Att välja sina strider - när går det för långt och barnet blir bortskämt?

Vilka spännande funderingar. Känner igen mig lite i dina beskrivningar men har inte tänkt i dina banor. Har en 3,5-åring hemma. Ska fundera lite så kanske jag återkommer. Följer tråden om inte annat!

Tänker i samma banor, har en 2,5åring med de tendenserna.

En del barn slutar aldrig att försöka. Jag har en 28-årig son, som fortfarande testar om det inte kan gå att få mig att göra hans smörgåsar. Ända sedan han var 5-6 år har jag sagt ett vänligt men bestämt nej (utom vid sjukdom förstås!), men han har aldrig slutat att fråga.

Som jag ser det, så är "att välja sina strider" inte ett tidsbegränsat sätt att uppfostra sina barn, utan ett sätt att förhålla sig till dem. Såvida barnet är normalutvecklat, så lugnar det sig med konstiga och omöjliga krav lite i taget. Men en 6-åring kan få raseriutbrott för att han inte får cykla utan hjälm, en 10-åring för att hon inte får sova över hos kompisen mitt i skolveckan och en 15-åring för att han inte får gå på föräldrafritt nyårsparty. Man får som förälder fortsätta att välja sina strider ända tills de flyttar hemifrån (och i bland längre än så). Striderna gäller bara lite andra saker ...

Vi kompromissar med en hel del saker med vår 3,5 åring istället för att hon ska få 200 bryt om dagen. Då i småsaker, det vi "tar konflikten" i är mest saker som gäller säkerhet såsom bälte på, inte slåss, hålla handen över vägen. Hon är inte bortskämd utan resonabel, artig och trevlig på alla sätt. Den äldsta är helt tvärtemot vad det gäller kompromisser och är lite "ge lillfingret så tar han hela handen" utan där har vi fått vara väldigt fyrkantiga och superkonsekventa istället. Även han trevlig på alla sätt men han tar tillfället i akt och justerar gärna regler efter eget huvud om man inte är jättetydlig och mår bäst att få ha den strukturen/rutinerna så han vet vad som förväntas och att det är samma varje dag medan den minsta köper att man ibland är lite inkonsekvent.

Vi har gjort ungefär som er med vårt extremt envisa barn och nu som sexåring så är hon vad jag tycker väldigt behaglig och väluppfostrad.

En sak man kan göra är att sakta trappa upp saker man är noggrann med. Om det tex är 20 saker som barnet bråkar om och ni hittills tagit konflikten om 5 av dessa så kan man ju i takt med att de 5 inte längre är konflikter välja nya områden som ni tar tag i.

Bra tips!
Jag tror att det är ungefär så vi har gjort. Vi har en snart nioåring nu och vi har fortfarande strider och är "oense" dagligen om saker men det är inte samma hastiga utbrott som det kunde bli när han var yngre.
Så som du beskriver TS att han kunde bli galen när jag hade hämtat in posten för det skulle ju han ha gjort, vilket jag inte hade en aning om innan. Den typen av konflikter har vi inte längre. Utan fokusområdena flyttas vartefter barnet blir äldre.

Låter som min 3½ åring. :) Eller hon kastar inte saker och sådant. Men det där förbannade tävlandet, Helt galet. Vi har dragit gränser gällande vad man får tävla om.
Att äta t ex är inget man får tävla om hemma. Ta på kläderna däremot. Det får man tävla om. :)
Ibland vinner lillasyster och då brukar vi säga "nästa gång kanske du vinner". Vissa dagar får hon vinna allt då man inte har tid eller ork att ta ett ev tjurigt barn.
Samma sak med att hjälpa till i köket, affären, hämta något osv.
Jag undviker att baka något om jag inte vill att hon ska vara med och baka. Eller som hon ser det. Hon är den som bakar, jag får hjälpa till.
Med bilen så lyfter jag alltid ut henne. Där har vi låtit det vara så.
Så vissa saker är helt okej, och vi låter det vara så. Men vi försöker lära henne att i grunden får man inte alltid som man vill. Och lära henne att kompromissa.
Vi får väl se vad det resulterade i om några år. :)

En av mina fyra har varit sådär, slagits, kastat och blivit helt galen när han inte fått som han vill. Jag tyckte nog han var värst som 4-åring. Nu som 6-åring är han ganska sansad även om han ff har 18 bryt om dagen kastar han inte längre och han slår ingen utan han skriker att jag är dum och gömmer sig i tvättstugan. Klart mycket bättre :)

Men jag har tänkt att syskonen ska inte behöva stå tillbaka för hans humör. Han ska inte vinna på att han är den som flippar så där har jag tagit alla fighter som finns att ta. Jag har aldrig hindrat dem från att vinna även om jag vet att det innebär illvrål under överskådlig tid. Däremot om det bara är jag som drabbas har jag ibland låtit saker passera t ex vem som ska borsta tänder och sånt och ibland har jag förebyggt genom att fråga honom var han vill sitta i bilen medan andra gånger har det absolut inte varit hans tur att sitta fram och då har han fått skrika.

