Nervernautanpå

Äldre 29 Mar 21:11

2466 svar

Avsaknad av spermier

Hej, får man hoppa in i eran tråd?

Jag och min kille har precis som ni 0 spermier och har därför fått gå på donator. Vi har för några år sen gjort några inseminationsförsök i danmark som tyvärr inte gav resultat. Nu efter ett lite för långt uppehåll (det är så sjukt jobbigt när det inte funkar) har vi äntligen kommit igång igen. Den här gången i Sverige. Vi har kommit till en jättebra klinik och det känns bra. Idag gjorde vi första inseminationsförsöket efter att igår fått igång ägglossningen lite tidigare med hjälp av spruta (pga påskhelg) och ska köra på med lutinus i några veckor också. Jag hoppas sååå mycket att det ska funla denna gången för hur många mislyckade försök orkar man? Men det måste gå... förr eller senare.

Ska läsa igenom tråden lite grundligare. "Kul" att se att man inte är ensam i världen om detta.

Nervernautanpå

Äldre 29 Mar 22:26

#1403

Kallamakka skrev 2018-03-29 21:45:01 följande:

Välkommen! Läste själv igenom alla meddelanden här, man är verkligen inte själv. Här finns det många starka personer som klarat sig igenom en mega process. Glad för att jag hittade hit!

Tack!

Ja på något vis känns det ju lite lättare att andra går igenom samma sak trots att man inte önskar detta till någon.

Jag har jättesvårt för alla undersökningar och är nog en rätt jobbig patient då jag får panik av det mesta. Bröt nästan ihop bara av att läkaren sa att jag skulle ta ägglossningssprutan själv. Det slutade med att jag fick hjälp av en sköterska. Men bara det funkar nu...

Nervernautanpå

Äldre 30 Mar 09:32

#1406

Kallamakka skrev 2018-03-30 09:20:18 följande:

Åh fy det låter inte lätt, tänk på vad sprutorna gör möjligt så kanske det "lättar" lite! Än så länge har jag ingen erfarenhet av sprutorna, kan tänka mig att det känns läskigt med dem :/

Håller tummar å tår på bästa resultat! :)

Ja alltså sprutan gör ju inte ont egenligen, men har fobi för sprutor så det blir mest anspänningen innan som är jobbig. Jag gör vad som helst för att det ska lyckas, bara att bita ihop. Men det är ju jobbigt för det. Får hoppas att hormonerna inte gör mig till en häxa nu. Har tack och lov en stöttande sambo....

Nervernautanpå

Äldre 30 Mar 09:38

#1407

Ontopic skrev 2018-03-30 09:18:13 följande:

Vad tråkigt att läsa att det här har varit en resa på flera år för er utan att nå målet.. Håller mina tummar för att det går vägen den här gången. Hur många inseminationsförsök gjorde ni? Själv är jag och sambon i startfasen för insemination med donator i Danmark, vi vill inte vänta på att få dra i gång i Sverige. Tid är ju dyrbart!

Vi gjorde tre försök i danmark på storkkliniken. Nu provar vi i sverige. För mig har den här resan varit fruktansvärt jobbig. Hela processen med undersökningar osv tar på psyket, främst då jag överlag har fobi för sjukhus och allt som hör till.

Jag upplever att dom har varit mer noggranna i sverige än dom var i danmark. Men det handlar väl mest om var man är och vad man vill ha. Dom var supertrevliga i danmark och förstående, mer kliniska i sverige. Men i slutändan vill jag ju bara att det ska funka, behöver inte nån som klappar mig på huvudet för det är lika jobbigt ändå.

Man får inte tappa hoppet, för vissa går det första gången och för andra tar det längre tid.

Nervernautanpå

Äldre 2 Apr 01:04

#1422

Ontopic skrev 2018-04-01 18:29:19 följande:

Tre försök är ändå många, tycker jag iaf. Har ni under tiden kommit fram i ?kön? i Sverige då? Jag förstår dig helt och håller. Tycker det är svårt att smälta hela grejen och allt man ska gå igenom för att få ett barn. Lätt att bli bitter. Men där får man jobba med sig själv hela tiden..

Verkar vara många som valt storkkliniken. Det är ett svårt val det här med klinik. Man har ju egentligen ingen aning om vilka som är bra/mindre bra.. Körde ni med hormonstimulering vid inseminationsförsöken?

