Avsaknad av spermier

Den diagnosen betyder att han inte har någon produktion, det fattas en typ av celler. Läkaren sa att förmodligen har han haft en liten produktion när han var yngre och att spermierna då var av mycket bättre kvalité. Sen med åldern har produktionen stannat av och de spermier som fanns kvar är av dålig kvalité och vi plockade ut de sista som fanns kvar. Hade min sambo försökt få barn när han var yngre så kanske det hade räckt med biopsi och IVF pga att spermierna då var bättre. Men de kan ju aldrig veta såklart.

Jag är frisk i övrigt förutom ett lågt AMH värde på 0,7 Så jag var svårstimulerad.

Vart i processen är ni?

Jag är snart 34 och min sambo snart 38....så tiden tickar iväg och det stressar mig då vi vill ha syskon också.

Vi har haft rätt lång tid på oss att smälta detta. Vi fick beskedet att min sambo saknade spermier i sädesvätskan för 2 år sedan. Då kom den största chocken och världen rasade. Sen dess har vi hela tiden pratat om donation och tanken att det kanske kommer bli så har funnits med. Vi hoppades ju på de försök vi gjort men när vi fick beskedet slutgiltigt i september att min sambo inte kommer kunna bli biologisk pappa så blev det mer en bekräftelse på det vi redan visste.

Nu är ju donation det steg om kan ge oss ett barn så vi är glada att det finns. Annars hade ju inte jag kunnat få bära barnet tex.

Vi mår väldigt dåligt båda två men det är för att det blivit som det blivit, att vi inte kan få barn. Men att det är donation som gäller har vi fått acceptera även fast det är jättejobbigt. Från allra första början sa min sambo nej till det men ändrade sig. Och det är en stor sorg att inte han får bli biologisk pappa. Men vi tar hellre donation än adoption. Fast vi vill veta så lite som möjligt om donatorn. Och har många tankar om hur känslorna inför barnet kommer vara, hur vi ska berätta etc.

Vi tycker det blir för verkligt och för nära inpå om vi ska se bilder å få massa info om donatorn. Typ som att vi ska sitta där och välja och att det då kommer bli att vi aldrig blir nöjda. Nej den verkar inte bra, den var inte lik, den har ingen utbildning etc och att man drar det till sin spets. Vi orkar inte med det utan litar fullt på att läkaren gör sitt bästa för att välja rätt. Och främst min sambo känner så här då han inte vill behöva jämföra sig med en annan man. Det är så olika hur man känner i den här situationen.

Jo men vi kan absolut tänka oss att adoptera men vill prova donation först. När min sambo var tveksam till donation så sa jag att vi kan gå till adoption direkt om han ville. Skulle aldrig tvinga honom att använda donator, det måste kännas rätt för honom. Så jag gav honom tid att tänka och fundera hur han ville göra och då bestämde han sig för donation. Detta var ju långt innan vi hade gjort Mikro-Tese etc. Vi har ju haft lång tid på oss att bearbeta allt.

Vi tillhör ju Sahlgrenska i Göteborg men där är 2-3 års väntetid så vi utnyttjar ju fria vårdvalet och står i kö i Örebro. Senaste budet var att vi skulle få tid i början på maj. Då kommer vi få träffa både läkare och terapeut på samma dag pga att vi har så långt att åka. Sen är det bara att köra igång.

Vart står ni i kö?

Kram!!

Igår fick jag reda på att ytterligare ett av våra kompispar är gravida. De ska få sitt första barn i september. Klart jag blir glad för deras skull, men när jag och min man har försökt i över två år känns det så himla orättvist.

Jag pratade med Fertilitetscentrum Göteborg, Carlanderska för någon dag sedan. De var väldigt trevliga och om SLL säger att vi kan få göra micro-tese + IVF trodde hon inte att det var omöjligt att ingreppet istället utfördes hos dem! Tyvärr var kvinnan jag pratade med på Fertilitetscentrum Stockholm inte riktigt lika trevlig. Hon verkade inte ens förstå vad fria vårdvalet är, så hon var mycket tveksam till att vi skulle kunna få göra ingreppen någon annanstans än på Karolinska Huddinge. Hur som så måste vi vänta på läkarbesöket först för att få reda på om det rekommenderar micro-tese + IVF eller donation.

Borde väl vara att ni sätts upp på deras kö hos dem då?Har ni gått på samtal hos terapeut än?

Skönt ändå. Då får ni ju sova på nätterna

Jag kan lova att man inte bryr sig det minsta när barnet väl är här. Jag gick igenom en krasch när jag väl blev gravid med hjälp av donation... För det var inte alls så jag hade tänkt mitt liv. Men idag är jag så glad att möjligheten finns och jag har aldrig varit så tacksam som jag är för vår son. Så ofta som jag tänker på att det inte var en självklarhet att jag hade fått vara med på babysimet, att jag fått vara med på familjecentralen, att jag fått sitta där med vår son i knäet och sjunga de där fåniga sångerna och se hans glädje.... Det är värt så jäkla mycket att inga ord kan beskriva. Jag tror inte att jag hade känt samma tacksamhet om vår väg till barn inte hade varit lika tung som den blev. Så oavsett vad man måste ta sig igenom för att få lyckan så är det värt det i slutändan. Barn ger så mycket glädje och livskvalitet och är det barn man vill ha i sitt liv så är det värt varenda minut av kämpande för att till slut lyckas. Jag håller mina tummar för att ni också får barn till slut, på vilket sätt det än blir!

Ja från att vara så emot det, sedan tvinga sig själv att göra det, gå igenom en krasch och till det här. Det kan jag knappt förstå själv. Men jag vill verkligen att folk som har svårt för att acceptera tanken på donerade spermier ska se ett litet hopp och förstå att jag verkligen inte heller kunde tänka mig det från början. Inte ens när jag gjorde inseminationen så kunde jag förstå att jag låg där och ändå gjorde det. Jag fick tvinga mig själv för att jag så gärna ville ha en familj. Och idag är jag så glad och stolt över mig själv att jag gjorde det och att jag idag får vara lycklig rakt igenom.

Det har aldrig varit ett problem för min man. Han tänkte tanken ibland innan vår son var här. Idag kan han även ibland känna att han så gärna skulle vilja att vår son också var hans biologiska. Men det har aldrig varit någon tvekan om att han älskar sin son mer än allt annat. Han sa att han släppte alla funderingar vid förlossningen och allt blev så självklart. Precis så kände jag också. När man väl har den lilla här så finns inga funderingar. Allt blir en självklarhet. Det var vår graviditet och vår förlossning så hur skulle det kunna vara någon annans?

Det är sant dock. Jag måste sitta här med min skrikande bebis nu och kan inte göra nåt förrän hn sover.

Lämna min tråd nu. Du har ingenting här att göra med dina provocerande inlägg. Och stackars dina barn, om du nu har några. Du är en av dem som jag anser inte ens förtjänar ett barn om du är så pass elak att du sparkar på människor som redan ligger ner. Ingen bra förebild direkt.