• Popetot

    Avsaknad av spermier

    Hej alla! Här är en till där inga spermier hittats. Hur orkar man ta sig igenom detta? Liksom några av er skrivit håller min man mycket inom sig och har inte behovet av att älta som jag. Hoppas jag kan hitta stöd och förståelse här inne. Vi väntar på tid för biopsi efter semestrarna.

  • Popetot

    Vi fick beskedet för ca tre veckor sedan. Det har varit lite av en dimma sedan dess. De första dagarna visste vi inte var vi skulle bli av. Sen hade vi några veckor med annat att tänka på så det gick ganska bra. Nu har vi en dip igen. Han har lämnat två prover som visat noll simmare. De har gjort ultraljud och han fick lämna blodprov. Hormonhalter är ok. Någon som var för hög. Senaste provet var nog bara sjukdomar tror jag (hiv, hepatit osv) som jag inte är särskilt orolig för. Nu väntar vi som sagt på biopsi. Troligtvis i augusti. Hur var det med er, har ni gjort biopsi?

  • Popetot

    Oj, såg nu att du skrev att ni skulle göra i augusti. Jag känner som du, vad tar man sig till om där inte finns några?

  • Popetot
    999 skrev 2015-07-09 16:57:43 följande:

    Vi fick reda på det för fyra veckor sedan. Vi verkar ligga ungefär i samma fas som er då i utredningen, eller vad man ska säga. Han har bara lämnat ett spermaprov. Hormonproverna var normala, men fsh var något förhöjt. Inget att anmärka på enligt läkaren. Vet du vad din man fick för fsh värde? Hans testiklar är något små också. Det tyder på ingen eller liten spermieproduktion, tror läkaren. Har de undersökt din mans testiklar? Upplever precis som du säger, att vi befinner oss i en dimma. Hur går era tankar kring donerade spermier?


    Lite osäker på vad fsh värde är. Det var något som var för högt. (Hjärnans signalen till testiklarna). De undersökte testiklarna och såg på ultraljudet att han eventuellt har cellförändringar. Detta ska undersökas samtidigt som man gör biopsin i jakt på spermier. Inget kul att höra om cellförändringar men ändå skönt att de ser och åtgärdar det nu så att det inte utvecklas till något farligt. Cellförändringar i sig kan vara anledningen till avsaknaden av spermier. Jag är livrädd men ändå förberedd på att vi inte kommer hitta några. I nuläget känns donerade spermier uteslutet för oss båda. Kanske ändrar vi oss en dag men det känns väldigt främmande. Hur tänker ni?
  • Popetot
    Vissla88 skrev 2015-07-11 23:59:38 följande:

    Åh vilken tid det ska ta att få provsvaren... Har fortfarande inte fått svar på mannens blodprov (det där dom ska kolla kromosom-grejer och sånt). På onsdag ska vi gå och lämna prover inför vår remiss till sahlgrenska.

    Dagarna både går långsamt och fort. Sjukt att det känns både och.

    Jag har kommit ner i en jätte dipp. Åkte till stan innan idag för att köpa en present inför ett kalas imorgon och kom på mig själv efter nån timme att jag stått och läst på bokomslag och gråtit för mig själv inne på bokhandeln. Jag visste inte ens vad jag gjorde inne i bokaffären, skulle inte ha något där. Jag känner att jag inte kan fokusera helt när jag kör bil, alla tankar är på annat håll. Blir rädd för mig själv.

    Fick en kommentar från några bekanta som sa i ett samtal om barn och vad dom varit med om osv, att "skaffa inte barn, lev livet och gör det du vill innan. Passa på att njut, res, plugga" om dom bara visste... Vet ju att det absolut inte var något illa menat men jäklar vad ont de orden gjorde.

    Fått mer och mer tankar om huruvida livet är värt att leva eller inte och det blir jag speciellt rädd för. Är så mycket som kommer upp som har hänt i mitt liv, så det är inte bara detta med barnskaffandet som gör det men det var detta som gjorde att bägaren rann över. Jag skulle absolut inte göra nåt dumt men tankarna skrämmer mig. Att jag ens tillåter dom att komma.

    Så här sitter jag och tycker synd om mig själv. Känner mig så otroligt självisk och glömmer stundtals av att det inte bara är vi som går igenom detta. Och det är ju faktiskt VI, inte bara JAG.

    Nä detta gled väl ifrån ämnet något men behövde bara skriva av mig.


    Min första tanke när jag läser detta är att du måste be om hjälp. Du behöver ju samtal med någon proffesionell.

    Det är oerhört många tankar och kanske svårt stt reda ut på egen hand.

