måste ta ett beslut nu

min sambo är inget vidare stöd i viktiga frågor.. vilket jag upptäckte alldeles för sent

Anledningen till att vi haft det fruktansvärt dåligt är för att det kommit fram att han har en personlighetsstörning, ett sexmissbruk och troligen varit otrogen ett antal gången, även om han förnekar just det

har bara försökt få det att funka och förlåta för sonen, och hoppades naivt på att det skulle fungera bättre bara vi kom över den första kritiska perioden

att bli gravid mitt i det här var det sista jag ville! 

han kommer säga att vi måste behålla, för honom finns inget annat
men det är inte han som måste gå igenom graviditeten med 30+ kg övervikt (igen) spy så tänderna ruttnar, knappt kunna gå pga. foglossning och sen gå igenom en smärtsam och traumatisk förlossning och sen vara fast i amning (har även problem med underlivet pga. framfall och återkommande svampinfektioner..) 
och den här gången har jag även sonen att tänka på

som meningen var skulle skolas in i augusti, för att sen vara hemma med mig och småsyskonet knappt 3 månader efter? 
han kommer vara så liten att han fortfarande är beroende av mig, men inte så liten att det blir som att ha tvillingar, och inte så stor så att han förstår eller kan "hjälpa till" och känna sig duktig..

och sen i framtiden, bråk för att små syskonet vill göra samma saker som sonen men får inte för att hen är kortare/1 år yngre, trots att dom kanske kommer ha samma intressen/utveckling
om det var fler år imellan så skulle dom troligen ha mer separata intressen och lättare att förklara att den mindre verkligen är mindre och får vänta

vet själv hur det var, har en syster som är 17 månader yngre än mig och vi bråkade alltid! hon ville göra samma saker som mig men fick inte och blev då oerhört elak och ledsen
har en mycket bättre relation med mina syskon det är fler år imellan

fyfan.. vill inte det här! 

98% säker på att det blir abort nu
så många minus

förra sommaren var sonen så liten så vi var typ inne hela sommaren och gömde oss för värmen
i år hade jag hoppats kunna springa med honom på stranden varje dag 
men hur fan ska jag göra det om jag spyr, mår illa och knappt kan gå.. för det ser inte ljust ut för att den här graviditeten kommer bli annorlunda.. 

vi skulle ha åkt utomlands till hösten också var det tänkt, vågar inte göra det som gravid

och ekonomin är inte den bästa heller

igår köpte jag en liten ask, ett kort där det står baby och är massa färgglada bebisprylar på, ett par strumpor i minsta storlek och tänkte lägga det i asken med ett g test och ge honom imorgon kväll.. men det var innan jag började tänka
och känns helt sjukt fel att ge honom det om jag ska göra abort (!) 
vill glädjas och tänka positivt men i den här situationen så känns det som att det inte går

Måste säga något för jag kan ju inte ta med sonen till abortkliniken
har ingen annan som kan passa honom

Ja fast jag antar att din pappa inte var otrogen mot din mamma och din mamma var psykiskt stabil? 
och mår man bra under graviditeten, förlossningen går okej, inte är så pass överviktig som jag är och orkar med första tiden utan förlossningsdepression så antar jag att det stödjer en bra syskon relation mer
men jag kommer troligen vara helt utslagen i 9 månader + 1 år.. känns så orättvist mot sonen i det här läget när han är så liten

min mamma hade så fullt upp med alla barn att hon inte såg att min syster var arg och ledsen utan jag fick ta allt ansvar själv och när jag inte klarade det fick jag stryk och mitt syster fick precis som hon ville.. 

med min storebror var det lättare för han tog hand om mig och med min yngre lillasyster var det enklare för jag tog hand om henne
hon som är närmast mig i ålder gick inte det med för hon behövde inte det utan bara krävde exakt samma sak som jag och sen fick jag lida för att jag var något äldre.. vi gick även i samma klass ett tag och det var ett rent helvete! 

och som sagt, hade det varit mindre åldersskillnad så kanske det hade varit lättare då dom blir mer som tvillingar och ja som du säger inte måste vänta in varandra så länge, men nu känns det bara katastrof allting..

Har fått en tid för abort nästa torsdag (den tidigaste dom hade)

Har berättat för sambon och först sa vi att vi behåller, trots allt

men igår pratade vi flera timmar och båda kom fram till att abort är de bästa, faktiskt förvånad över att han håller med om det

han vill vara med vid aborten men vet inte riktigt vad vi ska göra med sonen, känner att de bästa är att vara där tills embryot kommit ut så jag inte får någon extrem blödning då jag fick de efter jag födde sonen..

