Vi med BF i slutet av nov/början av dec!

Är i vecka 17 nu och känner små rörelser inifrån några gånger varje dag. Igår när jag skulle sova var det helt lugnt i magen, men sen nös jag och då blev det full fart! Boink boink boink kändes det riktigt tydligt, bebisen gav nog igen för att jag väckte den! :)
Min son låg på fel håll fram till vecka 34 och hade fötterna bakåt så jag kände aldrig de där klassiska sparkarna med honom, och därför hoppas jag få känna det denna gången :) Det enda jag kände med honom när han blev lite större i magen var huvudet som flyttade sig fram och tillbaka i sidled högst upp i magen mellan revbenen. Den enda gången det var riktigt smärtsamt och obehagligt var när han vände sig själv i slutet av vecka 34, aj aj aj!!!! Sen föddes han 5 dagar innan bf, dagen efter att vattnet gått och värkarna startat.

Jag har också haft det de senaste två veckorna, är i mitten av vecka 17 nu. Om jag varit mycket i rörelse under dagen på jobbet (förskola, inte helt lätt att sitta still men jag försöker just pga sammandragningarna) och sen är aktiv på em/kvällen med min son, så får jag sammandragningar. De gör inte ont men det känns inte särskilt skönt heller, och det har jag tolkat som att min kropp säger till mig att vila. Så om jag får sammandragningar på eftermiddagen/kvällen så halvligger jag i soffan en halvtimme eller så tills de gått över igen. Det är ju ofta kroppens sätt att tala om att man ska ta det lite lugnare.

Min foglossning som började spöka tidigt har faktiskt, peppar peppar, gett med sig litegrann och blivit helt acceptabel.

Min förlossning var också jobbig, och därför har läkaren sagt att jag måste träffa någon på avdelningen för förlossningsrädsla och prata igenom min förra förlossning, bearbeta den så jag kan gå vidare med den här förlossningen. Han har lite hållhake på mig, att jag måste prata om det innan jag får mitt snitt beviljat, eftersom det gått över fyra år sen förlossningen och jag inte pratat med någon där ännu, vilket de rekommenderade att jag skulle göra efteråt, men jag ville bara hem med min fina lilla son (3130 gram) och glömma det som hänt med mig och därefter har jag inte tänkt på det igen, förrän nu då....
Så mitt råd är att prata med din barnmorska och se till att du får prata med någon speciellt inriktad på förlossningsrädsla!!

Samma här! I början av veckan kände jag bebisen några gånger per dag men nu i slutet har det avtagit och den verkar lagt sig annorlunda, jag känner bara något enstaka sprattel på kvällen, men sen börjar jag noja och tänker som du, det kanske inte alls är bebisen utan tarmar eller muskelryckningar och att bebisen är död.....
Vilken vecka är du i? Jag gick in i vecka 18 i fredags, så är väl 17+2 idag. Rul först om två veckor, i 19+6... Så väntan på det är lång....

Jag har en son som är fyra, så det var ett bra tag sen och jag har glömt det mesta om hur det var att vara gravid... Men tror att det "fladder" och små mjuka buffar jag känt i några veckor är bebisen, men säker kan man ju aldrig vara :)

Jag har rul 25/6, och bävar för det...

Den här graviditeten är HEMSK! Det känns som om hela dagarna går åt åt att oroa mig, varenda liten känning av flytningarna (som jag har massor av, inget att göra något åt det är hormonellt sa min bm) så tror jag att det är blod som rinner, varenda gång bebisen inte gett sig till känna på många timmar så blir min idiotiska hjärna rädd att den är död, om jag får ont i ryggen eller växtvärk så är det missfall på gång.... Så ni kan ju gissa hur tankarna går kring ultraljudet....

"Bara jag passerat vecka 12, då blir jag lugn", tänkte jag innan vecka 12. Nu tänker jag "bara allt är bra på ultraljudet, så ska jag lugna mig". Jo visst.... Kommer jag... INTE! :(

Sist var jag ganska lugn efter vecka 10 nör vi sett hjärtat slå men jag grät av oro under hela rutinultraljudet, och så fick vi göra två med två veckors mellanrum för att de inte såg tydligt nog under första ultraljudet pga att det första var i början av vecka 18 då bebisen var lite liten och jag har övervikt som sitter mest på magen. Oron mellan de två ultraljuden var ganska jobbig, men inte värre än varje dag denna gången!

