Det går i vågor allt det här! Psyket tar stryk och jag tänker på dig! Vilken båt att sitta i alltså.. Kämpa kämpa även om det är tungt.. Kollde på ishockeyspelarnas kampen om ett barn på SVT play. Så rörande och vissa delar var igenkännande. Och att se deras resa i slutändan lyckas gav mig lite pepp.
Tråkigt att bli jämförd med din familjemedlem. Inte alls samma sits om du frågar mig..
Ok. Körde ni ostimulerade försök i Danmark?
Har du blivit utredd också?
Hur många procent chans har ni fått på insemination ?
Jag såg nu på mitt inlägg hur frustrerad jag var när jag skrev det ang min man. Hela den här resan är så tung så man knappt vet var man ska ta vägen ibland och då har inte jag ens börjat med behandlingarna (börjar första om 8 dagar). Så nervöst.
Om ni skulle byta sjukhus i processen, hur lång tid hade ni fått vänta då? Att vänta ca ett halvår för att kliniken inte får göra det känns väl tråkigt va?
Hallå gänget!
Nu har verkligheten kommit igång igen, efter välbehövd ledighet :)
Här blev vi inkastade i att testa efter ägglossning nästan direkt efter ledigheten(läs efter sjukhusets sommarstängning), fick glad gubbe och ska få ett embryo insatt på fredag, i naturlig cykel. Så nu är det återigen dax att hålla i de där tummarna och hoppas hoppas - på tur ägg!
Åh så spännande! Stort lycka till, till dig med!!! :)
(förstår absolut vad du menar med den där smileyn).. Var bergsäker på att den kom på fel dag, här är hur mina tankar gått: "jaha å vad f*n är du så nöjd över?!" "älskling, ska vi mysa till det och låtsas göra barn?!" eller "åh, så har man väl ägglossning på den sidan där de e stopp, så det är väl skit samma, ägget sitter ju ändå fast.. "
Positiviteten är väl inte alltid på topp, haha!
Och när det bråkar så hinner man ligga där i stolen och bli orolig såklart.. Vad jobbigt!
Men nu är det gjort, nu kan man inte påverka så mycket(skit jobbigt det också). Det ska bara bli + nu! Heja heja!
Nu skulle man trolla sig fram i tiden, det är så svårt med väntan! Hur fördriver du tiden innan testdag?
Jag vaknade tidigt imorse och kunde inte släppa tankarna på om man skulle testa eller inte, så jag tog ett graviditetstest och testade. Och till min stora förvåning/chock så stod det "gravid".. Helt otroligt vilken oväntad överraskning, där stod jag och stirrade på mig själv i spegeln i ett par sekunder och försöke förstå vad som nu väntar. Men det sjunker väl in snart. Just nu går jag mest och små ler på jobbet och känner mig som världens gladaste.
Vilka väntar på testdag? Isf, när? ÄL+3 idag. TD 8/9.
Så det blev ingen graviditet den här gången heller. Efter sju insemineringar är det nu dags för ivf. Jag har verkligen velat slippa det men det verkar inte finnas något annat alternativ. Jag är livrädd för sprutorna, äggplock, insättning.... ja allt. Men vilket alternativ har jag? Att vara rädd är tydligen helt ologiskt och överallt får jag höra att "om det här är så jobbigt så vänta bara tills du blir gravid" eller "fixar du inte det här så kommer du inte fixa att föda barn" osv. Så..... jag vet inte. Känner mig som sämsta kvinnan i världen. Jag kan inte bli gravid och jag är inte tillräckligt modig.
Men jag ska fixa det. Jag och min sambo skulle bli jättebra föräldrar, det vet jag. Det är bara några hinder på vägen som jag behöver övervinna. Har redan övervunnit massor av mina rädslor. När vi påbörjade vår resa klarade jag knappt av blodproven.
Önskar att jag kunde känna mer hopp iaf. Just nu känns allt väldigt hopplöst....
Va tråkigt. Har ni fått något svar på varför det inte fungerar? Har ni bytt donator? Du ska inte lyssna på andra idioter som inte befinner sig i den här sitsen.
Stort lycka till!!