Hoppas ni lyckas nästa gång nu ????

Vi stod inte ens i kö i sverige första gången. Hade varit hos gynekolog och förklarat läget men blev så dåligt bemött efter att jag förklarat att vi funderade på danmark. Storkkliniken som vi ringde gav ett helt annat intryck och då struntade vi i sverige helt enkelt. Hade i ärlighetens namn inte läst på tilltäckligt så visste ingenting annat än den infon vi fick från storkkliniken. Så vi gjorde varken hormonbehandling eller spolning då ultraljudet såg bra ut och ägglossningen fungerade.

Vi var hoppfulla men det gick inte vägen och det var superjobbigt. Så sen stannade vi upp efter tre försök. Det blev för psykiskt jobbigt för mig.

Men efter ett tag blev det ju för svårt att inte försöka också. Så vi tog kontakt med sjukvården i sverige, en annan kvinnoklinik än förra gången. Det har gått jättefort (första besöket var strax före jul med kuratorsamtalen, och sen spolning och olika undersökningar) och nu på skärtorsdag gjorde jag min första inseminering. Känns som att allt har gått mer rätt till på något vis? Eller om jag är mer beredd. Vill vara hoppfull men vågar inte riktigt....

Förlåt för novellen. Har ingen att prata med detta om förutom min sambo.

Nervernautanpå

Äldre 2 Apr 21:01

#1433

Ontopic skrev 2018-04-02 16:23:55 följande:

Jag är egentligen inte heller så påläst kring allt. Känner bara att Danmark är en snabbare väg just nu. Där händer det saker snabbt om man vill.. Sjukvården i Sverige har jag inte fått någon direkt uppfattning om då det under 1 års tid inte gått snabbt. Lång väntetid mellan undersökningar och sen sambon gjorde tesa har vi inte hört någonting... så under tiden har vi öppnat dörren till Danmark. Vi får se om det leder någonstans.. Jobbigt att det är en bit dit!

Jag förstår verkligen känslan av hopp som bara måste ha försvunnit när det inte sen gick vägen. Sen att det tar ett tag innan man orkar ge sig in i svängen igen är inte konstigt. En sån här resa tär på en något otroligt! Vilken klinik har ni kontaktat nu i Sverige?

Bara skriv om du vill! Man behöver prata av sig!

Tack, det är så tryggt på något vis att prata med människor som går igenom samma sak.

Vi har valt Livio i Falun. Hade en jättebra kontakt med kvinnokliniken på sjukhuset och blev sen remitterade till livio. Och där hade dom i princip ingen kö alls så det gick fort. Känns otroligt bra än så länge. Men jag har som sagt svårt att vara hoppfull för mådde så dåligt när det inte gått vägen tidigare.

Vi valde ju danmark först mest för att få kontroll över viljen donator vi ville ha. Och för att slippa kö. Om inte inseminationsförsöken funkar nu blir det ivf, men då blir vi tvungna att åka till Uppsala. Hoppas slippa det.

Var i Danmark tänker ni gå?

Nervernautanpå

Äldre 3 Apr 08:02

#1435

Ontopic skrev 2018-04-03 07:06:43 följande:

Det är en helt annan förståelse från de som sitter i samma båt, tyvärr. Den här sitsen vill man inte att någon ska sitta i. Men visst är det ?skönare? att prata med någon som förstår..

Jaha okej i Falun! Vi har varit remitterade till Linköping, eftersom vi bor i Småland. Men som sagt bara kommit till det skedet att vi gjort ingreppet på sambon. Sen blev det tyst.. Men vad skönt att det inte har dragit ut på tiden nu för er och att det ändå går framåt. Hoppas ni slipper ivf och att det tar sig med inseminationen! Hur är dina prover och så? Inget som gör det lite svårare?

Vi tog kontakt med Vitanova. Och än så länge har det ändå känts okej med den kontakten vi har haft. Visst är man otrolig för hur det känns om man väl kommer dit och ska göra insemination..

Jag tror säkert att du kommer få en bra känsla för kliniken i danmark, dom är proffs. Insemination går ganska fort. Vi åkte ju igenom halva landet när ägflossningen kom för att ta oss till köpenhamn. En upplevelse bara det. Rätt knäppt när man minns tillbaka.