Och ändå är jag ingen hönsmamma i vanliga fall, min fyraåring är både vild och galen och ser ut som ett vandrande blåmärke och skrubbsår har han så många nu sen sommarvärmen kom att man inte ens kan räkna dem, och varken han eller jag blir särskilt rädda eller ledsna när han gör våghalsiga saker eller ramlar och slår sig. SÅ VARFÖR ÄR JAG SÅ OROLIG FÖR DEN HÄR BEBISEN NU?! Suck....

I förmiddags var vi på rul! Allt är bra med bebisen men ack så besviken jag blev då vi inte fick veta könet, min moderkaka ligger rätt över hela bukväggen så det var knappt man kunde se bebisen... Fötterna till vänster och huvudet till höger och däremellan en stor mörk fläck, moderkakan. Det förklarar att rörelserna "minskat", i takt med att moderkakan växt. Har känt vilt sprattel/ryckningar på vänster sida av livmodern när jag nyst och det är ju för att det är enda stället som moderkakan inte ligger och dämpar.

Barnmorskan hade det besvärligt med att försöka se och mäta alla delar, och att se könet var stört omöjligt sa hon och hon försökte verkligen från alla håll och vinklar, men moderkakan var alltid mitt i vägen... :(

Jag är oerhört lättad att allt var bra, så klart!

Men nu funderar jag på att fråga en privat klinik om de tror sig kunna se könet trots att moderkakan är i vägen, verkligen mitt i vägen, det kanske de kan om de har bättre tekniska möjligheter som barnmorskan på ultraljudet idag uttryckte det.

Om det funkar kommer det en bild också, den bästa barnmorskan lyckades få till på hela bebisen på en gång, med en moderkaka i vägen... Man ser åtminstone huvudet och ryggraden :)

Jag blev tillbakaflyttad 6 dagar och går därmed in i vecka 19 idag, istället för vecka 20 imorgon. Nytt bf 25/11.

Min man säger att detta är sista barnet, så då tycker jag faktiskt att jag har rätt att få veta könet (eftersom jag egentligen skulle vilja ha en trea också om några år...) :)

Jag känner hur det rör sig i livmodern, och sparkar bara när den sparkar allra längst ut i sidorna, om jag nyser blir den som tokig och sprattlar hejvilt!

Nu ligger den och trycker på vänstersidan, kanske för att blåsan är ganska full, jag orkar bara inte resa mig ur soffan just för tillfället... :)

Har mailat ultraljudskliniken och frågat om de tror sig kunna se könet trots moderkakans placering, känns rätt onödigt att lägga 1100 kr på ett extra vanligt ultraljud om de inte heller kan det. Får se vad de svarar under morgondagen :)

Nej, min moderkaka ligger mot bukväggen och täcker i stort sätt hela framsidan på livmodern, förutom en liten del nere vid bäckenets kant.

Om moderkakan ligger längre ner och ligger i vägen för "utgången" är det lite farligare och då kan man inte föda vaginalt utan får ett snitt, annars spelar moderkakans läge ingen roll, förutom att den kan vara i vägen för att se könet vid rul då... :D

Och för oss som har moderkakan fram kan det gå någon dag emellan vi känner rörelserna om det är så att bebisen sparkar mot moderkakan, men sen igår har min lille/lilla (åh vad jag vill veta NU! Ha ha) varit väldigt sparkig på rätt ställen med jämna mellanrum :)

Du är inte ensam! Ibland undrar jag varför jag skaffar ett till barn när jag redan har två - varav maken är det största och mest barnsliga barnet! Ha ha ha.... Vi skyller på hormonerna ;)

Min fyraåring är inne i värsta trotsperioden, det är mkt i hans lilla huvud och hjärta just nu, hans älskade favoritperson farfar åkte till Finland i slutet av maj och kommer inte hem förrän i augusti, vi ska också åka dit om några veckor men det känns långt bort för honom, och så det här med bebisen som han ska behöva dela allt han hittills haft för sig själv med, och så klart har han dessutom kommit in i spela ut mamma och pappa mot varandra-fasen.... Men han förvränger allt så det passar honom, utan att ens fråga mig säger han till pappa att mamma är dum för hon sa nej, det är såå synd om mej pappa! Och tvärtom om pappa säger nej, eller bara frågar varför, då springer han till mig och gråter och skriker för pappa är såååå dum! Mamma måste skälla på pappa! Och när mamma inte vill göra det går barnet tillbaka in till pappa och gråter för att mamma är dum som inte ville skälla på pappa!! Och då skrattar mamma så hon kiknar.... Ha ha ha... Och sen är han helt underbart go en stund, innan han måste testa nån ny gräns, ha ha..... Kombinationen gravid trött hormonstinn mamma och fyraåring i trotsåldern är inte helt optimal, men att ha två barn tätt och då ha två barn just nu när det är som värst hade jag nog aldrig orkat...
;)

Om en halvtimme ska jag till sjukgymnasten och få ett par kryckor för min foglossning....... De senaste dagarna har det blivit värre och värre, sen igår kan jag inte ens köra bil för det gör så ont i ena höften..... :( Så kryckor idag och läkarbesök för bedömning nästa torsdag. Bm frågade om jag har sammandragningar också, och jag vet inte. Lite "kramp i magen" ibland så jag behöver sätta mig och vila, men om det är "riktiga" sammandragningar vet jag inte.... Läkaren får väl bedöma det också.

