Behålla eller ej?!

I din situation hade jag aldrig behållit..... faktiskt. Lite mer mognad måste man ha och man måste även känna varandra mycket mer innan man sätter ett barn till världen.

Utifrån vad du skriver hade jag gjort abort i din situation.

Jag gjorde en abort för några år sedan (jag var 23 år då), jag var i en liknande situation som dig och jag har ärligt talat inte ångrat mig en sekund (första veckorna var rätt jobbiga men inte så att jag önskade att jag kunde göra det ogjort).

Använde ni inte skydd?

Ja, det lutar ju definitivt åt att göra en abort. Men det är ju det här känslomässiga bandet som redan skapats son är otroligt jobbigt. Hjärtat säger ja men huvudet nej.

Jag anser att vi båda har mycket mer mognad än många äldre så det hänger ju inte på det. Dessutom känns det verkligen som att vi kommer vara tillsammans livet ut. Har äntligen hittat rätt.

Det är ju många som varit i mycket värre situationer som det gått bra för.

Men jag förstår ju vad ni menar.

Jag hade gjort abort. Jag har dessutom gjort abort av ungefär samma kriterier som du. Och precis som du så sa hjärnan och hjärtat olika saker. Men kände att hjärnan nog vet bäst och jag har aldrig ångrat min abort. Och angående din mognad låter ju det jättebra, men sen skriver du att du känner att du kommer leva med den här mannen livet ut. Det visar tyvärr på omognad då nyförälskelse inte är ett tillfälle att ta livsavgörande beslut. Och även om dina känslor nu skulle vara så, hur kan du veta att han känner samma och inte är förblindad av nyförälskelse?

Jag hoppas att allt blir bra, oavsett vilket beslut du tar.

ta bort skiten du är inte redo

Hade jag varit dig hade jag behållt, den situationen du sitter i har jag varit och jag valde abort, hade jag varit dig så skriv en tråd i "ensam gravid" tror jag den heter. Å få positiva tankar, jag ogillar mitt val jag gjorde för 3 år sen. Allt går att lösa och du ni kommer att lösa det. Lycka till men skriver du på sidan abort är alla negativa och vill att du ska göra abort.

Fy fan vilka kommentarer/åsikter folk lägger asså.. förutom den sista då.

Men så är det ju, det ända folk här kan gör är ju att tycka och lägga sina personliga åsikter. Sen om man ska ta åt sig dem eller ej...

Hade min mamma lyssnat hade jag inte suttit här idag med min mage, mitt liv.
Och inte fan hade hon någon lätt start på det hela, tvärtom.
Men människan kan så mycket mer och det är valen man gör, valen som oavsett slutskede blir det rätta.

Ni behöver lyssna på er själva, på varandra och verkligen tro på den känsla det lutar mest åt. Resten kommer falla på plats. Inget är ju säkert här i livet, bra med lite distans till det hela tycker jag, det behöver inte vara ni resten av livet men det är ju ni Nu. Jag har levt världens stökigaste liv, otroligt oansvarig, haft det skit kul, aldrig trott på kärlek livet ut och tänkt att blir jag gravid då fixar jag det ensam med en varannan vecka farsa..

Nu är jag gravid med mannen i mitt liv, idag i morn.. vad som komma skall om några år..vet ej.
Fy fan vad tufft det är, så många gånger frågar man sig själv vad man håller på med, men som jag skrev för mig funkar den här distansen till det hela.

Vill bara säga, era omständigheter med jobb, utbildning ekonomi osv, låt fan inte Det bli det avgörande i erat beslut. Eran kärlek, jag håller IKKE med om att det är naivt att säga redan nu att du hittat rätt och att han är mannen i ditt liv... Vilken annan inställning skulle va rätt liksom, skepticism,, misstro?!

Hur ni än bestämmer blir det bra och kom ihåg, man pallar fan så mycket mer än vad man tror!!

Hej kära TS

Jag vet med 110% vad du går igenom just nu.

Jag känner igen mig med det du sitter och skriver.

När jag var 20 år blev jag mamma till värdens undebaraste dotter.

Jag var arbetslös gick på soss och hade en " pojkvänn " men hade uppehåll pga en massa skit.

Och var med en annan.

Blev gravid samma natt och gick och grubblade över vad jag skulle göra.

Blokade tid till abort 2 ggr men när jag väl satt där så var det redan som om jag redan hade tänkt på den rätta besluttet av att jag skulle se mitt barn

Ta sina första steg och se mitt barn komma fram till mig och ge mig en kram och höra den första mamma ordet m.m

Jag är stålt över att jag hade en kompis som var för mig och sa till mig att lyssna på mig själv och ingen annan.

Medans jag hade 2 föräldrar som ville att jag skulle göra abort.

Idag er jag 30 år har 3 barn

Och barnet jag fick som 20 åring er en stor tjej som blir 10 år i juni

Jag bor fortfarande med pojkvännen nu i maj blir det 15 år och vi har 2 pojkar oxå tillsammans och jag har skola och snart utbildning och lever livet.

Gå på din magkänsla, och inte vad andra säger till dig. Det är ett stort beslut och sen så ska man inte glömma att det finns många som mår jätte dåligt efteråt, vissa ångrar fortfarande fast de har gått flera år efter aborten.

Skriv en lista med för- och nackdelar till att behålla barnet. Läs igenom listan och känn efter ordentligt, sov på saken och fundera igen. Säger magkänslan att behålla bättre så gör du det, säger magkänslan att abort är bättre så gör du det. För det viktigaste är att du ska känna vilket beslut som du mår bäst av, så att du inte ångrar dig senare i livet att du valde att lyssna på alla andra istället för dig själv!

Tack alla fina för erat stöd. Jag har fortfarande inte bestämt mig. Jag tänker meditera över det här i några dagar och se vart det tar mig. Vad som än händer vet jag att det kommer ordna sig.