Jag har inget som gör det svårare hos mig förutom förhöjt prolaktin som jag äter medicin för.

Hur är det för er där?

Nervernautanpå

Äldre 3 Apr 21:49

#1437

Ontopic skrev 2018-04-03 14:19:22 följande:

Jag hoppas det också! Bara svårt att få allt mellan Sverige och Danmark att klaffa. Detta eftersom jag troligtvis har PCO och ska hormonstimulera denna cykel. Jätte nervöst! Framförallt svårt att få till det här med att ett ultraljud ska göras några dagar in i cykeln för att mäta äggblåsor (lätt att bli överstimulerad).. Och är det för många får man inte ens åka. Privata gyn hade redan ont om tider samt att läkaren denna vecka är bortrest.. Så knöligt!

Jag vet vad jag har och vänta mig med andra ord!

Skönt att det inte är något som ställer till det från din sida! Här är det lite dubbel trubbel så att säga..

Tråkigt att det är så lång väntetid för er. Har förstått att det är väldigt olika runt om i landet. Tyckte också det var svårt med samarbetet mellan danmark o sverige. När man har långt att åka måste man ju göra vissa delar hemma. Så det är lite bökigt. Hur har du gjort med jobb och så, tänker om du berättat för chefen typ. Jag har valt att inte säga nåt.

Nervernautanpå

Äldre 4 Apr 09:20

#1440

Ontopic skrev 2018-04-04 07:09:45 följande:

Ja det är knivigt. När vi fick reda på det här i september så rasade ju världen omkring. Och att jobba som förskollärare med barn runtomsig hela dagarna så tog det lite knäcken på mig. Så jag har varit sjukskriven på halvtid sedan oktober. Det blev för mycket, så chefen och jag har en öppen dialog. De flesta omkring oss vet om vår sits, på gott och ont såklart! Hur känner ni där? Jag vill bara komma framåt i den här resan.. Sjukvården i Sverige vill ju att man ska ?må bra? innan man drar i gång med det här. Jag kände bara suck.. Att de liksom inte förstod. Men men ???? Hur har du tagit beskedet? Kunnat leva på ändå?

Ja usch vad jobbigt. Förstår att det inte är lätt då. Jag har inte pratat om det mest av respekt för min sambo då det är hos honom "felet" sitter. En familjemedlem till mig vet och hans närmaste familj vet. Det jobbigaste tycker jag är alla uppmaningar från omgivningen, "är det inte dags för er att skaffa barn snart", "vill ni inte ha barn" osv. Vi har varit ihop i snart 10år så klart att folk undrar. Men otroligt jobbigt att hitta på förklaringar hela tiden. Gått över till det blir när det blir.

Jag tycker naturligtvis det är jobbigt att vi får använda donator. Främst för att när dom flesta skaffar barn så är det skönt och bra (förhoppningsvis) och inte smärtsamt psykiskt och fysiskt. Men han kommer fortfarande vara pappa till mitt barn och det känns viktigast. Hur har din man tagit detta?

Nervernautanpå

Äldre 4 Apr 14:55

#1442

Ontopic skrev 2018-04-04 14:17:14 följande:

Nej jobbet har varit en faktor som har varit så tung att hantera. Så många aspekter som påverkar en.. Vad jobbar du med? Ah jag förstår hur du menar. Och uppmaningarna är hemska. Man får tänka att omgivningen inte vet bättre... Åh så svarar man lite överstruket och lider på insidan. Usch jag vet! Hemskt...

Jag sörjer nog också fortfarande att mannen inte blir biologisk pappa. Att inte se likheter osv.. Man får trillskas med huvudet hela tiden och känslor som hör till. Min sambo har tagit allt mycket bättre än vad jag har gjort. Han tänker med logiskt och framåt! Lite nu är det så här och den här vägen finns för oss. Hur har din sambo tagit det?

Min sambo har tagit det hårt. Han tycker det har varit superjobbigt men har ändå kommit till insikt med att vi inte har något alternativ. Det har gått så pass många år att han har tagit sig igenom den sorgen, men det är klart att det är jobbigt. För honom har valet av donator varit oerhört viktigt.

Jag jobbar i butik som säljare i ett köpcenter. För mig har det nästan varit lättare att jobba för att tänka på något annat, men i din situation blir det ju annat såklart!

Avsaknad av spermier

INNEHÅLL