Kan säga att lillasyster som är 2 år yngre än den här killen, hennes första 2-ordsmening var "xxxx arg" :) Så ja, han hade ett antal utbrott per dag.

När det gäller att dra gränser för sin personliga integritet tycker jag absolut hur barnet behandlar mig ingår där.

Jag skulle aldrig låta mina barn slå mig, kasta saker så att de kan ha sönder något eller skada någon, skrika så att det gör ont i öronen.

Att muttra "ok då tycker jag att du är en jävla pruttmamma" exempelvis kan jag se mellan fingrarna med.

Tror absolut inte det blir bättre av att ta varje konflikt, tycker du tänker rätt men lägg lite mer krut på hur man faktiskt beter sig acceptabelt i en social samvaro.

Jag tror att det är helt sunt att ibland ta en titt på var man har dragit gränserna. Barnen växer ju och ibland sitter gamla strategier och val kvar längre än vad som behövs. Ett tydligt tecken på att vi är redo för mer är att jag börjar störa mig på de gamla.  Har jag rätt brukar det vara ganska lätt att införa förändringar och har jag fel så brukar det visa sig med all önskvärd tydlighet. Har ni testat familjeråd eller familjemöten? Det låter ganska töntigt, men våra barn älskar dem och de är ett bra ställe att diskutera och få idéer för hur förändringar kan ske. 

Bara du "väljer dina strider" och inte "ger upp" strider! Som jag ser det så kan man nästan inte låta dem bestämma tillräckligt själva när det handlar om det som du säger "inte blir en olägenhet för er". Eller med sådant som läggtider typ. Sen får man ju inte glömma bort andra, så när syrran hinner före så får man bara säga att det blir din tur nästa gång och stå ut med bråk och skrik... Men, för att återgå till att "välja strider" så upplever jag det som viktigt att från början förmedla att javisst får du det! och att inte börja med att säga nä, det är ingen bra idé, och efter lite gapande säga okeeej då...

Ja det är.verkligen viktigt att man fullföljer och ser till att man vinner de strider man väljer. En sak som funkar ganska bra på vår dotter är att när hon är arg och vägrar ge med sig så kan man säga "har du någonsin fått som du vill genom att skrika och tjata" och då tänker hon efter att hon inte fått det och lugnar ner sig.

Har en 4-årig son som var helt uppslukad av att komma först och försökte få andra att göra om så att han skulle komma först. Jag har tagit den striden, dels för att jag vill att han ska lära sig att anstränga sig och dels för att han har syskon som inte ska behöva stå tillbaka pga hans beteende. Så varje gång han har tjutit som en stucken gris (minst sagt) har jag sagt att vill han komma först får han vidta de åtgärder som behövs för att komma dit. Jag har inte låtit honom tjuta sig till "låtsasvinst". Däremot har jag påmint honom vid situationer som jag vet sannolikt skulle få honom att flippa ur, att nu klär jag på mig

Råkade skicka innan jag skrivit klart.

Alltså jag har påmint honom för att han bättre ska kunna agera för att komma först, om det nu är det han vill.

Han har slutat vara så fixerad och vill han vara först så agerar han som regel därefter.

Råkade skicka innan jag skrivit klart.

Alltså jag har påmint honom för att han bättre ska kunna agera för att komma först, om det nu är det han vill.

Han har slutat vara så fixerad och vill han vara först så agerar han som regel därefter.

Så brukar vi säga väldigt tydligt till sexåringen och det fattar hon. Tyvärr är vi sämre med fyraåringen för det är så sjukt jobbigt med dessa utbrott. Fast jag brukar väl ändra mig snabbt, att jag typ är tveksam eller säger att "nu gör jag det" och om jag då märker att han kommer bli jättearg, då kanske jag låter honom ändå. Dvs om jag märker att just den grejen var väldigt viktig så orkar jag inte ta fajten...

Jag ska förtydliga att vi så klart inte ändrar oss och ger efter om han blir jättearg. Det är mer om man direkt känner att han på kroppsspråk och "gnäll" förmedlar att saken var viktig och vi inte direkt sagt nej men tvekat eller försökt argumentera, då ändrar vi oss direkt.