Behåller. Du skriver själv att din sambo skulle vänja sig med tanken och älska barnet. Gör du abort med dina känslor du nu har för barnet kommer du bara bli olycklig. I en sån här situation kan inte båda få sin önskan och sen är du ganska långt gången och har sett barnet. Din sambo finns ju där oavsett.
Behåll barnet om det är så du känner, allt annat löser sig och din sambo kommer älska detta barnet när hen väl är här:).....så behåll!
Jag vet av jag pratar om, själv vart i samma sits för många år sedan....
Vi har pratat ordentligt nu och han vill verkligen inte behålla. Han säger att jag inte bara kan tänka känslomässigt utan måste se det praktiska. Han menar att vi måste flytta för vi får inte plats i huset och med tanke på ekonomin måste vi då långt ut på landet för att hitta något billigt, vilket innebär att jag förstör våra två barns liv. Om vi behåller barnet skjuts våra ekonomiska planer upp och vi får inte bra ekonomi förrän han blir pensionär. Vi kommer få sitta i soffan och mögla. Fortsatte med att jag aldrig kommer komma ut på arbetsmarknaden igen utan kommer vara hemma med barnen hela livet. Det kommer tära på oss så att vi nog separerar enligt honom.
Jag sa att jag inte ser hans hinder, dock många andra, men när det kommer till själva beslutet om abort så kan jag bara inte. Jag klarar inte av det!
Han ser det inte som ett barn, det gör jag. Jag känner det sparka flera gånger om dagen och magen växer. Han ser det inte som att döda det, men det gör jag. Så hur gör jag?
Grejen är att vi HAR plats, fattar inte hur han tänker! Igår kom han hem exalterad och ville göra en rockad hemma så att våra två barn får varsitt rum och vi flyttar ner. Precis bredvid det som ska bli vårt sovrum finns ett ledigt tv- rum som knappt används.
Jag får ut 14 000kr i FP, vi får extra barnbidrag på 1500kr, förskoleavgiften minskar med mer än 1000kr. Hans lön på det, hur kan han anse att det är dåligt? Det blir ingen båt, ingen utbyggnad på huset eller andra dyra prylar, men det skjuts ju som du skriver upp i ett ynka år, han får det till över 20år.
Jag känner likadant, fixar vi inte detta hade förhållandet spruckit ändå. Sitter han och möglar är det hans beslut, inte mitt. Jag får dåligt samvete över att tvinga honom till ett beslut han absolut inte vill, var är hans samvete och känslor? Jag vet att han blir väldigt vass i munnen när han är upprörd, att plötsligt börja talla på ordet separation under ett sånt känsligt samtal är kanske bara ett sätt att skrämma mig till abort, men det är inte värre för mig än en abort.