v. 14 och vill inte göra abort =/

Vi använde skydd och detta svar är helt OT.

Jag har haft 'mens', därav ingen misstanke om graviditet. Äter en medicin där rubbningar i cykeln är en biverkning så har inte reagerat på någon förändring. Har varit illamående runt jul och reagerade på att det höll i sig ett tag, men samtidigt har det varit väldigt mycket stress så antog att det var orsaken.

Detta kom ju som en chock och en miljon tankar ploppade upp - jag är arbetslös (jobbar timmar) och har ett superjobb med riktigt bra lön på gång, vilket jag kommer få tacka nej till. Men har nu kommit fram till att det inte är hela världen, vi klarar oss bra och det kommer finnas fler jobb efter föräldraledigheten. Vi har inte plats i huset, barnen vi har delar redan rum. Men det får vi hitta en lösning på, det går att göra iordning fler rum nere i värsta fall, det motiverar mig iaf inte till abort.

Jag själv har tänkt mig förbi alla 'hinder', sambon har inte fått känslor för barnet och ser enbart hindren, inte att det är ett barn som vi (jag) måste döda. Kan tänka mig att detta är som att sälja en kanariefågel för honom i dagsläget.

Ikväll kommer jag lägga fram hur jag känner och jag hoppas på en ok reaktion. Tack för svar!

Hur blev reaktionen när du valde att behålla och resten av graviditeten? Gick det bra sen?

Vi har pratat ordentligt nu och han vill verkligen inte behålla. Han säger att jag inte bara kan tänka känslomässigt utan måste se det praktiska. Han menar att vi måste flytta för vi får inte plats i huset och med tanke på ekonomin måste vi då långt ut på landet för att hitta något billigt, vilket innebär att jag förstör våra två barns liv. Om vi behåller barnet skjuts våra ekonomiska planer upp och vi får inte bra ekonomi förrän han blir pensionär. Vi kommer få sitta i soffan och mögla. Fortsatte med att jag aldrig kommer komma ut på arbetsmarknaden igen utan kommer vara hemma med barnen hela livet. Det kommer tära på oss så att vi nog separerar enligt honom.

Jag sa att jag inte ser hans hinder, dock många andra, men när det kommer till själva beslutet om abort så kan jag bara inte. Jag klarar inte av det!

Han ser det inte som ett barn, det gör jag. Jag känner det sparka flera gånger om dagen och magen växer. Han ser det inte som att döda det, men det gör jag. Så hur gör jag?

Grejen är att vi HAR plats, fattar inte hur han tänker! Igår kom han hem exalterad och ville göra en rockad hemma så att våra två barn får varsitt rum och vi flyttar ner. Precis bredvid det som ska bli vårt sovrum finns ett ledigt tv- rum som knappt används.

Jag får ut 14 000kr i FP, vi får extra barnbidrag på 1500kr, förskoleavgiften minskar med mer än 1000kr. Hans lön på det, hur kan han anse att det är dåligt? Det blir ingen båt, ingen utbyggnad på huset eller andra dyra prylar, men det skjuts ju som du skriver upp i ett ynka år, han får det till över 20år.

Jag känner likadant, fixar vi inte detta hade förhållandet spruckit ändå. Sitter han och möglar är det hans beslut, inte mitt. Jag får dåligt samvete över att tvinga honom till ett beslut han absolut inte vill, var är hans samvete och känslor? Jag vet att han blir väldigt vass i munnen när han är upprörd, att plötsligt börja talla på ordet separation under ett sånt känsligt samtal är kanske bara ett sätt att skrämma mig till abort, men det är inte värre för mig än en abort.

Har försökt, men eftersom han inte har några känslor för barnet kan han nog inte förstå. Jag har som sagt fått ett sent missfall där jag fick gå igenom en tvåstegsabort, har redan varit med om detta men då var det inte jag som tog beslutet. Det var 10 år sedan men det kan fortfarande få mig att gråta mig till sömns, det verkar inte gå in och han tycker inte att jag ska väga in känslor i det hela. Medan det för mig enbart är känslorna som gör att jag inte klarar en så sen abort.

Jag har valt att inte göra abort, var på samtal med kurator på MVC igår och skrev in mig samtidigt. Har inte sagt i klarspråk till honom vad jag valt, men mina modersinstinkter har slagit till och jag tänker skydda detta barn med näbbar och klor precis som jag gör med mina två andra. Vet inte vad som händer framöver, det får tiden utvisa.

Tack för alla svar!

Han blev jättearg, vi hade ett jättebråk och han gick och la sig utan ett ord. Jag satte mig och letade lägenheter och planerade ekonomin med tårarna rullandes, morgonen efter hade han åkt när jag vaknade. Efter ett par timmar kom ett sms med ett stort förlåt och han avslutade med 'hälsa grodan välkommen <3' :)

Jag har lite smått panik och kan väl inte riktigt vara enbart lycklig över detta ännu, mycket som ska ställas om i tanken. Men det är en oerhörd lättnad att slippa gå igenom allt en sen abort hade inneburit samt att kunna leva med ett gott samvete resten av livet. Jag är även stolt över att jag stod på mig själv då jag har en förmåga att alltid vilja vara andra till lags, denna gången följde jag MITT hjärta.

Tack, bf är 30 augusti i nuläget. Har ju missat mer än 1/3 av graviditeten så det är redan snart dags för RUL :)

Nu hade det inte handlat om att ta ett piller, utan jag hade blivit inlagd och gått igenom en förlossning. Det hade du inte kunnat sköta åt någon hur mycket du än hade försökt.

Jag är så glad över beslutet och igår kunde vi t.o.m. sitta och skratta lite åt det hela :) Sambon har sagt att det ska bli mysigt med en liten bebis igen och jag vet att vi kommer se tillbaka på den här jobbiga perioden med tacksamhet över att vi valde att behålla.

Min sambo är mentalt stabil och vi har det inte dåligt ställt, ni verkar inte sitta i en rolig sits.

Det är beklagligt att "logik" satt sig i en situation där han inte kan ta hand om barnen han satt till världen. Förhoppningsvis är mamman i bättre skick psykiskt så de inte blir lidande av pappans djupa depression. Men det går inte att jämföra deras situation med vår och därför förstod jag inte riktigt resonemanget, man behöver uppenbarligen inte vara fullproppad med graviditetshormoner för att hjärnan ska gå på halvfart.

Vill ni diskutera att ni inte har pengar eller plats till era barn, starta en ny tråd om det. Denna handlar om ett barn som kommer att hamna i en familj med bra ekonomi, ett stort hus samt två föräldrar med god mental hälsa.