du delade med dig! Men en sak måste jag fråga om det är okej? Hur klarade du av att stanna med killen efter aborten? För jag har svårt att se att jag skulle kunna ha samma respekt för min kille om han skulle tvinga mig att genomföra aborten. Därför är jag väldigt nyfiken hur ni lyckades. För just nu vill jag inte förlora honom oavsett, men känns som att risken är stor.

Du har förstått det helt rätt Jag har nog inte fått fram det ordentligt för honom om hur jobbigt jag verkligen tycker att det är. Men har sagt att jag inte vet om jag kommer klara av att göra abort. Han kommer vara med oavsett. Men det är en hel del praktiskt som behöver ordnas innan, men blir det så att den får stanna tror jag vi kommer kunna ordna det. Men det gäller nog att vi verkligen får tid att prata igenom allt nu så vi vet var vi båda står ordentligt så vi kan göra så båda mår så bra som möjligt i det här. Och tack

Hur mycket vi nu än har pratat med varandra och med en kurator så känns det inte helt okej att göra en abort. Det är helt klart det vettigaste i detta läget. Men det gör så ont. Jag vill verkligen inte göra det. Men känner heller inte att jag bör tvinga på killen att bli pappa. Det känns som hur man än gör just nu så kommer hela relationen att ta slut nästan och det är det sista jag vill. Men hur hittar man styrkan i sig att göra en abort trots att man egentligen inte vill? Känns som man ska gå sönder inombords.

Nej jag vet. Men tänker man rent praktiskt kommer ju barnet och pappan inte kunna få en riktigt pappa barn relation då vi trots allt har ett distansförhållande idag och inte kommer ha en möjlighet att skaffa något gemensamt innan barnet kommer. Det känns som jag kämpar för att gr barnet en fel start, hur jobbigt det än är.

Jo jag vet. Men å andra sidan så sårar jag ju pappan på denna gång också, det är nog därför det känns tungt, nej jag vet inte men det känns inte som tankarna är klara överhuvudtaget. Och hur mycket man än ältar allt snurrar allt bara vidare runt. Det hade varit så mycket lättare om han också hade velat bara. Då hade jag ju aldrig ens tvekat. Men det känns som man måste ta hänsyn till pappan med. Kanske är jag för mån om att han inte ska bli besviken och ledsen på mig. Vet dock inte ens varför. Utsäkta om jag verkar väldigt otydlig men ja jag vet nog knappt själv var jag har mig själv just nu. Skulle önska att set bara kunde gå smidigt igenom så man bara kunde glömma allting. Men det lär man ju aldrig göra.

Med det pratiska är det just att vi inte har någon möjlighet för tillfället att få ett gemensamt boende, och han vill bo mitt sitt barn om han får ett. Men jag kämpar hårt för att försöka hitta någon lösning på det. Jag märker verkligen att jag har mina upp och ned dagar i det här just nu. Vissa dagar känns det bara hopplöst och att jag måste se förbi min vilja, men sen kommer andra dagar som nu när jag vet att jag absolut inte kan göra något åt det utan verkligen vill ha kvar min lilla bebis.

Det känns verkligen skönt att få höra utav främlingar att det faktiskt är okej. Jag trodde nästan bara att man skulle få höra när man starta denna tråd om att man verklige måste vara 2 om att få barn. Så det känns verkligen skönt att man inte bara fått den reaktionen.