Avsaknad av spermier

Åh, det var du <3! Otroligt skönt att träffa någon i samma sits. Har också tänkt att jag i framtiden skulle vilja jobba på IVF-klinik och fantiserar om att i framtiden (när allt är bra) hålla föreläsning om ofrivillig barnlöshet på utbildningen! Tror att vi båda skulle ha extremt mycket att tillföra. Hoppas innerligt att ni får ert barn och att du börjar jobba där. Gick du klart utbildningen? Vad är din mans infertilitets problem?  Förstår att det är påfrestande, vi fick svaret en vecka innan jag skulle ut på min första praktik- mörkret och ironin i det. Har dock lyckats ändra så jag får skriva uppsatsen först istället och landa i detta. Jag tänker att det kanske kan hjälpa en att inte isolera sig från gravida med att arbeta med det? Någon form av exponerings kbt ;). Äsch, jag vete tusan. En del av mig tänker att jag kanske borde ta ett uppehåll med studierna och vänta tills "bättre läge" men å andra sidan vill jag inte kapitulera för detta tillstånd utan försöka kämpa.

Det är tråkigt att höra om era negativa erfarenheter från ANOVA, blir orolig. Enligt min sambo gör dom micro-tesa på ANOVA? 
kram

Vad glad jag blir att du fortsatte utbildningen och är nöjd med det beslutet <3. 
Och vad skönt att det ändå verkar finnas hopp för er att få biologiska barn! Förstår att hoppet tryter och svänger fram och tillbaka. Det hjälper ju då inte att vården strulat till det för er, när dom behöver vara ett ankare. Det är mörka tankar som säger så där till dig, jag tror absolut att din kropp kan bli med barn. En kan inte tänka sig till barnlöshet. En dag, på något sätt <3.
Tack för förtydligandet med ANOVA, konstigt att dom sagt så till min kille (även om jag tyckte det lät otroligt konstigt med operation på en mottagning).. Jag är orolig då han har manlig infertilitet i släkten =/. Var orolig för detta från dag 1 och såg till att vi snabbt blev utredda. Jag hoppas så innerligt att utredningen visar en chans. Men annars antar jag att det är ett resultat som man får förlika sig vid och sakta acceptera. Jag mår väldigt dåligt i detta, det svänger från dag till dag och från timma till timma hur jag känner. Ena stunden stark och positiv för att 5 timmar senare ha sån panik att jag gråter tills jag blöder näsblod (fick mig att sluta gråta så det var väl kroppens sätt att be mig att lugna mig). Har fått tid på vårdcentralen nu och tänker att jag kanske behöver lite hjälp med SSRI. Sen har min sambo ordnat ett samtal med en kurator på ANOVA. Jag vill ta mig igenom detta utan att behöva se världen genom ett grått filter och utan att känna avund- det är känslor som bara dränerar mig på energi och styrka. Vi är så starka som kämpar oss igenom detta.

Fick nyss reda på att en till vän är gravid. Känns som jag ska dö av sorg. Vad är meningen?

Hej! Jag och min sambo började vår utredning i början av förra året, med en standard utredning på Mamma Mia. Det gjorde ultraljud på mig och sperma prov fick min sambo lämna. När provsvaren kom så såg mina blodprov bra ut men man hade inte hitta några spermier. Och det kändes som tiden stannade, jag har hela tiden intala mig att det är psykiskt att det sitter i mitt huvud och att efter utredning skulle allt lösa sig. Hos Mamma Mia hade vi oturen och få en otroligt dålig gynekolog som var väldig okänslig till situation och valde helt fel ordval.

Vi fick i alla fall veta att de skulle skickas en remiss till ANOVA för min sambo där vidare utredning skulle fortsätta. Hela vår värld vändes upp och ner, helt plötsligt hade man massor att ta ställning till och fundera över.

Min sambo och jag pratade ganska snabbt om våra alternativ och kom fram till att om man inte hittar något efter utredning så kommer vi använda oss av en donator, då vi båda gärna vill uppleva en graviditet. Det tog några veckor tills han fick en tid och där fick han återigen lämna ett prov. Men det fanns tyvärr inget på de heller. Jag själv var aldrig med på ANOVA men min sambo har bara pratat bra om dem och inte haft några problem.

Efter sista provet skickades det en remiss till Karolinska för vidare utredning. Sommaren kom och allt hamnade på paus men i september fick han en tid för nästa "ingrepp" på karolinska. Vet inte alla termer men då tog man prover med spruta i pungen på två olika ställen. Men återigen inga spermier...

