Avsaknad av spermier

Tiden går säkert fortare denna gång med tanke på 1-åringen ;) men håller tummarna över ultraljudet! Grattis grattis en än gång! Så kul!

Åhh vad roligt! Grattis!

Graviditeten går bra hoppas jag. Jag har känt mig extra nojig de senaste dagarna. Men jag har varit på inskrivning hos barnmorskan och ska göra KUBen nästa vecka. Funderar även på att göra NIPT privat bara för att var 100% säker, men vill göra KUB först. Vi var även på ett privat ultraljud för 1,5 vecka sedan bara för att min man skulle få se bebisen. Han får inte vara med på något besök eller ultraljud pga Covid-19 (som det säkert är för er andra också).Hur går det för er? Har du gjort någon ny återföring?

Idag har jag gjort KUB. Är så himla glad, vi fick 1:20 000 (dvs det bästa man kan få)! Bebisen var lite olydig och ville inte ligga som barnmorskan tyckte, så fick ta en promenad och komma tillbaka en kvart senare och då fick vi helt underbara bilder! 

Min man tycker inte vi behöver göra NIPT eftersom allt såg så himla bra ut på ultraljudet, men jag vill eventuellt göra det ändå. Det finns en klinik som inte bara tittar på trisomi 13,18 och 21 utan massa andra saker också. Men det testet kostar nästan 10.000 kr... Att göra det enklare testet kostar knappt 6.000 kr, men det känns onödigt eftersom vi fick så bra resultat på KUB. Jag känner mig kluven!

vasamamma.se/nipt-test/

Woow grattis grattis! Kan tänka mig att det är minst lika underbart andra gången :) så underbart!

Grattis! Så underbart!

Hoppas att du mår bättre nu med illamåendet =)

Hej,

Jag är en kille, runt 30 år, och ny i denna grupp. Har under några dagar hittills hunnit läsa till sida 91 av 250 sidor och läst både positiva och tråkiga nyheter. Kommer fortsätta att läsa mig igenom resten av sidorna, så spännande att följa eran resa som jag och min sambo ska snart också göra.

Jag och min sambo började utredningen nyligen och för en månad sedan lämnade jag första spermaprov som jag fick besked om att de inte hitta någon sperma alls. Nu har jag blivit remitterad och fått tid hos en specialist om några veckor. Jag är självklart nervös och hoppas att de hittar någonting. Jag har syskon sedan tidigare som har barn och det känns så orättvist och tråkigt om jag inte skulle kunna få egna barn.

Men till dig som är kille eller eran sambo, vet ni något om hur mycket de får ut i sin utlösning? Är det normal mängd men ändå noll spermier? Jag har upptäckt att om det går ca 2 dagar från senaste utlösningen så kommer det inte ut mycket (det var även då jag lämnade provet) medan om jag väntar i ca 3-4 dagar kommer det ut mer men oklart om det innehåller någon spermie då. Jag har i alla fall planerat att ha utlösning 4 dagar innan provet ska lämnas.

Ni som har fått diagnosen Klinefelter syndrom, vad har ni för symtom eller tecken från syndromet? Själv har jag inga tecken som skulle göra att jag misstänker det (är hårig som fan, har och kan bygga muskler, tycker jag har normala testiklar, .

Jag tog privat egna prover på bl.a FSH, testeteron och sköldkörtel. FSH var en aningen hög, 23 (referensvärdet är 1,3 - 18) och LH 9,0 (referensvärdet är 1,5 - 9,3) medan testosteron och SHBG var inom normalvärdet. 

Förlåt för så många frågor! 

Halloj!

Här går det dåligt. Är uppe i fem missfall nu och ska starta IVF nummer tre om en vecka. Så jag fortsätter väl helt enkelt vara det där specialfallet som tycks behöva kämpa på lite mer. Än är det inte över, men klart trött på detta nu

Men gud vilken konstig dröm. Haha men jag håller med dig, man har verkligen accepterat och normaliserat hur man själv "gör barn" det är liksom inget konstigt längre.

Så nära till lillasyster, hur mår ni?

Själv så har vi gjort IVF 3, fick fyra ägg till frysen och ett i livmodern.

Plussade i mars, men fått mycket blödningar, kraftiga och med klumpar och hela faderullan. Var därför på ett tidigt ultraljud i veckan och fick se till min förvåning - en liten klump med hjärta som slog. Däremot var den för liten för tiden och HCG är inte skyhögt. Så det blir kan mycket väl bli missfall snart. Ska in igen och titta på måndag. är okej med det, att gå i flera veckor och inte veta om jag fått missfall eller ej var klart värre. Nu vet jag liksom lite mer, hoppas på det bästa men förväntat mig det värsta just nu.

Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

- Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

- Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

- Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

- Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.

Hej!

Här är vi nu, sex år efter att vi bestämde att vi ville ha barn. Först fick vi svaret att sambon hade obstruktiv azospermi, vid ingreppet hittades miljoner spermier som frystes in inför kommande IVF. Åren gick, vi gjorde en IVF, sedan en till, en tredje. Tre IVFer som gav oss 12 försök med insättande av befruktade ägg, där sex av dem blev graviditeter som alla slutade i missfall. För ett år sedan satte jag ner foten. Jag orkade inte genomgå fler missfall, utredningen sa att allt såg bra ut, att vi hade haft otur. Men jag vägrade tro att sex missfall var otur. Vi vände oss till livio, där vi bestämde oss för att gå vidare med en spermie donator, även om min man hade miljoner spermier. Även om vården sa att vi visst var kapabla att bli gravida med våra egna gener fullt ut. Vi lämnade tre av våra ägg i frysen på gamla kliniken och påbörjade IVF nummer 4 med donator. Efter tre insättningar(alltså 15de totalt sedan sex år tillbaka) är jag nu gravid, i skrivandets stund är jag gravid i vecka 16. Denna tråd började för mig som ett sätt att ventilera chocken med inga spermier, till lyckan av miljoner, till missfall på missfall för att slutligen ändå hamna i en situation där donator blev vårt val. Kan man säga att man hunnit med en hel del? Summan av kardemumman: nu kanske det blir bra!