    Jag kommer själv att göra så snart. Även om man lever ihop med en person man älskar över allt som är ens bästa vän så räcker inte alltid de samtalen till. Många kramar till dig! Hoppas du snart får positiva besked!!
  • Popetot
    Vissla88 skrev 2015-07-13 18:29:37 följande:

    Det som jag hatar med detta måendet är att det idag känns dumt att jag mådde som jag gjorde. Idag är det inte alls lika jobbigt. Låg och funderade igår på vart jag ska vända mig nu i semestertider om jag skulle behöva prata med någon akut vilket jag hade behövt i lördags... Jag tror bara att det har blivit för mycket av allt just nu. Har 3 pass kvar på jobbet innan jag har nästan 5v semester och då hoppas jag att jag hinner landa i allt. Var inte tanken att jag skulle skriva ett "tycka-synd-om-mig-inlägg" men behövde verkligen skriva av mig.

    Tack "Popetot" och kram tillbaka!


    Jag förstår exakt vad du menar, att man känner sig dum när man har en bra dag. Men tänk som så: om du får hjälp av terapi så kan du använda de verktygen du får där när du mår dåligt. Jag kommer från en bakgrund med mycket kärlek men där stress och psykisk ohälsa inte existerar. Det har nästan varit lite fult att må dåligt. Bara de svaga gör det. Det har dröjt till nu, när jag är över 30 som jag tänker att det är något man måste ta tag i. Hjälp finns när man behöver. Även det som inte syns, som man bara känner. Är du i utredning kan de nog dessutom slussa dig vidare till psykolog eller liknande. Jag tycker det är bra du ventilerar. Jag tror alla här inne känner igen sig! Kram
  • Popetot
    999 skrev 2015-08-28 11:47:34 följande:

    Jag tycker det är fruktansvärt bemötande ni får, när är det tänkt att ni ska träffa en läkare då? Hittills har ni alltså bara lämnat blodprover och spermaprover? Men inte fått träffa någon läkare som undersökt dig och din man? 

    Konstig fråga av läkaren, att fråga om hans testiklar är normala? Det är ju ingenting som går att se med blotta ögat, om de inte är extremt små. Läkaren känner och klämmer för att konstatera om de är små eller inte. Min mans testiklar ser fullt normala ut, både utseende- och storleksmässigt. Jag hade aldrig beskrivit dem som små, men nu tyckte två olika läkare att de är mindre än normalt i alla fall. Det borde de ju veta, att de inte kan fråga er om det. 

    Om jag var er, så skulle jag faktiskt överväga att söka specialistvård (Carlanderska), men det beror ju lite på när ni tror att ni kommer få komma till Sahlgrenska och också den ekonomiska biten. Det handlar ju om rätt så mycket pengar. Men självklart kan ni söka vård direkt på Carlanderska om ni tycker det känns bäst och är värt det. Men om ni ska få komma till Sahlgrenska snart så skulle jag nog väntat med att vända mig till Carlanderska. Det kan ju vara skönt för er att först få reda på hur stor chans det är att de hittar spermier via en vanlig biopsi, även om din man har höga fsh-värden så kan det vara så att han har en blockering i sädesledaren som hindrar spermierna att hitta ut (även om chansen dessvärre är liten att det är så det ligger till). Ni har ju rätt till gratis utredning och behandling på ert landsting, frågan är om ni orkar vänta för att utnyttja det eller om ni vill gå vidare direkt. 

    Vad gäller provtagningen, så var det samma för min man. Proverna tog på eftermiddagen efter att vi hade ätit både frukost och lunch. Jag tror inte att det är någon fara, men vad vet jag. Jag utgår från att de är så pass kunniga att de vet vad de gör. 

    Idag var min man och jag hos kuratorn igen. Vi pratade om att sjukhuset inte vill bekosta vår micro-tese och IVF-behandling på Carlanderska, trots att de inte kan hjälpa oss vidare. Jag kan köpa att de inte vill bekosta micro-tesen, men vi har rätt till tre gratis IVF-försök och om inte de kan hjälpa oss med det för att de inte hittar spermier i min mans testiklar, så borde de åtminstone betala IVF-behandlingen ifall Carlanderska hittar spermier. De är ju "skyldiga" oss tre IVF-behandlingar, så vad spelar det för roll om vi gör det hos dem eller hos en privat klinik? Vi hade mer än gärna gjort det hos dem, om de hade hittat spermier, men nu har de inte gjort det och säger att de inte kan hjälpa oss vidare. Kuratorn tyckte absolut att vi ska ta den diskussionen med vår läkare på återbesöket om några veckor, för att vi har bra argument, och hon skulle prata med dem för att se till att vi får en tid för återbesök så snart som möjligt. 

    Jag är så jäkla trött på hela den här karusellen. Jag orkar snart inte bry mig om att få barn. Kanske bäst att bara acceptera läget och börja vänja sig vid tanken att leva ett barnlöst liv. 