Nästa steg som då var framför oss var Micro tese. Väntetiden sa dem upp till 6 månader men sedan gick det kanske två veckor och vi blev kallade för ett möte med kirurgen och min sambo fick tid för Micro tese två veckor senare.

Den är nu gjord och det har gått några veckor, han börjar bli nästan helt återställd. Dock blir vårt resultat att man inte hittat några spermier. Man vet inte vad detta beror på, antigen medfött eller något som har hänt.

Vi står nu i donations kö och har redan haft de obligatoriska kurator samtalet och har snart läkartid för att planera processen.

Senaste tiden har allt gått väldigt snabbt, har kanske varit två-tre veckor mellan besöken. Vi förstår knappt själva att det inte är långt bort till att snart få göra ett försök då senaste året endast varit en lång utredning.

Vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg, men kände väll att jag ville dela med mig av hur det varit för oss och tänker att de kanske hjälper någon i en liknande sits. Har inte skrivit om detta "offentligt" förens nu.

Skönt att höra att sorgen kanske lättar snart. Är outhärdligt detta, inget jag varit med om sorgemässigt är jämförbart och då tycker jag att jag varit med om en del. Usch.. vad jobbigt och trist när folk i branschen inte är mer finkänsliga- det borde liksom ingå i vår yrkeskod.

Vi vet inte så mycket, men båda hans morbröder som är infertila. Den ena har en translokation och den andra har inga spermieproducerande celler. Så hoppas innerligt att det inte är någon medfött kromosomgrej. Annars tror jag att männens spermieproduktion ärvs från Y (alltså från hans pappa där inga problem finns). Men med tanke på den starka herediteten, med två himla morbröder, så donar den oron. Förhoppningsvis får vi svar från spermaprov nr 2 inom några veckor och då förstår jag att man får en hint av vad det kan röra sig om. Men det är komplicerat att försöka förstå, det räcker med att kunna kvinnan. Hur har alla undersökningar sett ut hos dig? Min gynekolog har vid tre tillfällen sagt "jag vet att jag tjatar om detta men du har så kort menscykel". Min är på ca 25 dagar i snitt, i min värld och enligt läroböcker så ska inte det vara något märkligt? Har bett att hon ska ringa upp mig men bli rädd att hon även oroar sig för att det är något "fel" på mig, typ kort lutealfas eller liknande.. Något som kan störa den dagen man väl försöker så ett litet barnfrö där. Det hjälper mycket att skriva här och att du svarat så snabbt <3. 

Vi har förmodligen haft tid men första tiden tog det säkert två månader innan han fick för andra sperma provet. Och sen när remissen skickades till karolinska så ringde faktiskt dem innan han ens fått tid för de hade en avbokning detta var då tre månader efter ANOVA. Sen efter det så tog det väll kanske 6 veckor till samtal och efter det så har det gått väldigt snabbt. Han hade turen med micro tese för dem hade tydligen lagt in fler tider än vad de haft tidigare och därför gick det snabbt. 

Vi vet in ännu vilken behandlings metod det blir, vad jag förstår så "brukar" man vid donation göra insemination och sedan kan man få ett försök på IVF. Men detta är bara vad de stod i info brevet. 

Vart är ni i processen?

Jag håller alla tummar och tår!! Själv fick jag bara ut nio, i slutändan var det 4 kvar. Så det gäller att det är rätt ägg! Å då spelar inte siffran så stor roll, även om man såklart vill maxa sina chanser såklart. (så visst förstår jag dig)

Stort lycka till! :)

Åh vad jag önskar er lycka till! Hoppas så innerligt för we skull! Kram

Åh vad fint att ni känner så! Jag hoppas dom positiva känslorna bringar positivt resultat! Håller alla tummar och tår!

Här kom vi precis från läkarbesök på ANOVA. Spermaprov nr 2 visade 0-spermier igen, inget som tyder på blockering. FSH och LH var båda höga vilket som jag förstod indikerar att hypofysen förgäves försöker lösa situationen. Testosteron var normalt, går alltså inte att behandla med hormoner. Kan betyda något genetiskt. Tyvärr hade karyotyp-svaret inte kommit in så blir till å vänta på ytterligare en läkartid innan vi får definitivt besked. Känns så oerhört jobbigt. Han har ju två morbröder som är infertila men fått besked att det inte är genetiskt. Vilket det nu alltså verkar vara. En annan hypotes är att det kan vara typ påssjuka eller nån annan infektion han haft som barn som kan ha satt sig på pungen.
Livet känns jättetungt och orättvist.