Det var inte så här jag tänkte mig min gravida sommar precis, stappla runt med kryckor och olidlig smärta, men jag hade det på känn eftersom jag hade rejält ont med sonen också, och då hade jag inget barn att ta hand om och vara utomhus med och leka och så, även om jag just nu är en ganska tråkig mamma som mest står/sitter still och tittar på.... Tack och lov att jag väntade fyra år så han är stor nog att förstå en del och även kan leka och sysselsätta sig själv.

Vi har kvar vår (då nya, numera gamla, ha ha!) Emmaljunga citycross som vi köpte 2010 (modell 2011) till sonen som föddes i februari 2011, så den kommer vi använda :) Fördelen med att ha sparat och fyllt vinden med alla sonens gamla saker är ju att vi har allt nu, babyskydd, två bilbarnstolar nr 2, matstolar (ikeas i plast plus en stokke triptrap som fyraåring vägrar använda nu, han ska sitta på stor stol som vi vuxna, vi har även babybåge och dyna till den), en sån där batteridriven "anti-kolik-"inomhusgunga med avtagbar sits som fungerar som babysitter också, spjälsäng och skötbord, alla kräktrasor från ikea och kläder i överflöd! De föds ungefär samma årstid så bebisen kan ha de första overallerna och kläderna vi köpte till sonen i alla fall :)

Idag ska vi på privat ultraljud på Emma ultraljudsklinik, vi vill ju veta vem det är som gömmer sig bakom moderkakan ;)

Efter många buffningar och knuffningar och ett toabesök fick vi veta vem det är i magen! Först knep bebisen ihop benen lääänge, och sen låg navelsträngen mitt mellan benen, sen kneps benen ihop igen! :)

Men till slut kunde barnmorskan berätta att det är en envis liten flicka som bor i magen! Och att storebror får den lillasyster han önskar sig! ??

Och jag har inte alls moderkakan i framvägg, den ligger högt i bakvägg. Om man inte såg så noga som de så kunde man missta en kontraktion för att vara moderkakan, och de såg inte alls lika tydligt eller noggrannt på rutinultraljudet på landstingets sjukhus. Om det blir fler ska jag definitivt boka en tid på Emma Ultraljud igen! Noggrannt och serviceinriktat! :)

Vi gjorde en vanlig anatomigranskning på Emma ultraljudsklinik, de gör inte 3D förrän efter vecka 24.

Tyvärr inte... Hon låg dubbelvikt med benen framför ansiktet (de är väldigt viga när de är så här små sa bm) när hon tog bilderna vi skulle få, så det är tyvärr sämre bilder än de från rutinultraljudet. Men det gör detsamma, vi fick se henne klart och tydligt innan bilderna skulle tas ju. Hon är rätt bångstyrig redan

Storebror låg på fel håll till vecka 34 ungefär, vänd med ansiktet mot min rygg och med fötterna bak i ryggen och huvudet upp, kände aldrig några sparkar på blåsan då.

Lillasyster nu ligger med huvudet upp och ansiktet fram, och sparkar på min blåsa HELA TIDEN! Nu börjar sparkarna bli hårda och ibland gör det till och med lite ont!

Hon har två "spark-lägen" i magen, fötterna mot blåsan på dagtid och i vänstersidan när jag ligger ner och ska sova, jag ligger alltid på vänster sida när jag ska somna. Hon vill ha huvudet upp och fötterna ned alltid, precis som storebror.

Om hon vänder sig eller inte spelar ingen roll, för denna gången blir det ju planerat snitt i vilket fall som. När storebror vände sig gjorde det grymt ont, så det vore skönt om hon vände sig innan vecka 34 om hon nu känner att hon måste vända sig

Det här med att känna sparkar är ganska nytt för mig, även om det här är andra barnet. Storebror låg med huvudet upp och fötterna bak i ryggen fram till vecka 34-35, så jag kände knappt inga sparkar utan mest "bök" och knuffningar från huvud/rumpa.

