Avsaknad av spermier

Åhh jag beklagar! Det är så orättvist allt ibland. Allt man vill är ju att det ska gå!! Styrkekram

Så himla svårt att tackla.. Och att finna en väg framåt utan att gräva ner sig. Tror du att kliniken rekomenderar ivf framöver? Hoppas det ger med sig nästa gång!

Vi var på vårt samtal i veckan uppe i Linköping. De tyckte insemination i första hand för oss, men att det kunde dröja 3-6 månader innan vi får göra första försöket. Känns som en evighet.

Då kanske man testar en annan donator nästa gång.. Om inte annat kan du ju som sagt be om att få kolla prolaktinvärdet på nytt. Dock tycker jag som du att det är något de borde ha koll på iaf? Men för säkerhetsskull liksom..

Vår behandling skulle gås igenom och godkännas på en behandlingskonferans och sen antar jag att det är kö som gör att vi får vänta. 3 månader känns ju okej men ett halvår känns långt...

Ja det gör det verkligen. Vi får se hur lång tid det tar... Förhoppningsvis får man komma där i augusti men det är väl att ha lite för höga förväntningar kanske. Är det nu i veckan du kan kontakta kliniken för att höra hur ni ska gå vidare?

Ja det känns som om allt hänger på hoppet hela tiden! Man är så maktlös i allt. Kan inte styra något..

Får se vad de säger nu och hur ni ska/kan gå vidare? Vad känner du? Hur går tankarna? Kram

De borde ju kunna kolla värdet och se så det inte påverkar! Tänk att hela livet påverkas av den här sitsen man har hamnat i. Jag förstår dig helt och hållet i att du inte vill vänta en månad nu när ni är i gång och försöker behandla igen. Jag kan nästan känna att jag är lite rädd för att börja försöka.. Just för motgångarna om det inte tar sig. Man vill ju som du säger bara att det ska lyckas!

Förstår dig verkligen men man måste våga för att även lyckas. Jag är rädd för samma sak men utan att börja kommer det absolut aldrig ske något.... kram

Jag tänker på båda, men främst nu allt som jag går igenom när vi använder min mans spermier. 

Ja, jag tänker också så hela tiden! Ju längre tiden går desto mer tänker jag att jag säkert inte kan bli gravid, att det säkert är fel på min kropp också... Jag har ju alltid velat ha barn, men tänk om jag aldrig någonsin får det? Vad gör jag då? Är mitt liv värt att leva då? Sen funderar jag på om det är mina katastroftankar som är orsaken till att inget fungerar. Är jag för negativ och orolig att det är mitt fel att kroppen inte kan bli gravid?

Alltså. Tänk på hur många som lyckas. Inte bara såna i vår sits. Homosexuella kvinnor, ensamstående osv. Håller med dig om att forum kan vara negativt för tankarna för du vet ALDRIG hur din egna resa kommer se ut även om 100 personer lyckas. Jag funderar därför på att ta paus härifrån ett tag.

Min man är på tåget att börja denna månad! Mensen var beräknad igår, det innebär att vi påbörjar vår resa snart. Läskigt men försöker tänka att normala par också kämpar ibland och det tar tid.

Det är ju helt klart på gott och ont såklart. Men precis som du skriver så försöker man så gott som det går för att nå målet.

Vad bra att värdet ska kollas över! Sen tror jag verkligen att du i slutändan fixar sprutorna om det skulle bli aktuellt. Jag hade en vän som var livrädd men det hade gått bra sen när det väl var dags. Kram kram

Jag förstår dina känslor. Men att du inte lyckats med insemination säger inte så mycket. Min gyn (fd IVF-läkare) sa att han rekommenderar mig skippa inseminationer pga låg chans o köra på IVF direkt. Jag förstår det är svårt om man är rädd, men det kanske besparar hjärtesorg? Jag är med ny på ett jobb (som jag dessutom älskar) men ärligt talat så bryr jag mig inte just nu. Barn är viktigare.

Nu är mensen här... Det innebär att vi måste bestämma idag om vi ska påbörja vår resa imorgon (börja mef hormonstimulerande). Vi gifter oss om exakt 4 mån, rädslan finns att klänningen inte kommer passa mig OM vi skulle ha turen att bli gravida direkt. Får nästan kalla fötter nu. Vågar man köra? Eller ska man vänta? Som sagt, kalla fötter...