Att välja sina strider - när går det för långt och barnet blir bortskämt?

Jag har plötsligt börjat undra om vi håller på at göra vår fyraåring bortskämd, genom att välja våra strider.

Han är oerhört bestämd och envis och har varit sen trotsåldern kom i tvåårsåldern. Han vill göra det mesta själv och det ska absolut göras på hans sätt. Blir det fel med något, man gör något åt honom (för att man inte visste att han ville göra det eller för att man vill hjälpa honom), storasyster sprang före honom till dörren, han fick inte göra själv osv osv så blir han jättearg, mycket svår att avleda, kastar saker, slåss och skriker och är ledsen osv. Och just för att han blivit så himla arg och puttats, kastat saker osv och det hänt så ofta så har vi verkligen valt våra strider, noga. Det har liksom inte känts värt att skapa världens konflikt om småsaker.

Så han får oftast vinna, ville han låsa upp dörren och jag har råkat låsa upp den så kan jag låsa igen och låta honom göra det sen. Vill han att jag ska lyfta ut honom ut bilen istället för pappa, så gör jag oftast det. Dvs sånt som inte är en olägenhet för oss har vi oftast låtit honom få sin vilja igenom, för att slippa dessa oerhört jobbiga konflikter. Vi har varit bestämda på sånt som gällt vår egen personliga integritet (han får inte sitta i mitt knä när vi äter för jag tycker illa om det) och på sånt som helt enkelt för stunden inte fungerat att han vill göra (jag häller självklart inte ut gröten för att han bryter ihop över att han hade velat göra gröten, tex)

Men nu är han alltså lite över fyra år. Och frågan är om de här beteendena borde ha börjat minska vid det här laget (de har minskat, lite, men långt ifrån det mesta) eller om han börjar bli så stor nu att han fattar att han får sin vilja igenom för att vi inte orkar ta konflikterna?

Bör vi helt plötsligt börja ta varenda konflikt eller hur bryter man mönstret och hur sjutton ska man orka det?