Både blodprov och ultraljudet? Jag har läkarbesök och ultraljud i Karlshamn och där erbjuds det inte och det är knappt man får till ett kub-blodprov "utan anledning"...
Aaaah, måste bara få ventiliera lite...!! Så. Himla. Ledsen.
Jag går snart in i vecka 17 och outade situationen för kollegorna på jobbet igår, chefen visste sen tidigare och hade börjat skvallra så det gick inte att vänta längre. Har mått skitdåligt över att jag gått upp drygt 4 kg redan, och har en gammal ätstörningsproblematik i bagaget som gör att jag över lag har svårt för att vara nöjd med min kropp. Inom loppet av 2 timmar efter att jag berättat fick jag kommentarer som "jo, jag misstänkte det, du har ju lagt på dig en hel del och det är ju inte normalt att gå upp så mycket i vikt på så kort tid" och "stopp tjockis, du ska inte ha - du har nog ätit så att det räcker redan" när vi skulle ha gemensam frukost hela gänget. Strödda "tjockis" och "fetto" kom även från andra håll, samtligt dock från manliga kollegor. Tilläggas bör kanske att jag bara jobbat på företaget i två månader.
Jag blev så himla ledsen! Klarade av att hålla masken några timmar, men när lunchen närmade sig och folk började diskutera vart det skulle ätas fick jag panik och bröt ihop inne på toaletten. Gömde mig där tills alla hade åkt och sen tog jag mitt pick och pack och körde hem. Grät så att jag knappt fick luft och hade snor i hela ansiktet typ. Idag jobbar jag hemifrån, men ikväll har vi sommarfest och ska gå på restaurang tillsammans allihop. Typ 30 pers. Och jag har sån ångest, vill helst bara gömma mig under täcket och komma fram om ett år eller så.
Jag väger nu ungefär 58 kilo till mina 165 cm, jag har på intet vis hävt i mig en massa skräp utan ätit sunt och fortsatt att motionera i den utsträckning illamåendet har tillåtit. Springer fortfarande en mil och powerwalkar flera gånger i veckan, vad mer kan jag göra liksom??!
Vill bara grina...
Jag hade en jättejobbig förlossning som slutade i snitt, blodtransfusioner m.m och det var det värsta jag varit med om. Övertygad om att jag skulle dö. Hade sån dödsångest och allt var bara hemskt.
som plåster på såren fick jag världens mest fantastiska lilla bebis (på 5 kg..) så självklart värt det!
Vet inte hur jag ska klara denna gången, men kommer boka in samtal för det så hoppas det kommer hjälpa..
Usch vad hemskt. Hur känner du nu, vill du helst göra vf eller ks? Hur klarar sog psyket efter en sån händelse? Mådde du bra o kunde njuta av bebisens första tid?(Lite väl privat kanske, svara inte om du inte vill!)
Men då var det akut ks? Vad jag förstått o läst mig till kan det bli lite rörigt, dom tar ju beslutet av en orsak liksom. Planerat brukar nog gå lugnare till.
Hoppas såklart du får göra en vf som du vill :) Bra att dom sätter igång det så tidigt då, 5 kg är ju en hel del! Min sambos mamma berättade att han vägde 4,5, hoppas inte det går i arv :p
Jag har rul 25/6, och bävar för det...
Den här graviditeten är HEMSK! Det känns som om hela dagarna går åt åt att oroa mig, varenda liten känning av flytningarna (som jag har massor av, inget att göra något åt det är hormonellt sa min bm) så tror jag att det är blod som rinner, varenda gång bebisen inte gett sig till känna på många timmar så blir min idiotiska hjärna rädd att den är död, om jag får ont i ryggen eller växtvärk så är det missfall på gång.... Så ni kan ju gissa hur tankarna går kring ultraljudet....
"Bara jag passerat vecka 12, då blir jag lugn", tänkte jag innan vecka 12. Nu tänker jag "bara allt är bra på ultraljudet, så ska jag lugna mig". Jo visst.... Kommer jag... INTE! :(
Sist var jag ganska lugn efter vecka 10 nör vi sett hjärtat slå men jag grät av oro under hela rutinultraljudet, och så fick vi göra två med två veckors mellanrum för att de inte såg tydligt nog under första ultraljudet pga att det första var i början av vecka 18 då bebisen var lite liten och jag har övervikt som sitter mest på magen. Oron mellan de två ultraljuden var ganska jobbig, men inte värre än varje dag denna gången!
Och ändå är jag ingen hönsmamma i vanliga fall, min fyraåring är både vild och galen och ser ut som ett vandrande blåmärke och skrubbsår har han så många nu sen sommarvärmen kom att man inte ens kan räkna dem, och varken han eller jag blir särskilt rädda eller ledsna när han gör våghalsiga saker eller ramlar och slår sig. SÅ VARFÖR ÄR JAG SÅ OROLIG FÖR DEN HÄR BEBISEN NU?! Suck....
Jag hade fleeceoverall och mössa i åkpåsen. Med både tjock overall och åkpåse blir det nog för varmt, men då bor jag i södra sverige också.. 
Vi har en brio happy sen innan och även en bugaboo cameleon. Avskyr verkligen bugaboo, sämsta vagnen jag ägt så det kommer säljas. En syskonvagn kommer införskaffas, har inte bestämt vilken än! Annars använder vi sjal och ergonomisk sele också (ingen babybjörn med andra ord..) så det kommer nog bäras mycket också!
Börjar också känna att nu får tiden gärna springa iväg så jag slipper allt! Fått sånna problem med halsbränna! Vilket leder till sömnlösa nätter och sjukt dåligt humör. Och denna djungel med alla läkemedel mot halsbränna vilka man får ta och inte får. Bm sa omeprazol men de kräktes jag av och novalocol är så fruktansvärt äckligt så bara samarin som jag kan ta och de hjälper bara i ca 30min till 1h.
Nån annan som har de problemet och kankse har lite tips för någon som är sjukt känsla vad gäller smak på läkemedel?
Går in i v 24 imorgon. Och ibland när jag går eller står upp känns det som hela magen ska ramla ner. Svårt att förklara hur det känns men typ så :)
Någon mer som känt så eller vet varför o om det är ok att det känns så ?:)
var så förra graviditeten med, obehaglig känsla! Tänker att bebis väger ju ändå lite därinne nu och ramlar väl runt lite när man gör hastiga rörelser
Till första hade vi babynest med filt i som jag "fäste" under kanterna på nestet. Lätt att tvätta om man har kräkbebis! Filtar gillade jag ej att ha löst, plötsligt låg den över huvudet när bebis fäktade och det tyckte jag var himla obehagligt när de ej kan få bort den. Jag hade babynest och sen sovpåse som täcke funkade super och jag behövde inte oroa mig för att hen skulle kvävas 