Då var dagen inne

vill inte föda barn om 8 månader och det är det bästa för min familj och mig

men varför är det så svårt för!?

Varannan tanke är "jo vi behåller, allt fixar sig"

Men jag vill inte att allt bara ska fixa sig efter massa slit, krångel och problem! Jag vill bara fortsätta mitt liv som de var..

fan.. ska åka själv snart för första besöket, sambon vill abort men jag bestämmer i slutändan

tror jag vill göra hemabort om jag får..

+/- listan jag skrev igår på mobilen gjorde att jag tog första tabletten

ska göra resten hemma på lördag, sonen ska vara hos sin farfar över dagen och sambon är hos mig.

är ledsen och sörjer men de känns ändå bra, lättad att snart slippa vara gravid, är verkligen inge bra som gravid! illamående, arg, ledsen och ont överallt.. och är verkligen inte redo för att föda ett till barn på toppen av allt annat

nu blir de jag och sonen i sommar, resa och strandhäng med kusinen

Ångrar bara att jag inte bad om att få titta på skärmen under VUL

för även om de inte blir nåt barn så var de mitt embryo..

Nej
har bara varit med som stöd när min syster gjorde en abort för ett par år sen
för henne gick det väldigt bra och hon behövde inte särskilt mycket smärtlindrande
hoppas på liknande upplevelse
men har fått rätt mycket smärtlindrande med mig hem

Alltså efter han fick beskedet (som jag la fram positivt för jag ville naivt att det skulle fixa sig då) så har vi pratat, eller ja, mest jag har pratat och han har lyssnat
och det blev bara mer och mer negativt, så många minus
han bokade äntligen in sig på en specialist psykolog för sina problem, och sen insåg att hans fritidssysselsättning som han har under vintern, måste han sluta med, då blev även han negativt inställd
och sen har vi bollat olika alternativ och tankar fram och tillbaka

och sen blev det bara klart
han sa att han tyckte abort var det bästa, för sonen, mig och hela familjen
men att det såklart var mitt beslut och han stöttade mig oavsett

är väldigt förvånad över det, för det brukar vara han som bara vill köra på utan att tänka på konsekvenser, han som bara ser det positiva och jag som istället måste sakta ner och tänka på det praktiska och logiska

illamåendet har redan blivit bättre, antar att det är för att tabletten blockar gravidhormonerna 
ser så fram emot att få börja träna och gå ner i vikt

och hoppas på en fantastisk sommar med sonen

men visst kommer jag sen troligen tänka tillbaka och tänka "what if" men jag vill inte att det ska styra mitt liv, jag vill inte chansa och för alltid ha världens gropigaste väg, nu vill jag verkligen bara leva "normalt" och se min son växa 

Tack för stödet!
min syster och en vän är dom enda som vet om allt förutom sambon

Barnmorskan daterade mig till 6+2 så kommer bara 6+4 när aborten förhoppningsvis blir gjord
läste att det kan ta dagar!? innan allt kommer ut.. usch vill bara få det gjort

mått fruktansvärt dåligt idag, spytt 3 gånger och varit helt skakis
hatar verkligen att vara illamående

Har en massa nättrosor och jättebindor från förlossningen kvar hemma ^^ 
och inför förlossningen skaffade vi oss också en stor plastafrotté att ha i sängen så kommer få sova på den framöver

Ja det är väl egentligen något bra som kommer ut av allt det här, att sambon äntligen fick tummen ur arslet och bokade in tid

Nej det är verkligen inget förhastat beslut, otaliga timmar som jag spenderat på att väga för och nackdelar, men abort har alltid känts som det bästa

för jag är inte redo för att gå igenom en till graviditet och föda ett till barn och sen, förlåt, gå igenom ett till spädbarnsshelvete
visst det var mysigt och en erfarenhet men också så otroligt jobbigt med skrik, gråt, krångel och bråk (från sonen alltså) 
sen han lärde sig gå har allt blivit så mycket enklare och skönare, och sen lärde han sig säga mamma! 
inte redo för att gå tillbaka igen, vill se sonen utvecklas och bara njuta av tiden vi har nu
åka på miniresor under sommaren, springa och äta glass på stranden, åka hem till mormor, 100% fokus bara på honom, och sen skola in på förskolan i höst med allt vad det innebär

om några år, när han är stor nog för att förstå och vara delaktig, lite självständig och fått uppleva saker med bara mamma och pappa
då vill vi ha syskon, då jag förhoppningsvis är lättare och starkare
vi bor större, ekonomin är bättre och jag och pappa har ett bättre förhållande, ja om vi ens är tillsammans då vill säga, annars dröjer syskon nog lite längre
men va fan, jag är bara 25år, har gott om tid för syskon senare. 