Lillasyster däremot ligger med fötterna mot min urinblåsa och fastän hon bara väger runt 300 gram än så länge så kan sparkarna göra ont!!!
Vissa av hennes små välriktade karatesparkar rakt på blåsan ger en ilning genom kroppen ungefär som när tandläkaren borrar vid nerven i tanden utan bedövning....

Går in i vecka 21 imorgon, brukar sparkarna kännas så "kraftigt" redan? Eller är det för att hon riktat in sig på blåsan och endast sparkar där, dagarna i ända.... ha ha ha....

Hur har ni andra det som är i vecka 21-22, ligger era små också med huvudet upp och fötterna ner, vända framåt eller ligger de med huvudet ner?

Idag var jag på första "riktiga" besöket hos bm, när man får lyssna på hjärtljuden. Mitt blodtryck är jättebra, hb godkänt (ferretinet var mkt bra) och flickans hjärtslag låg på 146.

Hade min fyraåring med mig och han var fantastiskt lugn under både väntan innan och själva besöker, förutom när mamma blev stucken i fingret, NEJ MAMMA! Utropade han skräckslaget när han såg blodet och sprang fram och kramade mig! Ha ha ha...... Men vi förklarade varför man tar blodprov och så där och sen lugnade han sig när jag fick ett plåster.

Igår kväll kl 23 när vi var på väg hem från semestern med Finlandsfärjan och den var sådär lagom mitt ute på havet i ingenstans, så skulle jag kissa innan jag skulle sova, och vad ser jag när jag reser mig upp från toaletten? BLOD! Ett par droppar alldeles färskt blod i toan och lite på pappret, sen kom det inget mer, bebis sparkade och bökade runt så jag var inte så orolig för henne, men jag somnade inte förrän jättesent och sov otroligt dåligt.... Min man lugnade mig (försökte iaf) med vad läkaren sa när jag var på kontroll på akuten för rosa/blodblandade flytningar i vecka 16, att små blödningar och rosa flytningar är vanligt och inget att panika för men klart bra att kolla upp ändå.
Så när telefontiden öppnat på min mödravårdscentral ringde jag dit, och fick bannor för att jag inte ringt till förlossningen omedelbart efteråt. Tja, alltså vi var ju ändå mitt ute på havet mitt i natten och inte framme förrän närmare sju på morgonen, åtta timmar efter blödningen, så vad skulle de kunna göra ändå.... Men jag ringde förlossningen och barnmorskan där sa att det inte verkade oroande eftersom det var så lite och slutade direkt och jag inte hade ont men sa att vi skulle köra hem (hade ett par timmars bilfärd kvar) och sen skulle jag vila innan jag ringde dit framåt eftermiddagen och uppdaterade läget.
Jag har haft molvärk och sammandragningar ett par veckor, men nu blev jag ju oroad av dem i med blödningen så när jag ringde igen ville de ha in mig för kontroll för säkerhets skull.

Samma läkare som undersökte mig i vecka 16 tyckte att jag var nojjig denna gången också men gjorde både ul och vul och allt såg jättebra ut och livmoderhalsen/tappen vad det nu är, var 4,2 cm, jättebra sa hon. Och inga spår efter någon blödning eller något konstigt.

Men när hon sa att moderkakan såg fin ut i framvägg så sa jag att jag varit på privat ul i Malmö där de sa att den inte låg fram (som barnmorskan sa på rul) utan högt bak, och då frågade hon mig vad det här är för något då? Och menade den grå "massan" i framväggen. Men hon blev nyfiken, så efter en stunds noggrannare undersökning under tystnad förutom ett mumlande "konstigt" för sig själv (skrämde halvt ihjäl mig innan hon förklarade sig) konstaterade hon att min moderkaka är vetenskapligt konstig, för den ligger både fram och bak på samma gång, högt upp i framvägg, runt på vänster sida och sen också i bakväggen. Vetenskapligt konstigt, men inget som spelar någon som helst roll för mig eller bebisen. Mycket märklig läkare det där....
Men hon sa iaf att om jag får fler små blödningar (ett par droppar som snabbt slutar) så behöver jag inte få panik, men det är bra att kolla upp ändå sa hon. Jag kan alltid ringa förlossningen om jag är orolig eller har några frågor sa hon.

Men nu är vi äntligen hemma och har packat upp det vi hann få in i huset innan himlen öppnade sig och sjunkit ner i vår egen soffa, men jag längtar mest efter min egen säng så jag ska snart förflytta mig dit :)

Jag är i vecka 23, går in i vecka 24 på torsdag, glömde jag skriva :)