Avsaknad av spermier

Det som känns jobbigast just nu är att typ alla runt omkring mig skaffar barn. Det är flera som började försöka skaffa barn samtidigt som oss som nu väntar eller precis har fått sitt andra barn. Sen är det några andra (som vet att vi har försökt länge) som har blivit gravida av misstag, vilket känns så orättvist. Sen pratar de om hur otroligt jobbigt det är att vara gravid. De vet ju om våra problem, hur kan de sitta och klaga över att vara gravida?! En annan sak som känns otroligt jobbig är att min man har berättat för fler av sina kompisar och att de då frågar hela tiden. Det känns inte som om de frågar av välmening, utan mer för att de är nyfikna. Sen hade ju allt varit så mycket lättre om man visste att allt man behövde gå igenom någon gång skulle leda till att vi får ett barn, men just nu känns det bara som om jag får genomlida tusen olika saker utan att vi ens vet om det någonsin kommer att lyckas. Vad tycker du är jobbigast?

Herregud, 23/5 är ju jättelång tid! Men bättre att ha ett datum att vänta på än att inte ens veta hur lång tid man måste vänta. Hur upptäckte du att du måste testa dig för CMV?

Jag tänker på båda, men främst nu allt som jag går igenom när vi använder min mans spermier. 

Ja, jag tänker också så hela tiden! Ju längre tiden går desto mer tänker jag att jag säkert inte kan bli gravid, att det säkert är fel på min kropp också... Jag har ju alltid velat ha barn, men tänk om jag aldrig någonsin får det? Vad gör jag då? Är mitt liv värt att leva då? Sen funderar jag på om det är mina katastroftankar som är orsaken till att inget fungerar. Är jag för negativ och orolig att det är mitt fel att kroppen inte kan bli gravid?

De borde ju kunna kolla värdet och se så det inte påverkar! Tänk att hela livet påverkas av den här sitsen man har hamnat i. Jag förstår dig helt och hållet i att du inte vill vänta en månad nu när ni är i gång och försöker behandla igen. Jag kan nästan känna att jag är lite rädd för att börja försöka.. Just för motgångarna om det inte tar sig. Man vill ju som du säger bara att det ska lyckas!

Nackdelen med att följa sådana här forum är ju att man kan bli lite deppig och känna att man aldrig kommer luckas då man läser om andra som har försökt länge men inte lyckats. Fördelen är ju att man kan prata igenom och följas åt med andra i samma sits. Men viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om är att inte försöka är inget alternativ. Man försöker till man lyckas, för man måste det.

Vi ska kolla prolaktinvärdet och göra ultraljud (igen) på måndag. Får se hur dom tänker sen. Jag försöker vänja mig vid tanken på att jag kanske måste göra ivf. Men alltså jag vet på riktigt inte om jag fixar att ta alla sprutor hemma. Min sambo skulle naturligtvis hjälpa men ändå. Jag får panik bara jag tänker på det.Håller med dig. Man är livrädd för att inte lyckas men det måste gå. Det måste gå! Kram

det är svårt att hitta balansen kanske. Men tycker att forumet har hjälpt mig också. Jag känner ingen som jag kan prata med det här om på samma sätt som jag kan här. Men som du säger, även om vi går igenom samma resa så blir det ju ändå olika pga att våra kroppar och liv fungerar olika.

Vad roligt ändå att resan börjar för er nu, det är ändå positivt. Alla människor kämpar med olika saker. Men det lär ju knappast finnas lika efterlängtade barn som barn som tillkommer på det här sättet.

Min syster har en dotter på ett år som kom till genom insemination från donerade spermier (hon lever med en kvinna) och hon blev gravid på första försöket. Så visst finns det positiva historier, och det är kanske det man får fokusera på.Jag har börjat tänka i banorna att det kanske blir ivf ändå. Men det är så svårt. Vill inte behöva ta beslutet men bollen ligger ju hos mig. Det är så svårt också för jag är påväg att kanske byta jobb. Inte direkt så jag kan säga till min nya chef på anställningsintervjun att jag försöker bli gravid. Samtidigt är det nu jag har chansen, ska jag sumpa den chansen pga våra försök att bli gravida? Vi har hållt på fram och tillbaka sen 2014. Hur länge ska livet stå på vänt. Det är så himla svårt!

Åh, grattis. Så glad för er skull.

Vi har två underbara barn som kommit till naturligt utan problem o kämpa för en tredje som inte blev lika lätt. Någon ivf tänker vi inte men får hjälp på annat vis så hoppas snart det fungerar.

Det gör så gott när man läser såna inlägg som du just skrivit. Då vill man bara kämpa ännu mer.. tack snälla du. Lycka till med den lilla nu

Hej. Kan dela med mig av min resa också. Inga spermier, ett misslyckat IVF försök med mikro-tese. Jag var livrädd inför IVF men hade inga biverkningar under hormonstimuleringen (långa protokollet) och trots att jag är spruträdd så var det inte farligt att ta sprutorna, min sambo hjälpte mig så jag slapp sticka mig själv. Jag hade läst många skräckhistorier om äggplocket och bävade väldigt mycket inför det, men jag kände absolut ingen smärta eller obehag alls. När jag berättade för läkaren att jag var väldigt rädd för äggplocket så försäkrade han mig om att det inte ska kännas, man får smärtstillande och morfin under ingreppet. Om det gör ont måste man säga till så får man mer smärtstillande i form av morfin i armen om man vill. Hur som helst, ett misslyckat IVF och två inseminationer senare så är jag gravid och väntar vårt första barn. Jag ville bara dela med mig av en solskenshistoria, jag vet att det är lätt att hitta alla hemska historier på nätet, svårare att hitta fall där det gått bra!

Och hur fan vet du det??? Ursäkta men du måste vara trög på riktigt. Stackars barn som får dig till förälder.

Jag har två barn med annan pappa så yttra dig inte när du inget vet

Jag är 30 år, vi gjorde inseminationerna i Sverige. Jag vet att många åker till Danmark men det kändes för omständigt för oss och på något sätt tryggare att göra det hemma i Sverige. Har ni gjort några inseminationsförsök? Med eller utan hormonstimulering? Vi gjorde båda försöken utan hormonstimulering. Jag var väldigt orolig innan att det inte skulle ta sig och jag hade inga som helst symptom när jag plussade. Jag vet själv att jag läste massor på nätet när jag var i er sits. Och det är på gott och ont. Men jag kände för att dela med mig av min historia för att sprida lite hopp.