Har spytt hela morgonen så kom inte igång förren 40 min senare än planerat

ligger med tabletterna i mig nu, ska snart upp och röra på mig

svider och sticks där nere och fogarna gör sig påminnda just nu

ser inte framemot när de sätter fart, men hoppas de mesta kommer ut idag

Sonen ska strax åka iväg, farfar tror vi bara ska ha egentid tillsammans..

Efter ca. 1 timme började jag blöda, efter 4 timmar kom det stora klumpar och nu 9 timmar efter blöder jag som en riklig mens bara
har lite ont i ryggen men fullt hanterbart med bara alvedon 

illamåendet är borta! just nu iaf
hoppas verkligen allt kom ut
men känner mig otroligt lättad just nu! 
dels att det gick bra men också för att jag slipper föda ett barn vi varken är redo för eller vill ha.. 
så tacksam för att jag bor i sverige och kan välja det bästa för mig!

Tack så jättemycket för stödet! 

I söndags kväll fick jag kramper i magen och väldigt ont i ryggen så jag fick ta alvedon
sen har jag varit lite yr om jag gått mycket och det har jag gjort, dels för att jag haft saker som måste göras men vill också vara aktiv nu då jag sen jag fick veta att jag var gravid varit totalt inaktiv
men annars mår jag bra
blöder som en kraftigare mens, nästan som avslaget, så det är inte så farligt
faktiskt förvånad över hur smidigt och lätt det ändå gick, trodde det skulle vara mycket värre, nu gäller det bara att man inte får någon infektion under läkningstiden

och jag är glad, alltså visst jag önskar att jag hade sluppit behöva gå igenom en abort, men jag är glad över att ha gjort den
illamåendet är borta! jag blir verkligen helt handikappad av illamåendet, fungerar inte alls, trött, grinig, arg, ledsen och spyr
fast har lite ont i fogarna fortfarande, så fort det ger med sig ska jag fan ut och springa

Och det här med att det kunde bli ett barn, kanske lika underbar som våran son, men det spelar faktiskt ingen roll, för om vi hade behållit så hade jag troligen ändå inte kunna känna glädje över hen, jag hade troligen bara varit bitter, arg, ledsen och mått skit
och ha dåligt samvete att sonen inte fick tiden med oss, och arg på mig själv för att jag blev gravid när min kropp är så långt ifrån redo
och sen troligen blivit ensamstående med två barn istället för nu kanske ett.. 
Nej, ett barn ska vara önskat och, för mig, älskat från start
det här var ett misstag, inget mer än ett inducerat missfall, ett val för det bästa
det hände, alltså jag vill verkligen inte radera eller låtsas som ingenting, men det stannar ändå här, för det blev inget mer. 

Vill du veta världens sjukaste sak? 

fick precis veta att min syster (som också har ett barn redan) är gravid!?
om jag hade behållit och hon också så hade det skilt 1 månad mellan dom.. 

men hon ska ringa och boka tid för abort imorgon, helt jävla otroligt nog så är hennes situation väldigt lik min, visste inte ens om det förren några veckor sen, hon och hennes sambo är på en "paus" och umgås nästan inte alls
hon vet inte om hon vill vara med honom, han gör knappt sin del med hemmet och dottern, bara jobbar och spelar spel, dom bor litet och ja ekonomin är väl inte den bästa, särskilt inte med ett till barn.. 
och det fick jag veta som sagt för bara ett par veckor sen, för utåt sett så har dom sett glada ut och som vanligt.. antar att dom gjort som jag och sambon, hållit ihop det utåt och hållit sams för våra barns skull.. 

kommer vara med henne när hon gör aborten, igen
hon gjorde en för ett par år sen, när hon var riktigt ung

Alltså va fan, varför händer allt nu för.. okej jo jag vet hur barn blir till, men vad fan är oddsen för att det händer precis nu..!? för båda dessutom.. 

Jag har iaf nästan slutat blöda nu och mår bra. så tror inte jag fått/får någon infektion.