    Så tråkigt att höra att ni inte lyckades i biopsin. Vi ska på biopsi i slutet av september. Jag är jätterädd men samtidigt inställd på dåliga besked. Dock har jag märkt att jag nästan "hoppas" på inga spermier för då skulle denna karusell som ännu så länge inte gett oss några goda besked vara över. Det tär på mig och oss. Om vi får veta att vi inte kan få barn så kan jag fokusera på annat i livet. Investera i vår relation. Men dessa tankar känns oerhört förbjudna och elaka. Känner någon igen sig i mina tankar?
  • Popetot
    999 skrev 2015-08-28 19:15:10 följande:

    Ja det är fruktansvärt tråkigt, men kan känna igen dina känslor lite grann. Vi regerade inte så starkt på det negativa beskedet som jag trodde att vi skulle göra, men vi har mått dåligt i flera månader nu så kropp och sinne säger väl ifrån nu, att nu får det vara nog! Men samtidigt så har vi bestämt för att ge det ett till försök och söka oss vidare till Carlanderska (som jag skrivit ovan), så vi håller oss fast på karusellen ett litet tag och hoppas att vi inte ramlar av och slår oss. 

    Hur går era tankar kring alternativa vägar? Donerade spermier? Adoption? 


    Jag skäms något fruktansvärt för dessa känslor. För vår del har min man eventuella cellförändringar sim kan vara bakomliggande de uteblivna spermierna. Jag tror det är min rädsla där som talar mycket. Fokusen har lite flyttats från barn till hans hälsa. Och att han är frisk är ju viktigare än allt annat.

    Just nu känner vi båda att adoption är uteslutet. Vi kommer inte orka med den utredningen. Då väljer vi hellre att vara utan barn. Och det är vårt barn jag vill ha. Jag kan inte tänka mig att ta emot spermier från någon annan. Kanske ändras detta senare :/
  • Popetot
    Hannis83 skrev 2015-08-28 20:22:19 följande:

    När vi fick vårt första besked kunde vi inte heller tänka oss donation men under resans gång när jobbiga besked avlöste vart annat så valde vi ändå att sätta upp oss i kön om det var så att vi skulle ändra oss. Att ta emot någon annans spermier känns väl lite sisådär det är många frågor som surrar i huvudet både kring barnet men också om donatorn. Samtidig så vill vi ha ett barn tillsammans och vi båda vill vara med på resans gång så ju längre tiden har gått ju mer ok känns det. Vi tar det som det kommer :) Vem vet, än så länge har det ju inte hittat några avvikelser på mig men det skulle inte förvåna mig om det här skiter sig också. Så underbart positiv jag kände mig där :) 

    I alla fall om det är så att ni tillhör Sahlgrenska så skulle jag råda er till att i alla fall sätta upp er på listan då väntetiden nu är uppe i nästan två år, vi har väntat sedan november 2013. Mycket kan hända under väntans gång men skulle ni ändå känna att ni inte vill när ni väl kommer fram så kan man ju alltid tacka nej, bättre det än att efter kanske ett år ändra sig och sedan sätta upp sig :)


    Tack för ditt svar. Vi ska först få svar på biopsin. Beroende på hur det går får jag ta upp det här med donation. Min man mår så dåligt i detta och att det är "hans fel" (förstå mig rätt, jag anklagar honom verkligen inte) så jag är försiktig med att stressa fram något. Men ska ta en funderare på om vi ska ställa oss i kö. Vi utreds på rmc i Malmö. Ingen aning om kötiderna där. Någon som vet?
  • Popetot
    999 skrev 2015-08-29 16:34:50 följande:

    Jag känner precis samma sak. Adoption är uteslutet och donerade spermier kan jag inte tänka mig heller, men som du säger så kanske det ändras. Men jag vill inte ens behöva överväga det eller ta emot donerade spermier som en "kompromiss" för att vi annars inte kan få barn. Önskar att jag slapp överväga det ens. Vad tänker din man om donerade spermier? Skulle han kunna tänka sig det. Min man säger att han vill ha barn och att blod inte är tjockare än vatten. För han är det absolut ett alternativ, men inte för mig... 

    Om det skulle visa sig att han inte kan få barn alls (om m-tesen också misslyckas) så vet jag att han vill gå vidare till donerade spermier. Han säger att han inte kan tänka sig ett liv utan barn. Jag å andra sidan kan inte heller tänka mig ett liv utan barn, men kan inte acceptera att ta emot donerade spermier. Snacka om att fastna i ett hamsterhjul. 


    Så väl jag förstår dig! Jag känner ett obehag inför att ha en främmande mans barn att växa i mig. Jag dömmer ingen som väljer att ta emot spermier men det känns helt fel för mig. Men vem vet, kanske kan jag komma att ändra mig. Men just nu känns det otänkbart. Min man vill inte heller alls det. Tror på något vis att vi i så fall troligare skulle adoptera även om vi redan uteslutit det också. Jag har en riktig pissdag idag och önskar bara att detta är en otäck dröm. Jag hoppas verkligen att ni kommer lyckas genom tesen!
Svar på tråden Avsaknad av spermier