999 skrev 2017-09-09 12:34:12 följande:
Hur har det varit för er inför att fatta beslutet att gå vidare med donation? Var det ett enkelt beslut?
Jag har vetat sen dag 1 att det har varit mitt alternativ om jag ska få vara med min man. Många kanske tänker att det vore lättare för mig att dra första dagen vi sågs då mina känslor inte var fullt utvecklade men jag kände i hela kroppen att det var han med stort H så fort jag såg honom. Så fort han omfamna mig så kändes det som att "komma hem". Vi hade en tuffare startsträcka än många nykära par (ny utredning osv). Jag har inga problem att använda mig av donerade spermier. Jag gör hellre det än lämnar min man och hittar ny kille bara för han har spermier. Min man är utan tvekan den bästa killen jag mött. Han behandlar mig som en drottning och gör allt för mig. Han är fantastisk och han kommer bli såååån underbar pappa.
Jag tänker längre än det sorgfyllda i att använda donator, jag lider dock verkligen för vi ej kan ha sex och bli med barn och att jag ej kommer se honom utseendemässigt i framtida barn. Det gör förbannat ont! Men mer ont skulle det göra utan honom. Jag älskar verkligen honom, det vi har är äkta och starkt. Jag skulle säkert bli gravid med en annan man men jag tvivlar tvivlar tvivlar på att få uppleva den här kärleken igen. Därför är det enkelt beslut. Jag väljer kärleken med donation över helt biologiska barn utan denna kärlek.
Min enda oro är att inte bli gravid, jag känner att allt hänger på mig nu. Känner ngn likadant? Har dessutom en höööög äggreserv (9.08) men läkaren har inte sagt ngt om PCO vilket är vanligt vid hög äggreserv. Är orolig att så många ägg kan vara negativt men hört tvärtom.
Jag känner med dig som inte får ro i beslutet. Kan du försöka sortera de tyngsta tankarna? Du får ju bli biologisk mamma. Din man man vill ha barn. Vad är det största hindret? Skulle du kunna lämna din man och träffa ngn annan? Är adoption kanske mer lämpligt?
