Ångrar abort fruktansvärt
Ber om ursäkt på förhand för super-långt inlägg, men känner att jag bara måste skriva av mig..
För drygt 8 månader sedan gjorde jag en abort. Jag väntade tills jag var i vecka 12 för jag hade det otroligt svårt att bestämma mig, jag gick fram och tillbaka mellan att känna en självklarhet i att behålla det, till att oroa mig till fördärv över ekonomi och om pappan skulle stanna kvar och vilja vara en familj med mig. Vi hade varit tillsammans bara i ungefär 4 månader, och vi var ute och reste. Han sa att han skulle stötta mig oavsett vilket beslut jag tog. Givetvis var min högsta önskan att kunna behålla det för det kändes på något vis som att tiden var inne i mitt liv, jag blev glad när han ibland kunde måla upp fina bilder om hur det skulle bli om vi behöll det, och hur kul det faktiskt kunde vara. Vi var så kära också, och jag kunde faktiskt se en framtid med honom.
Jag reste hem till Sverige för att få stöd från min familj, men blev inte bemött som jag behövde.. Det fanns aldrig tid eller utrymme för att varva ner, ingen erbjöd sig att hjälpa till mer än de första veckorna efter att jag kommit tillbaka. Alla frågade vad planen var och jag visste inte. Jag var bara överväldigad av mina graviditetssymptom och ville bara kunna pusta ut lite. Pappan till barnet var tvungen att vänta kvar utomlands och söka visum till Sverige innan han kunde komma efter mig, och han lyckades inte komma snabbt nog som jag kände det. Vi var ifrån varandra i två månader och under tiden var jag tvungen att fatta beslutet. Jag bestämde att tajmingen var för dålig helt enkelt, att jag ville stärka mitt och min pojkväns förhållande mer innan vi bildar familj, och ordna våra liv så att ekonomiska förutsättningar skulle vara bättre också.
Minnena av aborten hemsöker mig fortfarande, jag grät hela tiden, från morgonen till efter det hade blivit gjort. Det kändes så otroligt fel och jag var så arg och frustrerad på mig själv. När min pojkvän kom till Sverige så kunde vi sörja lite tillsammans men han ville inte prata om det särskilt mycket. Och han förstod inte hur mycket det hade påverkat mig. Allt sedan dess har han dragit sig mer och mer ifrån mig, vi flyttade isär efter bara 3 månader eller så, för jag klarade inte av hur okänslig och oengagerad han var i vårt förhållande. Tänkte att det kanske skulle bli bättre om vi bara dejtade istället och började om på något vis. Men efter att han började hänga med nya typer av människor och blev mer fokuserad på jobb och bara tjäna pengar, så gled han längre ifrån mig. Han kände sig "fångad" i vårt förhållande, som om jag inte tillät honom att göra vad han ville - röka och dricka mycket t.ex. Och jag, jag var ju fortfarande bara fokuserad på att bilda familj någon gång inom en inte FÖR avlägsen framtid (tre år kanske). Jag ville ju bygga upp ett liv med honom. För mig var det som att jag valde honom över barnet, för jag trodde på vår framtid, och fick ingenting för det.. Det var ett så sjukt svårt val och när man är i det tillståndet kan man inte ens tänka klart, man är bara rädd.. Och ensam.
Nu ångrar jag mig så fruktansvärt mycket och känner att jag inte vill leva längre. Han har nu sagt att han inte vill ha ett förhållande längre och han vet inte om och när han kommer vilja ha barn igen. Att han fortfarande är kär i mig osv men ah, vill inte ha ett förhållande. Jag är så djupt sårad, och på något vis önskar jag bara jag kunde ha mitt barn i mina armar, vilket får mig att känna mig självisk.. Men jag kan inte glömma hur mycket jag älskade det där lilla knyttet, hur jag sjöng för det och pratade med det.. Ibland skriver jag till det och ber om förlåtelse.. Förstår inte hur tomt det känns inuti.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, all min motivation är borta, min glädje och styrka... borta.. Jag känner mig bara helt värdelös och ensam. Jag saknar stöd och tröst, och saknar hur positiv och glad jag var innan allt hände.. Det är som att jag är en annan människa nu, som måste bära på en ny typ ut av sorg som aldrig riktigt kommer läka. Kan inte låta bli att trycka ner mig själv, speciellt eftersom min pojkvän inte vill vara med mig längre.. Hjärtat är helt krossat. Vad ska man göra?.. Pumpa i sig Atarax?